Rubriken i obestämd form eftersom mina minnen här är så ihopblandade. Det bör ha förekommit mer än en skoldans under de fem terminer jag gick på kvarnberget.
Jag ägnade mig ganska flitigt åt nykterheten och var bland annat medlem i Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Vid ett tillfälle träffades vi på Skevik för någon sorts kurs eller så. Det var nog ofta svepskäl för att vi skulle samlas där föräldrarna visste var vi var. Allt var tämligen oskyldigt. Lite kurs och föredrag och så samkväm då man kunde umgås och prova på närkontakt med varandra om sinnet föll på.
Skevik var vid den här tiden mer likt ett enklare vandrarhem än dagens flådiga konferenscentrum. Vid middagen träffade vi en gammal farbror nästan lika gammal som undertecknad är idag. När vi presenterade oss som SSUH såg han sig föranlåten att berömma oss för att Rörelsens ungdomar var så välartade och verkade för ett nyktert leverne. Jag vet nu hur det är, man hör inte lika bra som i yngre år och tankarna går i invanda banor. Jag fann i alla fall ingen anledning att rätta honom.
Nåväl, med denna rutin och vårt goda rykte verkade det som en bra idé att ordna en skoldans. Jag tror att det var Birgit och jag som tog initiativet. Studierektorn vidtalades och han gav nådigt bifall och iklädde sig rollen som festens ”beskyddare”.
Vi fick låna skolmatsalen på villkor att det var helnyktert och endast för skolans elever.
Jag vet inte varifrån jag fick tipset men jag ringde upp en orkester och gjorde upp om villkoren.
Den stora kvällen kom och det artade sig bra. Orkestern verkade lite besviken. De tyckte kanske att det var under deras värdighet att spela för en så ung publik. Musiken var bra, åt det jazziga hållet.
Så kom det som jag oroat mig för. Äldre killar kom och ville in. De gjorde väsen av hur fulla de var (de hade väl delat på en kvarting, 25 cl. renat) och ville tränga sig in. Jag blev både rädd och villrådig. Jag hade ju dåliga erfarenheter av ungdomligt våldshot.
Jag gick ut och spanade och fann där till min förvåning Pappa. Han stod och småpratade med ”huliganerna”. Jag blev orolig för att han skulle råka illa ut, men stämningen lugnade ner sig.
Troligen kom nog några av killarna till sist in. De hade ju gått i skolan så de hittade kanske bättre än jag.
Att Pappa var där var inte så konstigt. Vi bodde ju inom syn och hörhåll från skolan, och Pappa brukade ju gå som ordningsvakt i folkparken när det var dans. Där gick det nog vildare till.
Inträdet hade varit en eller två kronor såvitt jag minns och de flesta hade haft jämna pengar så kassan bestod av en skokartong med enkronor. Orkestern blev inte glad när jag lämnade över skokartongen trots att den innehöll avtalat antal enkronor.
Nu kunde man tro att allt var lyckligen slut, men så blev det inte.
Det visade sig att en orolig fader frampå nattkröken hade gått ut för att leta efter sin dotter när hon inte kom hem på avtalad tid. Han hittade henne i trappuppgången i en öm situation med en av ”huliganerna” och med underbyxorna draperade runt fotknölarna.
När han då vände sig till studierektorn för att utkräva ansvar för dotterns eventuellt förlorade dygd hade denne avsagt sig allt ansvar och lagt över detta på oss arrangörer.
Det blev ett väldigt hallå och mycket ringande och överläggande. Min Mamma hade ju grundat ortens hem och skolaförening, jag hade varit en av festarrangörerna och min Pappa hade gått frivillig ordningsvakt, så vi stod så att säga i centrum.
Inget mer hände men jag har aldrig förlåtit rektorn.
Jag tycker att han gjorde sig förtjänt av sitt ”artistnamn” Lögnander.
söndag 27 februari 2011
måndag 21 februari 2011
Nya steg på ungdomsbrottslighetens bana
Jag hade kommit ifrån mopedgänget och fått en mer spridd umgängeskrets. Det var vänner som inte alla gick i min klass i skolan och inte heller alla hade moped. Den som jag umgicks mest med var Leif. Han hade en gång varit oförsiktig nog att säga högt det som väl alla tonårspojkar tänker någon gång: Undras hur det skulle vara att vara tupp i en hönsgård?
Han kallades sedan vanligtvis Tuppen och det händer väl ännu idag om man har fler än en Leif att referera till. Leif hade en kanot och talade mycket om paddlandets nöje. En sensommarkväll beslöt vi att han skulle leda en exkursion ut på Baggensfjärden för att vi skulle få dela upplevelsen. Problemet var bara att endast han hade en kajak. Vi visste däremot att under kvarnens höga stenfot låg ett antal kanoter.
Runt hela Farstaviken ”vildparkerade” man ju alla sorters flytetyg vid den här tiden. Vi smög oss ned sedan mörkret fallit. Leif hämtade ut sin kanot ur kanothuset. Vi ville inte ha någon uppmärksamhet eftersom fiskaren bodde på övervåningen i samma hus. Fiskaren hade en dotter så vi spanade lite mot fönstren men såg ingenting på grund av höjdskillnaden.
Nåväl så drog vi ned och valde ut kanoter under kvarnen. Just då kom båtklubbens nattvakt förbi och vi gömde oss i skuggan under kanoterna. Jag valde en dukklädd kajak som såg förtroendeingivande bred ut. Inke och någon mer, kanske Rolando eller Pippo (jag har glömt) valde en kanadensare.
Vi gled ut i mörkret på det svarta vattnet. Det var faktiskt som utlovat en fin upplevelse. Vi siktade mot Baggensstäket och fick en del stänk på oss från de låga vågorna. Ibland stannade vi upp och höll oss i varandra medan jag torkade ur vatten som läckte in i min kanot. Till slut kom vi fram till Stäket och smög upp i en trädgård, möjligen vid Boo gård. Vi var trötta och frusna så vi stal några äpplen, smög oss in i en lastbil som stod olåst och satt och vilade en stund. Det var mycket skönt när vi senare, på hemvägen, mitt i natten gled in i Farstabrohål och blev helt skyddade från nattbrisen.
