Det behövdes nya grepp för att förse sjuklingar med maten för dagen. Storkök var ordet sa Bill såväl som Bull.
Landstingets Inköps Central, vände sig med förtroende till Gustavsberg för att få hjälp med att distribuera mat till tusentals patienter innan den kallnat. Gustavsberg satte till sitt starkaste kort för att lösa problemet.
Nu var ju Stig Lindberg inte direkt någon ingenjörstyp. Han ritade och målade upp sina designer och så fick andra verkställa.
Jag har hört från en som var närvarande att när han för första gången såg ett provkott av termosflaskan TERMIC så höll han upp den framför verkstadsfolket och utropade med stor emfas: ”Den här har ni FULLSTÄNDIGT MISSLYCKATS MED!”
Jag kommer ännu ihåg när Stickan första gången gjorde entré på ritkontoret.
Han svepte in och ropade hurtigt: ”Tjänare grabbar!”.
Ett mått på min lantlighet var att jag tyckte det var konstigt att han bar halsduken utanpå överrocken.
Både min Mamma och befälet i lumpen hade lärt mig att den inte värmer då.
Min kollega Börje höll just på med att rita upp den serveringsbricka som LIC skulle ha. För att den skulle vara lättarbetad för sjukhuspersonalen skulle den ha urtag för händerna i brättet. Sådant går inte att forma helt fritt när man formsprutar plast, men Börje hade gjort så gott han kunde.
Nu fick vi som tjuvlyssnade intill se andra sidan av ett gammalt talesätt på ritkontor.
”Ju mer erfaren och proffsig man är desto hårdare ritstift använder man. Själv ritar jag med passarspetsen.”
Stickan tog fram ett ritstift som mest påminde om de ritkol man använder när man skissar tavlor och ritar kroki. Med detta ritade han så upp hur han ansåg att brickan skulle se ut direkt på Börjes original. Dagars och veckors möda förstördes på ett ögonblick. Börje som var en försynt person teg och led trots att han var en både erfaren och kunnig yrkesman.
Brickan blev till slut bra, men jag har märkt att den numera ibland tillskrivs PO Landgren.
Nåväl, maten hålls ju inte varm av en bricka allenast, men här kom ännu en tillämpning av vår nya och oprövade ”dubbelmuggsteknik” till pass.
Vi skulle göra en oval soppskål i ultraljudssvetsad plast och på den skulle ett plastlock ligga som var så utformat med en kant att det precis kom att rymma en limpskiva. Dessutom skulle vi göra ett plastlock till mattallriken liknande de som man nuförtiden använder i microvågsugnen.
Sagt och gjort, verktyg (gjutformar) konstruerades, ritades upp och sändes till underleverantörer för tillverkning.
Att göra ovala skålar var inget nybörjarjobb precis vi denna tid när datorstyrda maskiner bara var en våt dröm hos tekniknördarna.
Här skulle det göras två stycken olika som skulle passa ihop på pricken vid svetsningen.
En nyetablerad verktygsmakare i landets västra delar tryckte på Hagelin om att få ett jobb för att visa vad han kunde. Han erbjöd ett så lågt pris att det verkade alltför bra. Vi talar här om motsvarigheten till inköpspriset för en riktigt fin ny bil.
Lennart tog budet i tron att killen tyckte det var värt ett förlustjobb för att bli leverantör till Gustavsberg.
Efter mycket tjat och påtryckningar kom till slut leveransen. Detaljen som göts fram såg för jävlig ut och kunde inte användas. Formtillverkaren erkände då: ”Jag trodde den var rund.”
Här kom bekräftelsen på något som jag hade trott var ett skämt.
Jag hade frågat kollegorna om det inte drog mycket tid och blev kostsamt för presumtiva underleverantörer att göra kalkyler på alla förfrågningar de fick.
Rurik Kamb sade då att man vägde ritningsbuntarna på brevvågen.
Jag trodde så klart att han skojade med mig men lärde mig nu att man brukade vika upp det första ritningsarket där stycklistan med alla detaljer stod uppräknade, sedan vägde man bunten och höftade till priset. Vid det här tillfället syntes det inte att skålen skulle vara oval förrän på nästa ark i bunten.
Tillsammans med problemen att svetsa tätt ledde detta i slutändan till att skålen blev gjord i porslin. Den blev snygg men höll naturligtvis inte värmen så bra som planerat.
Det hela såg inte alls illa ut när brickan var färdigdukad .
Stickan fick hedersomnämnande för designen.
Den uppmärksamme läsaren undrar kanske vart den andra delen av skålen tog vägen.
Man ökade godstjockleken och försökte sälja den som enkelväggig skål.
Jag vet inte vad LIC tyckte men hittade just ett exemplar som jag förvarat skruvar och muttrar i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar