Att hålla fast.

När det stormar här i Sverige får man ofta se folk klättra i ledningsstolpar med stolpskor.

Stolpskor är väldigt praktiska men fungerar bara på runda trästolpar.
I utlandet är inte alls alla stolpar av trä, och runda är de inte heller.
På de brittiska öarna använder man stegar för att klättra upp.
Det känns säkert otäckt att stå där uppe. Därför har de en repstump fästad på stegen som de lägger runt stolpen.
Nu har kanske inte alla engelska linjearbetare ett förflutet som boyscouts så det behövs ett enkelt sätt att fästa repet.
Någon kom på att om man gör en V-formad knap med räfflor i V-et så går det lätt att fästa och ta bort repet på ett säkert sätt.

Knapen blev en industriprodukt och kunde dessutom lanseras för båtbruk. Designern hette Colin R Cheetham och knapen fick heta Clamcleat.

Gustavsberg och Cheetham träffades och tycke uppstod. Vi skulle tillverka och sälja på vår marknad.
Samarbetet gick bra och Gustavsberg skulle bidra med åtminstone två nya modeller. En mellanstor som följaktligen fick heta Midi, och en förtöjningspollare som fick heta Bollard.

Detta hamnade på mitt bord. Jag fick en designskiss för pollaren och dessutom en bibba papper med en utredning från en teknisk högskola i Stora Brittannien.
Sådana där pappersbuntar är vanliga skrytobjekt när The Big Guys gör affärer.
Ingen läser dessa utredningar, möjligen kollar man hur tjocka de är och vilket fint namn som högskolan har.
Jag har ibland undrat om beställaren vid sådana här uppdrag betalar den fattige studenten efter vikt.
Nu är ju jag inte riktigt normal utan jag läste in mig på texten.

Det var en riktigt bra utredning som handlade om relationen mellan de olika krafterna i knapen och repet.
Till min stora förtjusning kunde jag utifrån detta skapa två diagram som på ett enkelt och tydligt sätt illustrerade hur knapen fungerade.
Med hjälp av detta kunde man utifrån det tänkta användningsområdet välja utformning av vinklar och räfflor.
När jag tillämpade diagrammet på knapen och pollaren visade det sig att de vinklar och räfflor som tillämpades på alla Clamcleats var direkt olämpliga för dessa två nya produkter.
Jag utgick från diagrammet när jag ritade upp Midin och på den syntes inte mina ändringar vid första anblicken.

Så över till pollaren.
Designskissen var gjord av Rolf Häggbom.
Vid den här tiden gällde kantighet.
Det var nu som Volvo fick namnet Sossecontainer.
Den mest populära segelbåten hette Maxi och var lika kantig den.

Jag tyckte att jag visste hur en pollare skulle se ut och ritade den efter mitt huvud, mera rundad än hans skiss alltså.
Ingen fäste något avseende vid mina hyss.
The Big Guys hade väl viktigare saker för sig än att hänga över min axel.
De visste dessutom att jag blir så långrandig när jag vill förklara något som jag kommit på.

Larmet gick när pollaren skulle provgjutas.
Jag vet inte hur det gick till för jag var inte där, men ett jävla hallå blev det.
Om någon enda pollare blev gjuten så såg jag i alla fall inte den.
Verktyget gjordes om,så att knapen blev som Häggbom tänkt.
Hur det blev med Midin vet jag inte.
Konstigast av allt är att det inte blev några repressalier. Det måste ha svurits många och långa eder över mig, men ingen hade kollat ritningarna innan de gick till tillverkning. Jag antar att det var därför som jag kom undan.
Rolf Häggbom fick i alla fall designpris för pollaren till slut när den blivit tillrättad.

Lite lustigt är det att de pollare som nu, mer än 30 år senare, tillverkas ser ut som en korsning mellan Häggboms och min version.
Så kan det gå.

Att nypa tag.

