Om dubbelhet och dåliga förbindelser.

Redan från början kom jag att arbeta nära tillsammans med Julle (Sven Erik Juhlin) och PO ( Landgren), för att inte tala om alla praktikanter och designstudenter.
Detta var inte organiserat på annat sätt än att våra arbetsuppgifter gick i varandra.
Det fanns plastmuggar att köpa som var vita inuti och färgade på utsidan. Julle visade mig en och vi enades om att de nog var gjutna i två steg, först innerdelen, och sedan den färgade utanpå. Julle ville göra något liknande men vi hade inte tekniken.
I sökandet efter lösningar på problemen med hopfogandet av Bregers vattenkanna hade företaget fått kontakt med ultraljudssvetsning.
Detta byggde på det enkla faktum att om man gnider händerna mot varandra så blir de varma. Om man gnider två plastbitar mot varandra så blir även de varma, och om man gnider tillräckligt intensivt så smälter de ihop.
Ett företag levererade utrustningen och Julle ritade upp ett helt program med dubbelväggiga produkter.
Muggar, kaffekoppar, tillbringare, salladsskålar, med tillhörande fat, lock och bestick såg världens ljus.
Grejorna var verkligen snygga och helt rätt i tiden.

Det fanns en liten hake.
Ultraljudssvetsning går bra om energin inte transporteras längre väg genom plastbitarna än vad materialet är tjockt. Vid de höga frekvenser som det är fråga om beter sig annars plasten som om man håller en våt tvättsvamp mellan handflatorna. Det blir inte så varmt som man önskar.
Mitt minne sviker mig men jag har för mig att åtminstone dubbelkannan och salladsskålen måste limmas.
Alla delarna var gjorda i högblank och färggrann plast. Muggen var mest speciell, med ett halvcirkelformat handtag. Folk tyckte om den, och när den gick upp i svetsen köpte man en ny likadan.
Om du kära läsare har en del i denna serie så var försiktig med den. Diska aldrig i diskmaskin och tappa den för allt i världen inte i golvet.
Jag hade min vana trogen läst på och insåg att svetsningen bokstavligt talat inte skulle hålla i längden.
Det fanns ett alternativ.
Om man bytte till en segare plast i ytterdelen så kunde man krympa fast den på innerdelen när den kom varm ur maskinen. Muggen skulle däremot inte kunna bli lika blank som den ursprungliga.
Jag kommer inte ihåg vem som tog beslutet, det var över min nivå, men vi gjorde ändringen. För att markera att det var en ny produkt gjorde då Julle om handtaget till en greppvänligare, men kanske inte lika elegant lösning.
När vi nu etablerat krymptekniken som gjorde muggarna slagtåliga, gjorde Julle en barnmugg och en barntallrik. Dessa kunde dessutom med fördel användas av fysiskt handikappade. Där gjorde han en pionjärgärning.

Plastbrickan som syns på bild har en egen historia. Kommer i nästa avsnitt.

Till tystnadens lov.

Den som har bott i ett flerfamiljshus före 1965 kommer kanske ihåg att om det bodde någon gubbe i samma trapphus fick man höra hur toaletten tjöt varje gång han var uppe och pinkade på natten.
Själva spolningen låter inte särskilt mycket. Det var flottörventilen som fyller på nytt vatten som hördes i hela huset.
Bertil Dahllöf på Gustavsberg gjorde en god gärning då han på 60-talet uppfann den tysta flottörventilen.
Det är inte han på bilden. Han hade svart hår såvitt jag minns.
Primus Sievert blev nog också glada åt att få tillverka ventilen eftersom efterfrågan på fotogenkök avtog när folk började få nya kök med elspis. Här fick man en ny storsäljare.
Tystspolningen gjorde att vi senare på det nya TEC fick ett jättefint ljudlaboratorium.
Plastmaterialleverantörerna började marknadsföra en ny plast, POM eller Acetalplast, som det nya ersättningsmaterialet för koppar i ventiler.
I reklamen hävdade de att man kunde tänka som om det vore metall. Alla om-en och men-en stod, som brukligt är i reklam, längre ned i texten.
Jag tror att det var konstruktionschefen som ritade den nya flottörventilen i plast.
Det var ingen dålig konstruktion, men han hade inte läst det finstilta i materialspecen.
Som jag minns det skulle en ventil tåla 100 000 öppningar vid 1 MPa (tio kilo) under tio år.
Jag kommer inte ihåg vilket öknamn ventilen fick, men det var av samma kaliber som BAHCO:s ”bilbrännare”.
Jag tror att det var i samband med att konstruktionschefen slutade som jag fick uppdraget att åtgärda ventilen.
Min vana trogen läste jag in mig på ämnet och insåg då att det krävdes helt andra godsdimensioner för att plasten skulle hålla i längden. Samtidigt upptäckte jag att maskingängor är direkt olämpliga i plastmaterial. Jag ritade ett ändringsförslag och var väldigt nöjd med mig själv.
Jag har all anledning att vara tacksam över mina äldre och mer erfarna kollegors kommentarer. De påpekade att mina egendesignade plastgängor skulle kräva investeringar i nya verktyg vid formtillverkningen.
Detta innebar stora kostnader. De skulle dessutom avsevärt försvåra eventuella senare förändringar.
”Den som lyder råd är vis.” Den här gången godtog jag råden och nöjde mig med riktigt grova standardgängor.
Det här blev min första konstruktion som kommit ut i mycket stora antal under flera decennier.
När ventilen började bli gammalmodig räddades den av att man i Belgien envisades med att även fortsättningsvis vilja ha just denna ventil.
Den portionerade inte ut vattnet i exakt lika mängd vid varje spolning men belgarna tyckte tydligen att den verkade säkrare mot översvämning och återsugning av förorenat vatten.
Det här uppdraget lärde mig något som verkar vara en naturlag.
Det är inte lätt att för första gången göra något som ingen annan har tänkt på.
Det är ofta den som kommer in som tvåa och bygger vidare på grundidén som får se produkten bli framgångsrik.