När vi kom tillbaka lade vi noggrant upp kanoterna så att inget skulle märkas efteråt.
Det här var ju inte så märkligt om det inte några dagar senare blivit känt att just denna natt hade det skett ett eller flera inbrott i samhället varav ett i den kiosk som stod på ”torget” vid Farstavikens innersta spets. Pappa hade ju märkt att jag varit borta på natten och det blev hårda förhör. Tydligen tog han inte kanotlånet så hårt ändå. Det var ju ingen regelrätt stöld.
Jag vet inte om vuxenvärlden någonsin fick veta, men vi visste mycket väl vilka som varit i farten och någon av oss fick visst smaka på stöldgodset som tydligen mest bestod av godis och cigarretter.
Han kallades sedan vanligtvis Tuppen och det händer väl ännu idag om man har fler än en Leif att referera till. Leif hade en kanot och talade mycket om paddlandets nöje. En sensommarkväll beslöt vi att han skulle leda en exkursion ut på Baggensfjärden för att vi skulle få dela upplevelsen. Problemet var bara att endast han hade en kajak. Vi visste däremot att under kvarnens höga stenfot låg ett antal kanoter.
Runt hela Farstaviken ”vildparkerade” man ju alla sorters flytetyg vid den här tiden. Vi smög oss ned sedan mörkret fallit. Leif hämtade ut sin kanot ur kanothuset. Vi ville inte ha någon uppmärksamhet eftersom fiskaren bodde på övervåningen i samma hus. Fiskaren hade en dotter så vi spanade lite mot fönstren men såg ingenting på grund av höjdskillnaden.
Nåväl så drog vi ned och valde ut kanoter under kvarnen. Just då kom båtklubbens nattvakt förbi och vi gömde oss i skuggan under kanoterna. Jag valde en dukklädd kajak som såg förtroendeingivande bred ut. Inke och någon mer, kanske Rolando eller Pippo (jag har glömt) valde en kanadensare.
Vi gled ut i mörkret på det svarta vattnet. Det var faktiskt som utlovat en fin upplevelse. Vi siktade mot Baggensstäket och fick en del stänk på oss från de låga vågorna. Ibland stannade vi upp och höll oss i varandra medan jag torkade ur vatten som läckte in i min kanot. Till slut kom vi fram till Stäket och smög upp i en trädgård, möjligen vid Boo gård. Vi var trötta och frusna så vi stal några äpplen, smög oss in i en lastbil som stod olåst och satt och vilade en stund. Det var mycket skönt när vi senare, på hemvägen, mitt i natten gled in i Farstabrohål och blev helt skyddade från nattbrisen.
När vi kom tillbaka lade vi noggrant upp kanoterna så att inget skulle märkas efteråt.
Det här var ju inte så märkligt om det inte några dagar senare blivit känt att just denna natt hade det skett ett eller flera inbrott i samhället varav ett i den kiosk som stod på ”torget” vid Farstavikens innersta spets. Pappa hade ju märkt att jag varit borta på natten och det blev hårda förhör. Tydligen tog han inte kanotlånet så hårt ändå. Det var ju ingen regelrätt stöld.
Jag vet inte om vuxenvärlden någonsin fick veta, men vi visste mycket väl vilka som varit i farten och någon av oss fick visst smaka på stöldgodset som tydligen mest bestod av godis och cigarretter.
lördag 19 februari 2011
Första kontakten med ergonomisk industriell design.
Pannverkstaden hade byggt en transportabel panncentral. Den behövde nu bara kläs med plåt före leveransen. Tungtransport var redan beställd. Det blev som vanligt i sådana lägen bråttom. Plåtslagaren Säll fick då låna mig som hantlangare. Jag skulle fästa plåtarna med en sorts krokar och måste borra hål för dessa.
Till detta fick jag mig tilldelat en av Atlas Copcos nya luftdrivna handborrmaskiner. Den föll mig verkligen på läppen, eller kanske hellre rätt i handom. Jag hade ju aldrig använt en handborrmaskin yrkesmässigt förr, så jag visste inte hur en ”riktig” borrmaskin skulle se ut.
Maskinen var liten och utformad så att chucken satt i linje med underarmens förlängning. Man fick en bra kontroll över borren och kunde lägga styrka bakom utan stor påfrestning på handleden. Samtidigt var luftutsläppen ljuddämpade och placerade att de blåste rent framför borren. Det var en ren fröjd att hantera maskinen.
Jag upptäckte senare att andra inte gillade den lika högt som jag. Många tyckte att maskinen var felaktigt utformad. Man styrde nämligen pådraget med långfingret. Om man grep den så att man kunde dra på med pekfingret hamnade maskinen fel i handen och blev obekväm och vinglig.
Problemet var alltså att alla erfarna verkstadsarbetare visste hur man håller en handborrmaskin. Konstruktörerna har alltid sett borrmaskinen som en pistol där chucken är pipan och där man trycker av med pekfingret. Denna konvention är så stark att ingen ifrågasätter den (utom Atlas konstruktörer). Än idag föredrar folk att utsätta sina händer för onödiga påfrestningar hellre än att använda ett verktyg som avviker från konventionen. Jag kom att stöta på problemet med ingrodda konventioner många gånger och återkommer om detta.
Nu var i alla fall huset klart och skulle ställas på transportvagnen. Lyftkranen riggades upp och vi tittade nyfiket på. Det var ju tunga grejor, flera tiotals ton, som skulle lyftas. Dessutom var det fredagskväll och dags att gå hem.
När huset kommit upp så pass att det var dags att vrida kranen, knapp knähöjd, så riste antagligen kranen till. Föraren greps av panik och släppte lasten. Det tunga huset med sin värmepanna föll i backen. Det blev en kraftig duns. När vi hämtat oss från överraskningen började vi titta efter skador. Hur det stod till med själva pannan hade jag ingen uppfattning om, men all plåt som jag fäst upp hängde nu en handsbredd längre ned. Jag gick hem och på måndag var pannan borta, men jag fick sedan veta att plåtslagaren Säll hade jobbat hela natten för att hänga plåten rätt igen.