Företaget hade fått kontakt med en Schweizisk entreprenör som sålde projekt.
Han hade rätten till en uppfinning som innebar att man trädde en repända genom en rörformad hållare och låste fast den med en kil

Den fungerade faktiskt riktigt bra och gjorde det möjligt att fästa upp rep och enkelt justera deras spänning på alla möjliga sätt.
När den nådde mitt bord var redan verktyget (formen) till den hylsformade delen färdigt. Nu återstod ”bara” som vanligt att fixa till resten.
Det är en avgrundsdjup skillnad mellan beslutsfattares och konstruktörers sätt att värdera resursbehov. Jag lärde mig nu detta, men fick dessutom tillfälle att bekanta mig med modell- och verktygsmakare utanför företaget och ta del av dessa steg i utvecklingsprocessen.
Jag kom att fatta tycke för modellfirman Fager och Nordqvist och lade under resten av mitt yrkesliv ut jobben på dem om de hade tid. Detta var ju före datorernas intåg och modellmakeriet var helt avgörande för slutresultatet.

Projektet framskred och det var dags att döpa den nya produkten. En företagsintern pristävling gav resultatet Linex. Alla var glada och penningbelöning utdelades till förslagsställaren. När det så var dags att gravera in namnet i formen anmärkte någon ”Messerschmitt” att nästan alla linjaler i huset var märkta så.
Produkten fick i stället namnet REPTIL och produktionen rullade igång.

En av marknadsutvecklarna (jag har skam till sägandes glömt vem) och jag jobbade vidare med uppfinningen.
Vi var inte särskilt framgångsrika men jag hade ändå nöjet att konstruera och designa en bautastor version som var tänkt att fästas på räddningsselar för snöskottare och dylikt. Jag fick en prototyp tillverkad och är själv fortfarande mycket nöjd med den.
Den finns på Porslinsmuseet.

Försäljningen gick dåligt. Produkten var dyr.
Det hade inte varit helt gratis att ”fixa till resten” och den lilla produktionsvolymen gjorde ingenting bättre.
Till yttermera visso gjorde en del konsumenter reflektionen: ”Vad är det för fel på en knut?”
Själv använde jag dem mest till att hänga upp skidor och cyklar i garagetaket. Det gick jättebra!
Rättighetsägaren skulle ju ha sin provision, och det blev inga stora pengar på det här sättet.

En varm sommardag i Juli när hela fabriken låg öde och alla var på semester damp ett brev från Schweiz ned i brevlådan. Turligt nog hade företaget jour för brevöppning.
Brevet innehöll en stämning från rättighetsägaren och målet skulle upp inför en lokal rätt i någon kanton på en avlägsen bergstopp i Schweiz nu i Juli.
Han var tydligen väl informerad om hur grundligt man firar semester i Sverige. Kanske chansade han på Walk-over.
Nåväl, min kollega marknadsutvecklaren fick ta på sig finkostymen och, likt Stenbocks kurir, spränga iväg på en löddrig häst till bergets topp.
Där gjorde han så entré när målet ropades upp.
Det visade sig att Gustavsberg hade förbundit sig att betala royalty enligt budget i stället för efter försäljningsvolym. Dessutom fanns det ingenting i avtalet om hur man skulle säga upp det.
Allt löste sig till slut såvitt jag förstått, men inte gratis.

Flamma stolt mot dunkla skyar.

Båteri har alltid varit intressant i Gustavsberg.

Man har hållit sig med båt i relation till sina resurser.

På 1800-talet höll godsägaren åtminstone under en period med en båt som vanliga dödliga fick disponera. Ja de allra vanligaste och dödligaste kom nog inte i första rummet.

I mitten av 1900-talet fanns det rätt många båtar och de drogs upp lite där det föll sig. Flertalet var nog ändå medlemmar i den lokala båtklubben. På vintern drogs många båtar upp på Kattholmen.