Vem, om någon, som sedan får ära och berömmelse är en helt annan sak.

N. I. H. – effekten.

När jag botaniserade bland trämodellerna som skulle köras till tippen, hittade jag bland annat två modeller till de ”våffeljärn” som har använts vid tillverkningen av de blå druvklasar som gett servisen ”Blå blom” dess namn.

Det finns olika uppgifter om hur druvklasarna tillverkats genom åren. Själv har jag för mig att de från början göts i pyttesmå gipsformar. Det finns foton av jättehöga travar av sådana formar från början av 1900-talet.

Fabriken elektrifierades 1896 och ett nytt elverk kom igång på Kattholmen strax efter första världskriget. Någon kom så på att man kunde göra klasarna i elektriska ”våffeljärn”. Det var modellerna till dessa våffeljärn som jag hittat.

Jag erinrade mig då ett annat av mina allra första jobb i början av 70-talet.
Vid det här laget hade alltså kvinnor suttit och stansat blå blommor i mer än femtio år. Jag vill helst inte tänka på hur det kan ha känts i armar och axlar efter några årtionden på det jobbet.

Briefingen inför jobbet var kortfattad som vanligt. ”Gör något åt det slitsamma jobbet” bör det väl ha låtit.

Idag skulle jag väl ha satt en luftcylinder på handtaget och sedan bett om ett ordentligt automatiseringsprojekt. Istället kastade jag mig entusiastiskt över uppdraget och gjorde en halvautomatisk manick som skulle ha tagit bort den tunga armrörelsen men som inte fick jobbet att gå fortare.

Ritningarna gick till verkstaden, apparaten tillverkades och levererades prompt till HPF.

Killarna på HPF:s underhållsverkstad kopplade till luften, tryckte på knapparna och stansen gick ned halva vägen och kilade fast. Sådant här är fullt normalt vid enstyckstillverkning. Det finns en särskild yrkesbeteckning för de betrodda och kunniga tekniker som i vanliga fall trimmar in nya maskiner. De kallas Filare.
I detta fall hade tydligen verkstadskillarna tänkt sig att underhållsteknikerna skulle fila in maskinen själva.
De tänkte annorlunda och flyttade in maskinen i ett mörkt och avlägset hörn av verkstaden där den fick stå ifred.

Jag var redan upptagen av andra jobb och fick veta vad som hänt först långt senare när jag frågade hur det hade gått. Underhållskillarna meddelade då att apparaten hade varit bra att ha att plocka delar från till annat så att man slapp beställa när det var bråttom.

Hur de blå ”blommorna” tillverkades de nästföljande trettio åren vet jag inte.
Detta var en erfarenhet som jag delar med många av mina yrkesbröder.

I klartext betyder termen: Not Invented Here!

Om en förödd kulturskatt.

Ett litet hopp i kronologin.
Först lite bakgrundsmaterial.