Till detta fick jag mig tilldelat en av Atlas Copcos nya luftdrivna handborrmaskiner. Den föll mig verkligen på läppen, eller kanske hellre rätt i handom. Jag hade ju aldrig använt en handborrmaskin yrkesmässigt förr, så jag visste inte hur en ”riktig” borrmaskin skulle se ut.
Maskinen var liten och utformad så att chucken satt i linje med underarmens förlängning. Man fick en bra kontroll över borren och kunde lägga styrka bakom utan stor påfrestning på handleden. Samtidigt var luftutsläppen ljuddämpade och placerade att de blåste rent framför borren. Det var en ren fröjd att hantera maskinen.
Jag upptäckte senare att andra inte gillade den lika högt som jag. Många tyckte att maskinen var felaktigt utformad. Man styrde nämligen pådraget med långfingret. Om man grep den så att man kunde dra på med pekfingret hamnade maskinen fel i handen och blev obekväm och vinglig.
Problemet var alltså att alla erfarna verkstadsarbetare visste hur man håller en handborrmaskin. Konstruktörerna har alltid sett borrmaskinen som en pistol där chucken är pipan och där man trycker av med pekfingret. Denna konvention är så stark att ingen ifrågasätter den (utom Atlas konstruktörer). Än idag föredrar folk att utsätta sina händer för onödiga påfrestningar hellre än att använda ett verktyg som avviker från konventionen. Jag kom att stöta på problemet med ingrodda konventioner många gånger och återkommer om detta.
Nu var i alla fall huset klart och skulle ställas på transportvagnen. Lyftkranen riggades upp och vi tittade nyfiket på. Det var ju tunga grejor, flera tiotals ton, som skulle lyftas. Dessutom var det fredagskväll och dags att gå hem.
När huset kommit upp så pass att det var dags att vrida kranen, knapp knähöjd, så riste antagligen kranen till. Föraren greps av panik och släppte lasten. Det tunga huset med sin värmepanna föll i backen. Det blev en kraftig duns. När vi hämtat oss från överraskningen började vi titta efter skador. Hur det stod till med själva pannan hade jag ingen uppfattning om, men all plåt som jag fäst upp hängde nu en handsbredd längre ned. Jag gick hem och på måndag var pannan borta, men jag fick sedan veta att plåtslagaren Säll hade jobbat hela natten för att hänga plåten rätt igen.
söndag 13 februari 2011
Första gången på företaget
Den 13 / 6 1960 började jag min första anställning på Aktiebolaget Gustavsbergs Fabriker som sommarelev. Jag jobbade hela sommarlovet på företagets mekaniska verkstad.
Verkstaden hade hand om allt som hörde till drift och underhåll på företagets olika tillverkningsenheter på fabriksområdet. Det var en lärorik tid.
Den första lärdomen var att för tredje gången komma in på ännu en ”Vuxenarbetsplats”. Dessutom kom mina arbetsuppgifter att bli mycket skiftande milt sagt.
Den sociala miljön var i allmänhet vänligare och mer tillåtande än i skolan men det fanns ett aber. Att jag fanns där gjorde det möjligt att sätta mig på några av de ”skitjobb” som behövde göras under semestern. Det blev mycket att hänga med i hasorna på servicemän runt om i fabrikerna på akuta reparationer. Jag tänkte inte på detta då men fick anledning att fundera mycket över akututryckningar under min sista tid på företaget på 90-talet. Mer om detta när jag kommer dit.
Jag fick som sagt röra mig överallt men den period som jag minns bäst är när jag var på garaget. Allt som gick på hjul servades och underhölls där. Jag tubbades till att köra fordonen men vägrade bestämt att köra utanför staketet. Jag var rädd att råka i klammeri med lagens långa arm. Efteråt har jag insett att om någon sett mig köra på samhället skulle det väl snarast bara föranlett ett samtal mellan polisen och min chef och inget mer. Jag slapp väl ifrån att köra också sedan leklusten gripit tag i mig när jag kört in en traktor i garaget och började leka med lyften. Innan jag visste ordet av hade jag kört skopan igenom innertaket. Jag har inget minne av att det blev någon reprimand ens.
Vid den här tiden rundsmorde man ju bilarnas underrede med täta mellanrum. Det var ett grisigt göra nere i smörjgropen, så det blev mitt jobb. Sedan den sommaren har jag en god kunskap om hur bilar är konstruerade under plåten.
Företagets bilpark bestod bl. a. av två stora dragbilar och ett antal släp. En varm sommardag skulle en av dessa släpor målas om undertill. Jag fick då en zinkbalja till hälften fylld med TRI och en bunt trassel och skickades ut i solgasset. Det var alltså under vagnen den skulle torkas, och detta noggrant.
Händer och armar blev snart vita och efter att upprepade gånger ha krupit fram för att andas stod jag inte ut längre. Jag kommer inte ihåg om någon hjälpte mig eller vilken ände det tog, jag var alltför omtöcknad, men sedan dess är jag än idag överkänslig för TRI.
Företaget hade en sopbil. Den körde kanske för hela samhället. Vid den här tiden var tunnorna av plåt och folk paketerade ofta inte sina sopor. Tunnorna drogs upp av ett maskineri och tömdes ner i en stor container. Efter ett år så var insidan täckt av ett tumstjockt lager av ingrodd skit. Lagret var så hårt att det inte gick att tvätta bort utan måste hackas bort innan man kunde måla ytan.
Efter att ha hackat bort det lagret har jag en särskild förståelse för Evert Taubes Eldarevals.
Det fanns även andra sidor i arbetet. Företaget ägde ju ett antal torp belägna i utmarkerna runt samhället. Där bodde bättre folk som en löneförmån under sommaren. Alla hade inte tjänligt vatten så vi körde ut vatten i 50 liters mjölkflaskor. Det var behagliga turer i det vackra sommarlandskapet.