Där var ett liv och ett kiv. När det var dags att fernissa båtarna smög gubbarna omkring och spanade på varandra. Om någon hade oturen att få rinningar i fernissan möttes han av breda leenden och vänliga kommentarer om sina nya vårgardiner. Åtminstone vid ett tillfälle lär en båtägare ha slipat ned hela skrovet och fernissat en extra gång.

Många båtar sköttes föredömligt. Det fanns ju gott om verkstäder och yrkeskunnigt folk inom bekvämt gångavstånd. Ett visst svinn av rostfria rör o. dyl. förekom också.

I början av 70-talet flyttades småbåtsverksamheten till en nybyggd anläggning i Mölnvik.

Inför invigningen av denna erinrade sig ”Ingenjörn” Hjalmar Olson att han hade ett gammalt flaggspel i källaren. Han erbjöd gentilt båtklubben att få överta detta.

När flaggspelet skulle hissas i Mölnvik visade det sig att det fanns en del flaggor med ett märkligt format kors i mitten.
Det här flaggspelet måste ha kommit till användning under de hektiska åren före 1940 då företaget köpte på sig utrustning och råmaterial inför det krig som man räknade med skulle komma.

Det påstås att åtminstone vid ett tillfälle anlände ett sällskap med Tyska prominenser till bryggan nedanför Strandvik med ångbåt. Ingenjörn sägs då ha fått underliga ryckningar i högerarmen när han hälsade de Tyska gästerna.

Om nu detta är sant så får det kanske skrivas på kontot för ”Nöden har ingen lag” när det gällde att säkra fabrikens fortlevnad.

Själv köpte jag en ny plastbåt samma år som Mölnvik togs i bruk. Jag var inte ensam om detta. Segelbåtar såldes i stora antal och detta skapade naturligtvis en marknad för båttillbehör.

Vi på plastsidan gjorde flera försök att erövra en del av denna marknad.
Under tiden flammade såvitt jag minns den vanliga svenska flaggan stolt mot skyarna i Mölnvik.

Vart det påstådda flaggspelet tog vägen har jag ingen aning om.

Rättelser och kommentarer mottages gärna.

Lön för mödan.

Under hela mitt yrkesliv har jag aldrig tjänat över genomsnittet för en maskiningenjör, men ofta släpat under.

Detta var huvudsakligen mitt eget val.

Jag har oftast varit så road av mitt arbete att jag upplevde det som sin egen belöning. Dessutom satte jag familjens tillvaro före en egen karriär.

Detta är jag nöjd med.

Jag tror att mina arbetsgivare uppfattade mig som en envis och ihärdig löneförhandlare för andra men det gav inte så bra utdelning för mig själv.
Hur ”bigshots” bland designers och produktutvecklare på Gustavsberg betalades vet jag inget om. Några hade säkert egna avtal.

På sjuttiotalet hade Gustavsberg emellertid ett föredömligt system för extra ersättningar till oss vanliga dödliga.
Principen var att om något bedömdes kunna mönsterskyddas eller patenteras så skulle detta prövas.
Det fanns en bestämd taxa för mönsterskyddsansökan, beviljat mönsterskydd, patentansökan och beviljat patent.
För mig innebar detta, enstaka lyckliga år, summor som kunde motsvara en extra månadslön.

När ansökningarna skulle lämnas in fick jag skriva under en kvittens på att jag hade sålt min uppfinning för en summa pengar.
Summan var vanligtvis en krona, eller i förekommande fall en dollar. Likviden betalades aldrig ut.

Detta såg jag inte som något konstigt. Jag hade ju fått en given arbetsuppgift och gjort den på betald arbetstid.
Jag lekte ibland med tanken på att jag skulle be att få ut den uppgivna summan i klingande mynt men det blev tyvärr aldrig av.
Såhär efteråt när jag ser hur människor med bättre PR-sinne än jag, ihågkoms eller själva kommer ihåg sina storverk, så önskar jag att jag hade varit mer påstridig.
Det skulle ha varit roligt att ha kvar designpriset som företaget slarvade bort, eller att ha en liten tavla på väggen med några uppmonterade enkronor och silverdollar.

