Thorildsplan

När jag hade muckat önskade jag inget hellre än att på kortast möjliga tid få ett yrke så att jag kunde försörja mig. En lumparkompis hade tipsat om en snabbutbildning till maskiningenjör på Thorildsplans gymnasium. Kursen var tänkt för dem som hade yrkeserfarenhet eller studentexamen. Jag hade ju bådadera så jag kom in. Det var först senare som jag förstod att det var samma skola och i princip samma kurs som min storebror hade gått.
Vi var ett brokigt och glatt gäng som började höstterminen 1965. Här lade jag mig till med en av mina fördomar, nämligen den att maskiningenjörer är särskilt intresserade av musik.
Flera av kompisarna var hel- eller halvproffs som musikanter, ett par var klubbägare, några var amatörer och själv hängde jag med i gänget som en sorts ”hangaround”.
På håltimmar och luncher brukade vi dra till ”Tords musikinstrumentverkstad” vid Kronobergsparken och jamma lite.
Tord tycktes road av våra täta besök. Han hade själv tidigare varit yrkesmusiker och turnerat med flera av de stora musikartisterna.
När jag skriver detta 2011 pågår en debatt om läraryrkets innehåll och utövande. Tanken har framförts att lärare borde betraktas som konstutövare snarare än distributörer av faktakunskaper.
Jag håller med.
Några av lärarna var speciella talanger när det gällde att fånga intresset och att förmedla kunskaperna. Jag har tyvärr glömt namnen men vår fysiklärare hörde till den gruppen.
Läraren i ritteknik gjorde en minnesvärd entré. Det var en kort äldre herre som gick med käpp. Han led troligen av svår psoriasis. Han var oklanderligt klädd i en dubbelknäppt kostym vilken gav begreppet kritstrecksrandig en ny och djupare dimension eftersom han var dammig av krita från svarta tavlan.
Han öppnade med att säga att han inte tänkte lära upp oss till ritare eftersom konstruktionskontoren redan hade sådana anställda. Vi skulle i stället få lära oss tillräckligt mycket för att kunna leda ritarbetet.
Vare sig han eller vi i klassen hade en aning om hur dramatiskt vårt yrke skulle komma att ändras och hur snabbt det skulle ske.
Sommarlovet 1966 jobbade jag för sista gången som allt i allo på badkarsfabriken.
Vid den här tiden träffade jag kvinnan i mitt liv. Det blev dåligt med nattsömnen och jag gjorde mig bemärkt på ett mindre smickrande sätt.
Min kanske viktigaste uppgift var att jag skulle komma först av alla till fabriken på morgonen och vrida om en strömbrytare på den första pressen, dragpressen. Sedan skulle jag gå upp i matsalen och sätta på kaffe för det första gänget som skulle gå på.
En morgon försov jag mig. Pappa eller förmannen ringde och väckte mig med hårda ord och inga visor. Jag undrade om jag skulle gå ned och blev tillsagd att det skulle jag banne mig och det i rykande rappet.
När jag kom ned fick jag reda på varför jag skulle vrida om strömbrytaren på morgonen. Det var uppvärmningen av den klibbiga dragoljan som var nödvändig för att man skulle kunna pressa karen. Eftersom man inte kunde börja pressa som planerat hade hela dagens rytm kommit i olag och det blev färre kar gjorda än planerat. De vilka hade prestationslön fick dessutom lägre lön den dagen.
Jag låg väldigt lågt resten av sommaren. Mest sov jag på en trave kartonger i källaren där jag inte störde någon eller kunde ställa till med mera ohägn.