Min storasyster skrev redan på 50-talet att företaget hade en i någon mån ”social” personalpolitik. Detta innebar att man hade ett antal udda människor anställda som väl idag skulle fått lov att brottas med samhällets institutioner. Vid ett tillfälle drev killarna på garaget grovt med en mycket blyg kille. De hade hittat en annons om en dam som erbjöd sexuella tjänster. De drog in den blyge i chefskuren, ringde upp damen i fråga och gav killen luren. Damen talade tydligen väl för varan och killen i fråga blev ju blygare än någonsin. Alla hade hjärtligt roligt men jag tyckte lite synd om vår blyge vän.
En annan gång kom en välklädd herre in på garaget med en gitarr under armen. Alla tycktes känna honom och han gick in på chefsrummet och slog sig självklart ner på chefens plats. Folk strömmade till, stämningen var trevlig, han pratade och underhöll sig med de församlade samt spelade och sjöng. Om jag minns rätt var det frälsningsvisor och psalmer och kanske något skillingstryck. Långt efteråt har det gått upp för mig att detta var företagets tekniske direktör.
Många år senare kom jag att arbeta tillsammans med en konstruktör på företaget som hette Gustav. Han berättade hur man löste problemet med alkoholinköp när samhället inte hade något system. I övre stenhuset hade nykterhetsnämndens ordförande ett litet kontor där man fick beställa sprit. Detta skulle ske på förtryckta blanketter och så fick man hämta ut inköpen några dagar senare. En gång när Gustav skulle hämta sin ranson sade nykterhetens förkämpe när han överlämnade inköpet att : ”Du har en speciell släng i din namnteckning”.
Det visade sig att Gustav hade glömt att signera beställningen. För att han inte skulle bli utan helgsprit hade nykterhetens väktare förfalskat hans namnteckning. Det var som sagt en annan tid och ett litet samhälle där man kände varann och ibland hjälptes åt på olika sätt.
Det var väl antagligen när motboken försvann som man tog bort denna service och spriten fick söka sig andra vägar. Jag upptäckte att inför veckosluten, när dragbilarna väntades hem till garaget efter avslutade stadsvändor, samlades en liten klunga på garageplanen. Det är möjligt att minnen från barndomens bryggarbilar på landet blandar sig i, men jag tyckte att dragbilarna klirrade på samma sätt när de körde in på planen. Chaffisarna hade fått beställningar under veckan och levererade nu.
Detta var praktiskt på mer än ett sätt. Såväl inköp som distribution kunde ju ske på betald arbetstid.
Bruksanda består av många komponenter.
Här på garaget såg jag också för första gången mannen med Gustavsbergs största ego. Det var en liten italienare som såg ut som om han när som helst tänkte slita sönder en telefonkatalog med bara händerna, och detta inte därför att han var så stark utan därför att han var så arg.
Oldani var, lärde jag mig senare, en utomordentligt kunnig, noggrann och samvetsgrann elektriker och laborant. Han hade gjort sina läroår hos den välrenommerade flygmaskinstillverkaren Marchetti, vilka byggde mycket avancerade och vackra flygmaskiner . Detta gav honom anledning att hysa en stark självkänsla. Han fann ingen anledning att dölja detta.
Han hade kanske utsatts för ett grovt skämt när han kom till Gustavsberg.
Jag inbillar mig att arbetskamraterna avsiktligt byggde upp hans svenska ordförråd med enbart grova skällsord, svordomar och inget annat.
Så småningom tillkom på grund av behov och av förekommen anledning även ett mindre förråd av vanlig svenska.
Eftersom Oldanis vanliga uttryckssätt var attack krävdes det en viss god vilja och lyhördhet för att tolka budskapet mellan alla svordomarna.
Det var här som många människor kom att missförstå och i någon mån underskatta honom. Han åtog sig t.ex. vid ett tillfälle att arrangera en Ålandskryssning för arbetskamraterna, men rederiet vägrade att ta emot en beställning som nästan enbart bestod av svordomar. Det blev ingen resa.
Den här gången skulle han ringa hem till Italien.
Detta var en ganska omständlig procedur och en stor händelse på verkstaden.
Först måste man ringa företagets växel och beställa samtalet. Samtidigt fick man i förväg uppge hur många perioder (tidsenheter) man ville utnyttja. Så fick man angivet en tid då samtalet skulle kopplas upp.
Jag har senare lärt mig att här gömde sig en stor osäkerhetsfaktor med tanke på de dagliga totalsammanbrotten i det Italienska telenätet (självupplevt). Till slut gällde det att disponera de perioder man hade beställt så att syftet med samtalet uppnåddes.
Vi förstod naturligtvis ingenting men lyssnade ändå med stort intresse på samtalet som röts fram i luren.
Det är ju långt till Italien.
Jag kom naturligtvis denna sommar att stöta på ett antal personer vilka spelade roll för mig under mina senare år på företaget. De flesta kommer jag inte ihåg, men en till minns jag, nämligen Rune. Han var vid den här tiden rörmokare och såg redan väldigt illa. Trots denna svårighet omskolade han sig senare till ingenjör.
Gula porten låg vid den här tiden mitt för ”Villan” och om man skulle över till Villagatan korsade man alltså Ingarövägen. Rune hade moped och med denna pendlade han mellan hemmet och jobbet.
Han hade ständiga problem med att hans moped gick så sakta. Jag ansåg mig kunnig i hur man får fart på mopeder och erbjöd mig att hjälpa honom.
Till min häpnad upptäckte jag att mopeden var nedstrypt till denna låga fart. Jag meddelade Rune detta och tog bort strypningen.
De övriga rörmokarna höll då ett allvarligt snack med mig. Rune såg ju dåligt. Han hade redan vid upprepade tillfällen varit nära att bli överkörd när han korsade Ingarövägen. Det var inte helt enkelt att ta en diskussion i denna fråga.
Killarna hade så angripit problemet på detta tämligen radikala sätt.
Jag kommer inte ihåg hur det gick sen, men Rune och jag kom många år senare att utveckla en stor respekt och vänskap för varandra.