På det här fotot syns ett stort fabrikshus i bakgrunden.
När det stod färdigt 1883 var det en för sin tid toppmodern fabriksbyggnad. Det skulle dröja till efter första världskriget innan Gustavsberg fick elektricitet så byggnaden fick tämligen stora fönster för ljusets skull.
När den nya hushållsporslinsfabriken skulle byggas på 1930-talet rev man halva huset för att bereda plats. Så fick det kortade huset stå där och glömdes med tiden bort trots sin storlek. Jag tycker mig minnas att det på femtiotalet fanns glas i de flesta av fönstren, men det ändrade ortens unga på med tiden. Jag undrar vad de sköt med. Avståndet är ganska långt från gatan.
När gatan som nu mynnar ut på Ingarövägen intill det stora kvarnhjulet skulle dras fram, något av åren runt millennieskiftet, beslöts det att huset skulle rivas. Min obotliga nyfikenhet fick mig att göra ett studiebesök.

Jag blev helt paff!

Huset var fyllt med trämodeller av både gångna tiders och fortfarande använd produktionsutrustning. För första gången gick det upp för mig att många av de produktionsmaskiner som använts på företaget faktiskt var egenkonstruerade och inte köpta.
Det går normalt till så, när man konstruerar stora maskiner i ett exemplar, att ritningarna sänds till ett modellmakeri. Där gör modellören en tolkning av ritningen och lägger till de kompensationer för krympning vid gjutning en som behövs. Samtidigt läggs också på arbetsmån för den efterbearbetning som sedan behöver göras på den gjutna metalldelen. Många av modellerna var mycket stora, såsom manshöga stativ till kulkvarnar och nästan manshöga kugghjul och remskivor. Det låg även massvis med mindre maskindetaljer i långa rader på hyllor och i stellerage.
Det hela hade klarat sig förhållandevis bra trots, eller tack vare, de utslagna fönstren. Själv föll jag i trans över de vackra och omsorgsfullt gjorda modellerna. Jag upplevde det hela som en fysisk minnesgård över alla dem som med tankemöda och arbete gjort Gustavsbergs tillverkning möjlig.
Utan all denna utrustning skulle ingen produktion kunnat ske!

Varför fanns allt detta material där?

Normalt behåller gjuterier modeller så länge de har plats, ofta i hopp om efterbeställningar. När det blir trångt kontaktar man kunden och ber om lov att kasta modellerna. Min gissning är att någon beslutsfattare på företaget vid dessa tillfällen uppmanade gjuterierna att skicka modellerna till Gustavsberg. Adresslapparna satt kvar på många av modellerna.
Så fanns då detta oanvända hus att ställa det hela i och där ”glömdes” det bort.

Vid samma tid skulle även huset bredvid kortas för den nya gatan. I detta hus fanns en dansskola och andra aktiviteter. Detta medförde att det blev debatt i lokalpress och man höll även opinionsmöten i frågan.

Ingen talade om ”mitt”hus.

Jag besökte ett öppet möte i föreningen Gustavsbergs vänner och presenterade min upptäckt. Reaktionen var att man tyckte det var opassande att en icke föreningsmedlem tog till orda.

Vid samma tid diskuterades Porslinsmuseets framtid och det gavs ut programförslag där man talade om att utvidga museets verksamhetsområde till att hålla minnet av industrin i samhället levande.
Jag kontaktade projektledaren för museiplanerna och presenterade mitt ärende. Hon hänvisade mig till tekniska museet. Vid min kontakt med dem sade de att detta naturligtvis var en fråga för den lokala kulturvården.

Till slut gick jag på ett öppet byggnadsnämndsmöte och föreslog att man inför rivningen åtminstone skulle lägga ut grejorna på en gårdsplan och låta ortsborna botanisera och ta för sig. Mycket var som sagt väldigt dekorativt.

Jag tror inte att detta togs till protokollet.
Med en lätt travesti känner jag mig hugad att utbrista:

För Bobcattornas raseri bevare oss milde herre Gud!

I samband med rivningen tog jag vara på några föremål som jag nu håller på att överlämna till porslinsmuseet.
För mig själv behöll jag ett av de vackra fönstren och en dörr.

Stig Lindbergs co-designer.

Mina första jobb på Gustavsberg har barmhärtigt nog fallit i glömska. Jag kan ändå inte stå emot lusten att berätta om när jag var co-designer till Stickan, som vi kallade honom när han inte var i närheten.
En av de vackraste designer han gjorde i plast var vattenkannan Fontana. Just kombinationen av kannan i plast och hantaget i rotting och bast var det som lyfte produkten.