Jag får följa det finska talesättet; Vem ska hålla upp kattens svans om inte katten själv, och knackar vidare på min berättelse.

Kraften från ovan

Jag såg häromdagen en gammal vän i golvet på en offentlig lokal.
Det var en brunn för anslutning av El och Tele.

Sjuttiotalet var ju de stora greppens tid.

Nu ville KF bygga ett nytt huvudkontor intill Slussen i Stockholm.
Alla tänkte stora tankar om öppna landskap långt före Ulf Lundell.
Varifrån skulle då kraften och kontakten med verkligheten hämtas när det inte fanns några väggar att sätta kontakterna i?
Man vände sig till vännerna i Gustavsberg för att få ett svar.

Rolf Curlow som titulerades marknadsutvecklare ,tror jag, kom till mig med tankar och idéer.
Vi satsade på en lösning där kraften skulle komma från grunden, golvet alltså.
Jag tänkte inte mycket på saken då, men Gustavsberg gjorde ju också de rör som ledningarna skulle dras i så det skulle bli mycket plast sålt.
Vi gjorde den tillsammans och blev rätt nöjda även om verkligheten sedan skulle visa att jag grovt hade underskattat den omilda behandling som brunnslocken kom att utsättas för.
Vi var till slut rätt nöjda med oss själva och fick dessutom en designutmärkelse.

När det nya KF-huset var färdigt fick vi anställda på företaget åka skärgårdsbåt från Gustavsberg till Stockholms ström för att se huset lysa i kvällsmörkret. Det var en anslående syn, och en trevlig afton.

Upplevelsen förmörkades något av att man till slut hade valt att hämta kraften från ovan i KF-huset.

Där sprack hela referensprojektet och jag tror inte att särskilt många golvbrunnar till slut blev sålda. Sanningen är att den brunn jag såg häromdagen inte var vår, utan en förbättrad kopia.
Det här var en förbannelse som följde oss genom hela 70-talet. Vi var ofta först, och mest kreativa, men de som kopierade oss gjorde vinsterna.

Att gripa efter mycket.

En dag visade Julle mig en märklig tång.

Jag blev alldeles betagen.
Det var en tång avsedd för att hjälpa dem som hade begränsad räckvidd som t.ex. rullstolsburna.
Tången var tänkt att fungera som en förlängning av armen.
Den hade ett par gripklor i spetsen och denna främre del kunde böjas ned och upp som en handled. Dessutom kunde gripdelen rotera som en hand till dess att man grep om något då den låstes.
Det var helt uppenbart att denna tång kunde underlätta livet för många.
En stor fördel jämfört med andra tänger var den ergonomiskt korrekta utformningen av handtaget och möjligheten att montera ett stöd mot underarmen som avlastade handleden och gav bättre precision.

Jag kommer inte ihåg varifrån projektet kom eller hur det hamnat hos oss. Det kan ha varit Julles eget projekt.
(År 2018 fick jag veta att den ursprungliga iden kommit från Henrik Wahlforss.)
Nu skulle vi göra en säljbar produkt.
Det var inte fråga om någon tillverkningsduglig prototyp som vi hade att utgå ifrån.
Det var snarare ett typiskt exempel på de illustrationsmodeller som uppfinnare och kreatörer tar fram för att kunna demonstrera sina tankar för investerare och exploatörer.
Jag skulle komma att jobba med många sådana modeller under mitt yrkesliv.
Här fick jag nu för första gången ge mig i kast med att möjliggöra alla dessa goda idéer.
Som jag minns det så höll Julle i projektet.
Jag löste de tekniska problemen och skapade ett adekvat underlag för tillverkningsprocessen och PO Landgren deltog med stöd, råd och dåd.
Vi hade tydligen mycket fria händer och kunde jobba helhjärtat med projektet.
När det blev dags att konstruera formverktygen fick jag vara spindeln i nätet som följde konstruktionen av dessa och tydliggjorde för konstruktörerna funktionssätt och syfte med de olika detaljerna så att de kunde göra adekvata formar.
Det här var en av de allra roligaste perioderna under hela mitt yrkesliv.