Fortsättning följer
Verkstaden hade hand om allt som hörde till drift och underhåll på företagets olika tillverkningsenheter på fabriksområdet. Det var en lärorik tid.
Den första lärdomen var att för tredje gången komma in på ännu en ”Vuxenarbetsplats”. Dessutom kom mina arbetsuppgifter att bli mycket skiftande milt sagt.
Den sociala miljön var i allmänhet vänligare och mer tillåtande än i skolan men det fanns ett aber. Att jag fanns där gjorde det möjligt att sätta mig på några av de ”skitjobb” som behövde göras under semestern. Det blev mycket att hänga med i hasorna på servicemän runt om i fabrikerna på akuta reparationer. Jag tänkte inte på detta då men fick anledning att fundera mycket över akututryckningar under min sista tid på företaget på 90-talet. Mer om detta när jag kommer dit.
Jag fick som sagt röra mig överallt men den period som jag minns bäst är när jag var på garaget. Allt som gick på hjul servades och underhölls där. Jag tubbades till att köra fordonen men vägrade bestämt att köra utanför staketet. Jag var rädd att råka i klammeri med lagens långa arm. Efteråt har jag insett att om någon sett mig köra på samhället skulle det väl snarast bara föranlett ett samtal mellan polisen och min chef och inget mer. Jag slapp väl ifrån att köra också sedan leklusten gripit tag i mig när jag kört in en traktor i garaget och började leka med lyften. Innan jag visste ordet av hade jag kört skopan igenom innertaket. Jag har inget minne av att det blev någon reprimand ens.
Vid den här tiden rundsmorde man ju bilarnas underrede med täta mellanrum. Det var ett grisigt göra nere i smörjgropen, så det blev mitt jobb. Sedan den sommaren har jag en god kunskap om hur bilar är konstruerade under plåten.
Företagets bilpark bestod bl. a. av två stora dragbilar och ett antal släp. En varm sommardag skulle en av dessa släpor målas om undertill. Jag fick då en zinkbalja till hälften fylld med TRI och en bunt trassel och skickades ut i solgasset. Det var alltså under vagnen den skulle torkas, och detta noggrant.
Händer och armar blev snart vita och efter att upprepade gånger ha krupit fram för att andas stod jag inte ut längre. Jag kommer inte ihåg om någon hjälpte mig eller vilken ände det tog, jag var alltför omtöcknad, men sedan dess är jag än idag överkänslig för TRI.
Företaget hade en sopbil. Den körde kanske för hela samhället. Vid den här tiden var tunnorna av plåt och folk paketerade ofta inte sina sopor. Tunnorna drogs upp av ett maskineri och tömdes ner i en stor container. Efter ett år så var insidan täckt av ett tumstjockt lager av ingrodd skit. Lagret var så hårt att det inte gick att tvätta bort utan måste hackas bort innan man kunde måla ytan.
Efter att ha hackat bort det lagret har jag en särskild förståelse för Evert Taubes Eldarevals.
Det fanns även andra sidor i arbetet. Företaget ägde ju ett antal torp belägna i utmarkerna runt samhället. Där bodde bättre folk som en löneförmån under sommaren. Alla hade inte tjänligt vatten så vi körde ut vatten i 50 liters mjölkflaskor. Det var behagliga turer i det vackra sommarlandskapet.
Min storasyster skrev redan på 50-talet att företaget hade en i någon mån ”social” personalpolitik. Detta innebar att man hade ett antal udda människor anställda som väl idag skulle fått lov att brottas med samhällets institutioner. Vid ett tillfälle drev killarna på garaget grovt med en mycket blyg kille. De hade hittat en annons om en dam som erbjöd sexuella tjänster. De drog in den blyge i chefskuren, ringde upp damen i fråga och gav killen luren. Damen talade tydligen väl för varan och killen i fråga blev ju blygare än någonsin. Alla hade hjärtligt roligt men jag tyckte lite synd om vår blyge vän.
En annan gång kom en välklädd herre in på garaget med en gitarr under armen. Alla tycktes känna honom och han gick in på chefsrummet och slog sig självklart ner på chefens plats. Folk strömmade till, stämningen var trevlig, han pratade och underhöll sig med de församlade samt spelade och sjöng. Om jag minns rätt var det frälsningsvisor och psalmer och kanske något skillingstryck. Långt efteråt har det gått upp för mig att detta var företagets tekniske direktör.
Många år senare kom jag att arbeta tillsammans med en konstruktör på företaget som hette Gustav. Han berättade hur man löste problemet med alkoholinköp när samhället inte hade något system. I övre stenhuset hade nykterhetsnämndens ordförande ett litet kontor där man fick beställa sprit. Detta skulle ske på förtryckta blanketter och så fick man hämta ut inköpen några dagar senare. En gång när Gustav skulle hämta sin ranson sade nykterhetens förkämpe när han överlämnade inköpet att : ”Du har en speciell släng i din namnteckning”.
Det visade sig att Gustav hade glömt att signera beställningen. För att han inte skulle bli utan helgsprit hade nykterhetens väktare förfalskat hans namnteckning. Det var som sagt en annan tid och ett litet samhälle där man kände varann och ibland hjälptes åt på olika sätt.
Det var väl antagligen när motboken försvann som man tog bort denna service och spriten fick söka sig andra vägar. Jag upptäckte att inför veckosluten, när dragbilarna väntades hem till garaget efter avslutade stadsvändor, samlades en liten klunga på garageplanen. Det är möjligt att minnen från barndomens bryggarbilar på landet blandar sig i, men jag tyckte att dragbilarna klirrade på samma sätt när de körde in på planen. Chaffisarna hade fått beställningar under veckan och levererade nu.
Detta var praktiskt på mer än ett sätt. Såväl inköp som distribution kunde ju ske på betald arbetstid.
Bruksanda består av många komponenter.
Här på garaget såg jag också för första gången mannen med Gustavsbergs största ego. Det var en liten italienare som såg ut som om han när som helst tänkte slita sönder en telefonkatalog med bara händerna, och detta inte därför att han var så stark utan därför att han var så arg.