När jag började på Gustavsberg var inte Stickan där och samtidigt hade man tröttnat på handtaget. Det ansågs troligen vara alltför dyrt att tillverka. Kanske fick man också reklamationer. Handtagen var ju inte lika tåliga som kannan. Jag har sett gräsliga exempel på hur man förstärkt med krympslang.
Marknads- och produktionsfolket ville ha ett handtag i plast. Om någon av företagets designers fått frågan vet jag inte men de var nog alltför kloka för att ge sig på Stickans produkt.
Som vanligt på Gustavsberg så var briefingen när jag fick jobbet kortfattad och allmänt hållen.
”Gör ett handtag” lät det ungefär.
Nu for fan i mig.
I ungdomligt och naivt oförstånd ville jag skapa ett fint funkishandtag, och det gjorde jag också. Så här efteråt skäms jag över mitt dåliga sinne för stil. Kannan blev ju en riktig skvader. Lika naturlig som en korsning mellan en hare och en tjäder.

Jag har hört sägas att Stickan omedelbart stoppade tillverkningen när han kom tillbaka till företaget 1972. Själv kom jag lindrigt undan. Det var nog under Stickans värdighet att ge sig på mig. Han visste nog inte vem jag var och dessutom hade ju jag bara gjort som beslutsfattarna ville.
Nu ser jag att dessa kannor säljs för dyra pengar utan att folk undrar över utseendet.
Till ägare av sådana kannor har jag följande tips.
Välj att se den som den skvader den är eller se den som en gul treskilling banco, design Lindberg/Bjurling.
Alternativt skaffa ett foto av kannan med det rätta handtaget, ta med foto och kanna på nästa badsemester till något sydligt land där man fortfarande kan hantera rotting och bast och be en skicklig hantverkare göra ett nytt handtag.

Tillbaka till startpunkten.

När jag gick på högstadiet på Kvarnberget var det många som svor dyra och heliga eder att om de bara kom över Skurubron skulle de aldrig mera återvända. Jag ser dem ofta 50 år senare nere på samhället när de njuter sitt otium efter ett arbetsliv på Fabriken.
Själv gjorde jag ett allvarligt menat försök att röra på mig och kom så långt som till Finland. Till slut sökte jag mig självmant tillbaka. Det var ingen löneförhöjning att tala om, men arbetsuppgifterna verkade lockande.
Jag är inte helt säker på om det stod påhittig, fyndig eller kreativ i annonsen, men det smickrade mig att jag fick jobbet. Jag var förväntansfull.
Miljonprogrammet rullade på så jag fick två erbjudanden om lägenhet i det nybyggda Munkmora. Det ena kom från bostadskön och det andra från företaget.
Processen från flytten till Enköping två år tidigare upprepade sig. Den första november 1969 flyttade jag in i en tom lägenhet med en gummimadrass, en filt och ett kokkärl. Jag campade på köksgolvet i sex veckor.
Min fru kom efter med flyttlasset till Lucia.
Det var inget märkvärdigt med att börja på konstruktionskontoret. Jag fick en plats anvisat och så var det med det.
Kontoret låg på sanitetsfabrikens plan 2. Här kom jag att träffa ett antal konstruktörer vilka har betytt mycket för min utveckling i yrket. Trots risken att glömma någon som vore förtjänt av att nämnas kan jag ändå inte avhålla mig från att idka lite name-dropping.
Lennart Hagelin hade en viktig roll som ritningsgranskare. Eftersom en del plastverktyg (högtrycksformar) lämnades ut för tillverkning hos underleverantörer var det mycket viktigt att konstruktionerna var genomtänkta och ritningarna korrekta . På den tiden tyckte jag kanske ibland att hans anmärkningar var petiga, men jag har blivit förståndigare sedan dess.
Yngve Brunzell var en mycket erfaren konstruktör som hade en hel trave med gamla kopior på sitt skrivbordshörn. Nästan alltid när jag bad om råd grep han vant efter ett papper och började skissa på baksidan sägandes: ”Jag kommer ihåg när jag gjorde något liknande.” Och så fick jag med mig tipset att jobba vidare på.
Rurik Kamb var en mycket skicklig formkonstruktör som ibland gjorde sådant som en del ”orakel” höll för alltför djärvt. Förutom sin skicklighet var han en god samtalspartner och hade i detta sammanhang en förmåga att vara tvetydig på ett sätt som ofta satte mig på det hala. Han var i detta avseende jämförbar med min mamma. De hade båda förmågan att skicka en ut i limbo där man svävade utan fotfäste medan man försökte förstå vad som menades. En sådan upplevelse kan vara lika njutningsfullt hisnande som förvirrande. Det finns alltför få sådana människor.
Börje Björklund var också en skicklig och hedervärd konstruktör med stor erfarenhet. Jag kom att få nöjet att samarbeta med honom även under min andra sejour på företaget tjugo år senare.
Jag började på en kurs i konstruktionsteknik i ingenjörssamfundets regi. Kursen var mycket bra och en extra krydda var att Björn Bellander som körde racing gick på samma kurs. Jag liftade med honom i hans Triumph. Jag kommenterade att han körde så lugnt och han berättade att han körde av sig på racingbanorna och inte behövde visa något i trafiken. Jag fick ändå en demonstration när han körde in på en verkstad i Lugnets fabriksområde (Hammarby sjöstad var ännu inte ens påtänkt) och bytte bromsbelägg på väg till kursen. Jag trodde inte att det var möjligt att göra det så snabbt som han gjorde.
Det talas mycket i debatten om vikten av kontakter när man söker jobb. Detta är helt sant. När jag lämnade BAHCO fick jag frågan om jag inte kunde höra om det behövdes fler på Gustavsberg. Jag gjorde så och inom kort var vi tre ingenjörer från BAHCO på kontoret.
Från vårt kontor hade vi bra utsikt och kunde följa hur TEC (det nya tekniska centret, nu i skrivande stund vårdcentral) byggdes. Dit skulle vi få flytta när det blev klart.