Jag gjorde i ungdomligt oförstånd och driven av entusiasm några misstag under resans gång, men med tanke på de tekniska svårigheterna och de högt ställda kraven var de inte så konstiga och jag fick tid att göra om tills det blev bra.

Julle stod givetvis för de ergonomiska och designmässiga aspekterna men utan vårt goda samarbete skulle det inte ha blivit någon produkt.
Det gjordes några patentansökningar på mina lösningar och det blev visst åtminstone två patent.

Tången anmäldes som kandidat till designpris och vi fick utmärkelsen tillsammans med varsitt stiligt diplom.
Mitt exemplar sattes upp på porslinsmuseet och är sedan dess försvunnet.

Här kan man se hur Gustavsbergs VD tar emot priset medan Julle och jag tittar på.
Samtidigt kan den modeintresserade se hur den habit såg ut som provocerade en äldre kollega till barska kommentarer om opassande klädsel för en ingenjör.

Till slut skulle tången demonstreras för Hans Konungsliga Majestät vid en utställning på Nationalmuseum. Det kändes lite fånigt och Julle ville inte gå, men jag var så ivrig att få demonstrera den för vem som helst så jag tog på mig jobbet.

Hans Majestät lyssnade inte särskilt intresserat.

Det här projektet är ett bra exempel på att det inte alltid är lätt att vara först. Så vitt jag förstått blev det ingen försäljningsframgång. Tängerna blev alltför dyra och folk förstod sig inte på dem.
Det är ändå tydligt när man ser på dagens tänger att de som gjort dem har tittat noggrant på vår ursprungsmodell.

Det är kul att ha varit först!

Efterord.

Det är lätt att vara efterklok såhär nästan 40 år efteråt.
Jag borde ha tänkt på min svärmor som, gammal och värkbruten, skötte ett hushåll vid en nordlig älvstrand utan någon annan modern bekvämlighet än elektrisk belysning.
Hon hade ett alldeles utmärkt hjälpmedel med vilket hon kunde öppna spisluckan, flytta föremål, knuffa upp kärvande dörrar, gräva upp potatis ur landet, slå ihjäl mullvadar i potatislandet, röra om i bykgrytan, peka åt mig och dessutom hade hon den att stödja sig på när hon gick.
Det var helt enkelt en lagom grov och lagom lång käpp gjord av en barkad trädgren.

Den fantasi som vi använde till att designa vårt redskap använde hon till att ta ut det bästa av sin käpp.

VEM VAR KLOKAST AV OSS??

LIC-servisen.

Nu var det tidigt 70-tal och allt var stort. Till exempel byggdes ”Babels hus” vid denna tid.
Det behövdes nya grepp för att förse sjuklingar med maten för dagen. Storkök var ordet sa Bill såväl som Bull.
Landstingets Inköps Central, vände sig med förtroende till Gustavsberg för att få hjälp med att distribuera mat till tusentals patienter innan den kallnat. Gustavsberg satte till sitt starkaste kort för att lösa problemet.
Nu var ju Stig Lindberg inte direkt någon ingenjörstyp. Han ritade och målade upp sina designer och så fick andra verkställa.

Jag har hört från en som var närvarande att när han för första gången såg ett provkott av termosflaskan TERMIC så höll han upp den framför verkstadsfolket och utropade med stor emfas: ”Den här har ni FULLSTÄNDIGT MISSLYCKATS MED!”