Oldani var, lärde jag mig senare, en utomordentligt kunnig, noggrann och samvetsgrann elektriker och laborant. Han hade gjort sina läroår hos den välrenommerade flygmaskinstillverkaren Marchetti, vilka byggde mycket avancerade och vackra flygmaskiner . Detta gav honom anledning att hysa en stark självkänsla. Han fann ingen anledning att dölja detta.
Han hade kanske utsatts för ett grovt skämt när han kom till Gustavsberg.
Jag inbillar mig att arbetskamraterna avsiktligt byggde upp hans svenska ordförråd med enbart grova skällsord, svordomar och inget annat.
Så småningom tillkom på grund av behov och av förekommen anledning även ett mindre förråd av vanlig svenska.
Eftersom Oldanis vanliga uttryckssätt var attack krävdes det en viss god vilja och lyhördhet för att tolka budskapet mellan alla svordomarna.
Det var här som många människor kom att missförstå och i någon mån underskatta honom. Han åtog sig t.ex. vid ett tillfälle att arrangera en Ålandskryssning för arbetskamraterna, men rederiet vägrade att ta emot en beställning som nästan enbart bestod av svordomar. Det blev ingen resa.
Den här gången skulle han ringa hem till Italien.
Detta var en ganska omständlig procedur och en stor händelse på verkstaden.
Först måste man ringa företagets växel och beställa samtalet. Samtidigt fick man i förväg uppge hur många perioder (tidsenheter) man ville utnyttja. Så fick man angivet en tid då samtalet skulle kopplas upp.
Jag har senare lärt mig att här gömde sig en stor osäkerhetsfaktor med tanke på de dagliga totalsammanbrotten i det Italienska telenätet (självupplevt). Till slut gällde det att disponera de perioder man hade beställt så att syftet med samtalet uppnåddes.
Vi förstod naturligtvis ingenting men lyssnade ändå med stort intresse på samtalet som röts fram i luren.
Det är ju långt till Italien.
Jag kom naturligtvis denna sommar att stöta på ett antal personer vilka spelade roll för mig under mina senare år på företaget. De flesta kommer jag inte ihåg, men en till minns jag, nämligen Rune. Han var vid den här tiden rörmokare och såg redan väldigt illa. Trots denna svårighet omskolade han sig senare till ingenjör.
Gula porten låg vid den här tiden mitt för ”Villan” och om man skulle över till Villagatan korsade man alltså Ingarövägen. Rune hade moped och med denna pendlade han mellan hemmet och jobbet.
Han hade ständiga problem med att hans moped gick så sakta. Jag ansåg mig kunnig i hur man får fart på mopeder och erbjöd mig att hjälpa honom.
Till min häpnad upptäckte jag att mopeden var nedstrypt till denna låga fart. Jag meddelade Rune detta och tog bort strypningen.
De övriga rörmokarna höll då ett allvarligt snack med mig. Rune såg ju dåligt. Han hade redan vid upprepade tillfällen varit nära att bli överkörd när han korsade Ingarövägen. Det var inte helt enkelt att ta en diskussion i denna fråga.
Killarna hade så angripit problemet på detta tämligen radikala sätt.
Jag kommer inte ihåg hur det gick sen, men Rune och jag kom många år senare att utveckla en stor respekt och vänskap för varandra.
Fortsättning följer
tisdag 21 december 2010
Om mitt förhållande med orten och företaget Gustavsberg.
Detta är tänkt att vara ett komplement till de föremål som jag har donerat till Gustavsbergs porslinsmuseum.
"Brasklapp"
Varje överensstämmelse med verkligheten är avsiktlig. I övrigt är allt hämtat ur mitt huvud så som jag kommer ihåg att jag upplevt det, så som jag fått mig berättat, eller så som jag tänker mig det hela. Jag lämnar inga garantier för vad mitt minne ställer till. Det lever ett eget liv utanför min kontroll.
Introduktion:
För att få lite perspektiv börjar jag med två presentationer av Gustavsberg som jag fått av släktingar.
1.
När jag blivit student 1964 ville min Pappa att jag skulle besöka hans morbror. Mina farföräldrar var sedan länge döda. Morbrodern var en oerhört gammal man, säkert äldre än vad jag är i skrivande stund.
Han hade växt upp i Boo liksom min farmor och berättade att han i unga år sökt jobb på Gustavsberg. Det bör ha varit ungefär vid första världskriget. Han tilldelades ett enkelrum i en av företagets arbetarbaracker vilket nog var ganska lyxigt på den tiden.
Han vantrivdes från första stund. Han sade att det rådde en järnhård militärisk disciplin och mycket strikt rangordning. Efter en tid sade han upp sig. När han fick sluträkningen visade det sig att han var skyldig företaget pengar. Förutom avdrag för matvaror och förnödenheter som han tagit ut från fabrikens butik ville man ha betalt för inredningen i rummet. Detta från fotogenlampa och ned till golvmattan. Slutligen ville man också ha betalt för järnspisen i rummet.
Efter att ha tänkt igenom saken sade han att han skulle betala men att han då skulle ta med sig inredningen och montera bort vedspisen.
Motbudet väckte viss överraskning och man gick in i förhandlingar vilka ledde till att han kunde lösa ut sig.
2.
Utdrag ur en uppsats skriven av min storasyster Kerstin Bjurling 1955.
Presentation av kommunen.
Gustavsbergs kommun är belägen två mil öster om Stockholm ute på Värmdölandet. Kommunen bildades 1902 genom avsyckning från Värmdö kommun. I samband med kommunindelningsreformen år 1952 sammanfördes Ingarö med Gustavsberg. Kommunen kom därefter att omfatta drygt 10.000 hektar och har nu ca 4.300 innevånare. Av befolkningen är huvudparten, eller 3.500, bosatta inom Gustavsbergs samhälle.
Med undantag av Ingarö-området domineras kommunen helt av Gustavsbergs porslinsindustri. Alltsedan år 1937 äges industrin av Kooperativa förbundet. Företaget har på senare tid utbyggts till att omfatta inte bara porslinstillverkning, utan även tillverkning av sanitetsgods och badkar. Denna utbyggnad fortgår alltjämt och ger samhället en expanderande karaktär. Inflyttningen till samhället har under senare år varit mycket stor. Speciellt har utländsk arbetskraft importerats i stor utsträckning.