Äntligen där!

Jag har glömt hur det gick till men en dag satt jag till slut framför ett ritbord på BAHCO:s konstruktionskontor. Kanske hade förmannen dragit i några trådar igen.
Nu fick jag lära mig den sanna innebörden i ritningslärarens ord om att man hade särskilt folk till att renrita på kontoren.
Ritaren det var jag.
Det här var vid en tid då företagets lyxpryl, ADB-maskinen stod i en särskild hall med luftkonditionering, rökförbud, tillträdesförbud och stora skyltfönster mot entrén så man kunde se den ordentligt. Hos oss på konstruktionsavdelningen gällde fortfarande papper och blyertspenna. Det fanns ingen annan hjälp till hands än räknesticka och mekanisk räknemaskin. Tänka fick man göra själv med huvudet.
Skisser gjordes ofta med modellera eller kartong och pappersklister.
Jag renritade med blyerts på transparent papper.
Det här kunde bli ganska grisigt om man jobbade länge med en stor ritning. Vi hade vita skyddsrockar att använda vid behov. Sålunda skrudad såg man ut som en läkare men med räknesticka i stället för receptblock i bröstfickan.
En gammal farbror som var nästan lika gammal som jag är nu kom alltid i svart kostym och fluga. Han drog upp långa vita muddar på ärmarna som skydd. Han hade förresten likt inköpschefen visst problem med min klädstil. Jag brukade ekipera mig hos Mahjong och Gul och Blå och han sade till mig att detta inte passade sig på ett konstruktionskontor.
Numera hör jag dåligt på riktigt, men den gången bara låtsades jag.
Nytt och modernt var ritborden. De medgav nämligen att man kunde välja att sitta eller stå i arbetet. Nu behövde man inte längre få sina åderbråck på benen. Man kunde sitta ned och få dem på ett annat ställe om det kändes bättre.
Min viktigaste roll var att föra in ändringar.
Man hade nämligen en föredömlig rutin för de ändringar som gjordes i produktionen. När produktionsfolket och/eller konstruktören kommit överens om en ändring ritades resultatet med rödpenna på arbetskopian. Denna skickades till mig och så fick jag beställa fram originalet av två gladlynta flickor i arkivet och föra in ändringen tillsammans med den obligatoriska notisen, datumet och signaturen.
När jag blivit varm i kläderna fick jag i uppdrag att rita åt en projektledare.
Företaget tillverkade bland annat bensineldade kupévärmare med urverksdrivna tidur. Ibland tände den inte på första försöket så värmaren fick göra ett antal försök. Det kunde då hända att brännaren fylldes med bensinånga innan tändningen lyckades, men då tände det MED BESKED!
Detta föranledde att det kom upp plakat på fabriken att det var strängt förbjudet att kalla företagets produkter för bilbrännare.
Nu var uppgiften att göra en urverksstyrd kombinerad motor- och kupévärmare som inte exploderade. Jag var mycket imponerad av projektets höga tekniska nivå. Häftigast var att en fotocell skulle titta in i brännkammaren genom ett långt smalt rör och se om det brann. Detta var före elektronikexplosionen så allt var gjort med diskreta komponenter.
Jag fick aldrig veta hur det gick för en dag läste jag en annons från AB Gustavsbergs fabriker.
De sökte en påhittig ung ingenjör till sitt konstruktionskontor.
Jag sökte jobbet.