Jag kommer ännu ihåg när Stickan första gången gjorde entré på ritkontoret.
Han svepte in och ropade hurtigt: ”Tjänare grabbar!”.
Ett mått på min lantlighet var att jag tyckte det var konstigt att han bar halsduken utanpå överrocken.
Både min Mamma och befälet i lumpen hade lärt mig att den inte värmer då.

Min kollega Börje höll just på med att rita upp den serveringsbricka som LIC skulle ha. För att den skulle vara lättarbetad för sjukhuspersonalen skulle den ha urtag för händerna i brättet. Sådant går inte att forma helt fritt när man formsprutar plast, men Börje hade gjort så gott han kunde.
Nu fick vi som tjuvlyssnade intill se andra sidan av ett gammalt talesätt på ritkontor.
”Ju mer erfaren och proffsig man är desto hårdare ritstift använder man. Själv ritar jag med passarspetsen.”

Stickan tog fram ett ritstift som mest påminde om de ritkol man använder när man skissar tavlor och ritar kroki. Med detta ritade han så upp hur han ansåg att brickan skulle se ut direkt på Börjes original. Dagars och veckors möda förstördes på ett ögonblick. Börje som var en försynt person teg och led trots att han var en både erfaren och kunnig yrkesman.

Brickan blev till slut bra, men jag har märkt att den numera ibland tillskrivs PO Landgren.

Nåväl, maten hålls ju inte varm av en bricka allenast, men här kom ännu en tillämpning av vår nya och oprövade ”dubbelmuggsteknik” till pass.
Vi skulle göra en oval soppskål i ultraljudssvetsad plast och på den skulle ett plastlock ligga som var så utformat med en kant att det precis kom att rymma en limpskiva. Dessutom skulle vi göra ett plastlock till mattallriken liknande de som man nuförtiden använder i microvågsugnen.

Sagt och gjort, verktyg (gjutformar) konstruerades, ritades upp och sändes till underleverantörer för tillverkning.
Att göra ovala skålar var inget nybörjarjobb precis vi denna tid när datorstyrda maskiner bara var en våt dröm hos tekniknördarna.
Här skulle det göras två stycken olika som skulle passa ihop på pricken vid svetsningen.
En nyetablerad verktygsmakare i landets västra delar tryckte på Hagelin om att få ett jobb för att visa vad han kunde. Han erbjöd ett så lågt pris att det verkade alltför bra. Vi talar här om motsvarigheten till inköpspriset för en riktigt fin ny bil.
Lennart tog budet i tron att killen tyckte det var värt ett förlustjobb för att bli leverantör till Gustavsberg.
Efter mycket tjat och påtryckningar kom till slut leveransen. Detaljen som göts fram såg för jävlig ut och kunde inte användas. Formtillverkaren erkände då: ”Jag trodde den var rund.”
Här kom bekräftelsen på något som jag hade trott var ett skämt.
Jag hade frågat kollegorna om det inte drog mycket tid och blev kostsamt för presumtiva underleverantörer att göra kalkyler på alla förfrågningar de fick.
Rurik Kamb sade då att man vägde ritningsbuntarna på brevvågen.
Jag trodde så klart att han skojade med mig men lärde mig nu att man brukade vika upp det första ritningsarket där stycklistan med alla detaljer stod uppräknade, sedan vägde man bunten och höftade till priset. Vid det här tillfället syntes det inte att skålen skulle vara oval förrän på nästa ark i bunten.

Tillsammans med problemen att svetsa tätt ledde detta i slutändan till att skålen blev gjord i porslin. Den blev snygg men höll naturligtvis inte värmen så bra som planerat.
Det hela såg inte alls illa ut när brickan var färdigdukad .
Stickan fick hedersomnämnande för designen.

Den uppmärksamme läsaren undrar kanske vart den andra delen av skålen tog vägen.
Man ökade godstjockleken och försökte sälja den som enkelväggig skål.
Jag vet inte vad LIC tyckte men hittade just ett exemplar som jag förvarat skruvar och muttrar i.