Gustavsbergs fabriker äger så gott som samtliga bostadsfastigheter i samhället.
Gustavsbergs fabriker bedriver en vänlig politik gentemot sina gamla anställda. De får gå kvar i arbetet praktiskt taget så länge de orkar och vill. Dessa möjligheter utnyttjas också, och det har hänt att arbetare stått kvar i produktionen ända upp till åttioårsåldern.
Även i fråga om åldringarnas bostadsförhållanden har företaget fört en synnerligen välvillig politik.
Slut på citatet.
Jag har försökt donera den här uppsatsen i sin helhet till kommunen men har inte lyckats komma till tals med någon som haft tid att lyssna.
Del ett. Min plastiska tid.
Jag besökte Gustavsberg för första gången sommaren 1958 för att hälsa på min storasyster, bror och pappa vilka redan jobbade på orten. Vi övriga skulle komma efter när vi väl fått bostad och när det blev terminsskifte i skolan. Min syster som var gift och arbetade på kommunen hade inte tid att sysselsätta mig.
Jag gjorde som jag alltid gjort och snodde runt överallt och tittade mig omkring.
Jag var mycket imponerad över samhällets fart och fläkt.
I centrum var det ett liv och ett kiv när bussarna kom och gick. Konduktörer på bussarna, släpvagnar för Värmdöbors och sommargästers bagage och en uniformerad trafikledare som försökte få rytm i ankomster och avgångar utan någon kontakt med Björknäs. Till detta kom alla dessa bilar i en till synes oändlig ström.
Jag fick låna min svågers cykel (med två växlar!) och åkte till Tjustvik och badade. Där fanns redan ett gäng med jämnåriga och vi kunde börja bekanta oss så smått.
Nere vid Farstaviken delade Pappa och brorsan på ett enkelrum på Gamlan.
Gamlan låg exakt på samma ställe som Gula byggningen gör idag och såg likadan ut, med den skillnaden att den var grå och ordentligt sliten.
Den användes som ungkarlshotell.
Här inhystes en brokig samling av presumtiva designgenier, konstnärer och artister, tillfällighetsarbetare, gamla och unga ungkarlar och ett eller annat av samhällets olyckbarn.
Trivseln i enkelrummet var väl inte jämn hela tiden.
Pappa som familjeförsörjare, helnykterist och skild från resten av familjen i väntan på att en lägenhet skulle bli ledig, hade helt andra anspråk på lugn och ordning än hans tjugoårige son som med liv och lust deltog i det aktiva sällskapsliv som härjade i huset.
Det kunde gå dramatiskt till ibland, som när samhällets stackars alkoholist blev illa slagen av någon med dåligt ölsinne.
Brorsan ägnade sig mer åt att umgås i det intellektuella gänget. Där utövdes politiska diskutioner, musikaliska improvisationer och allmän intellektualism. I helgerna utgick naturligtvis expeditioner till Björknäspaviljongen, till Finska klubben i Stockholm och kanske gjordes någon gång även attacker mot flickhotellet i Skogsbo.
Pappa och brorsan jobbade tillsammans på badkarsfabrikens emaljavdelning. För den oinvigde såg det väldigt maskinellt och modernt ut på emaljverket, men det gick åt mycket tungt kroppsarbete att flytta badkaren mellan de olika conveyrarna (löpande banden). Man jobbade i par och Pappa och brorsan jobbade ihop.
Förutom att arbetet var tungt var det dessutom både stressigt och farligt. Man kunde lätt få allvarliga brännskador om man inte hade ett bra samarbete med sin partner.
De kom alltså att leva mycket tätt tillsammans.
Enkelrummet blev allt trängre med tiden trots att storleken inte ändrade sig.
Efter en tid hyrde Pappa ett eget rum.
Nåväl jag fick åka hem igen för att göra höstterminen och kom tillbaka nästa gång vi juletid då vår lägenhet skulle vara ledig.
Vi fick en tvårumslägenhet på Mariagatan och den skulle tapetseras i samband med inflyttningen.
Det gick sakta för den åldrige målaren, och han tubbade min lillasyster att köpa kum åt honom i konsumbutiken. Kum var ett så lätt öl att det gick för sig att dricka även i ett helnyktert hem som hos oss. Efter ett yrkesliv i lösningsmedelsångor behövde inte målaren mer än en kum för att tappa farten totalt.
Mamma tappade till slut tålamodet, sade ifrån, och så kom en glad gamäng och tapetserade färdigt i en handvändning. Resultatet blev därefter, men tapeterna var ju nya i alla fall.
Det var inte fråga om någon lyxvåning direkt. Täljstenskaminerna hade just bytts ut mot en fotogenkamin, men köksspisen skulle fortfarande eldas med ved.
Kylskåpet var pyttelitet, men vi hade ändå fått inomhustoalett. Badmöjlighet var det inte fråga om och jag tror inte att det var varmvatten i kranarna heller.
Vi barn kunde ju duscha i skolgymnastiken och Pappa och brorsan på jobbet. Det var först i vuxen ålder som jag började undra hur Mamma och andra fruar löste detta. Det går tyvärr inte att fråga längre.
Vid närmare eftertanke och efter att ha frågat storasyster inser jag att man ibland bytte tjänster. En överenskommelse kunde kanske se ut såhär: Jag får bada hos dig och du får se på TV hos mig.
Pappa tröttnade aldrig på att upprepa att han arbetade på Sveriges största badkarsfabrik men inte hade något badkar hemma.
En fördel med den nya bostaden var ändå att jag fick en större garderob att bo i. Det var inte så farligt som det låter. Brorsan och jag hade bott på vindar och i garderober så mycket som årstiderna tillät. Detta hade nämligen fördelen att man fick en dörr som man kunde stänga om sig.
Julen firades hos Storasyster och hennes familj i en modern tvårummare på 50 kvm. Vilken lyx. Centralvärme, sopnedkast och badrum. Det blev en fin jul trots att det inte fanns någon TV. Pappa brorsan och svågern spelade chackturnering och lillasyster och jag spelade julklappsmonopol. Storasyster har rättat mig och sagt att något så syndigt som monopol kan det inte ha varit. Det måste ha varit något mindre kapitalistiskt spel.
Det blev ju något trångt, men syrran och jag höll till under köksbordet och sov också över där.
Direkt efter Julen tog jag min nya skridskohjälm av pressad papp, bandyrören och min bandyklubba och gick ned till Ekvallen. Där hittade jag snart jämnåriga att umgås med. Bland annat fick jag för första gången höra skrönan om den nye italienaren som kommit med spett och fiskeutrustning för att fiska på Ekvallen. Undras hur gammal den historien är?
Vårterminen började. Det var mycket bekvämt att bo inom hörhåll från skolans ringklocka. De första dagarna väckte jag nog viss uppmärksamhet med min lätta västmanländska accent och min vana att ställa mig upp i skolbänken när jag blev tilltalad.
Av någon anledning fanns inte min hembyggda moped med på flyttlasset. Här stod jag nu och skulle fylla 15 år till våren. Jag behövde pengar.
Av en vänlig kille vid namn Rolando fick jag veta att konsumbutiken på Villagatan (Tvåan) sökte en springpojke. Jag hade erfarenhet från tidigare sommarlov så jag sökte och fick jobbet.
Jag skulle gå till butiken varje dag efter skolan och skura golvet. Dessutom fick jag ett hedersuppdrag med egen disk och kassaapparat i ett hörn av butiken.
”Fotogeniseringen” längs Mariagatan med omgivning hade pågått en längre tid så det behövdes fotogen. Min pappa hade köpt ett helt fat som förvarades i en plåtkur i backen på behörigt avstånd från huset. Hela backen upp mot kvarnberget var prydd med små plåtskjul med fotogendunkar och fat.
De flesta lägenheterna var små och många var enkelrum. De som bodde så valde att istället köpa sin fotogen kannvis i butiken. Det var nog ingen tillfällighet att just den kategorin också ofta köpte islanssill. Sillen kom i trätunnor där sillarna simmade omkring i en otroligt illaluktande saltlake.
Det var dessa två produkter som jag fick förtroendet att sälja från mitt hörn.
Om jag tidigare i mitt liv likt Murre från Skogstibble, där jag då bodde, hade luktat lagård, så omgavs jag även nu av en mättad doft men av sillake och fotogen. Vad gör man inte för pengar till en begagnad moped när man är 14 år.
Det var en liten och fattbar värld jag hade kommit till. Om man satte en passarspets i Mariagatan 9 och drog en cirkel med ca 500 meters radie så fanns nästan allt i den. En bit upp i backen låg skolan. En bit nedåt i backen låg Konsum där jag jobbade, På vägen till Konsum låg folkbiblioteket.
En bit bort över berget gick en trätrappa ned till Bergasalen som fungerade som ungdomsgård.
På andra sidan om Ingarövägen låg fabriksområdet så nära att man kunde gå till jobbet. De som var spänstiga kunde cykla hem och äta på lunchen.
På båda sidor om Mariagatan låg kolonilotter för nytta och nöje.
Om man gick nedför Mariagatan kom man direkt på baptistkyrkan, och granne med den låg syndens näste, folkparken. Längre upp i backen låg missionshuset.
Där idag centrumgallerian ligger låg en bergknalle med en biograf som kallades Klubben. Den hette så eftersom Godsägaren en gång låtit bygga den för att komma före ett eventuellt folkets hus.
Nere i centrum låg så de verkligt centrala funktionerna, det runda kommunalhuset i mitten och lite högre upp själens och kroppens tempel; Kyrkan och Konsum (ettan) mittemot varandra. En bit upp i backen låg även polisstationen.
Daghem, konsumbutiker och föreningslokaler låg fördelade inom gångavstånd från huskoncentrationerna. I de flesta centrala gatuhörnen fanns anslagstavlor tillgängliga för envar.
Detta var verkligen en begriplig värld. Om jag hade känt till 1800-talets utopister så skulle jag ha känt igen konceptet.
TV hade ännu inte lagt sin förlamande hand över de sociala mönstren. Föreningslivet levde fortfarande och mina föräldrar engagerade sig omedelbart i den lokala nykterheten, politiken och fackliga rörelsen.
För ungdomar fanns ungdomsgården Bergasalen. Ville man träffas och umgås så fick man mötas där, åtminstone på vintern. Sommartid kunde en del av anslagstavlorna tjäna som kontaktpunkter. De flesta familjer hade telefon, men föräldrar kunde höra eller morra om telefonräkningar.
I Bergasalen var det dans och föreningsverksamhet. På den här tiden utgick bidrag till de föreningar som drev studiecirklar. Själv fick jag leda en studiecirkel i pingpong. Uppdraget bestod i att försöka få någon att hjälpa till med att fälla ihop bordet efteråt samt att notera närvaron. Här fick jag problem. Studiecirkeln måste pågå ett visst antal gånger för att bidrag skulle utgå. Deltagarna droppade normalt av ganska snabbt. Jag jagade upp dem och tjatade men det hjälpte föga. Jag frågade äldre och mer erfarna cirkelledare om råd. Rådet löd: Fyll bara i blanketten ordentligt!
Jag tror att jag var den enda som led samvetskval och oroade mig för upptäckt. Bidraget gick till föreningen, i mitt fall IOGT, och skulle nog användas till arvode. I mitt fall bestämde Mamma att pengarna skulle gå in i föreningsverksamheten. Jag hade ju fickpengar och lönen från Konsum.
En vårkväll berättade någon av grabbarna att han upptäckt att ett fönster stod öppet på Farsta slott. När bergasalen stängt drog vi iväg ett gäng genom den ljusa kvällen mot slottet. Fönstret stod öppet och vi smög in och samlades i rummet innanför Godsägarens balkong. Huset var förfallet, smutsigt och luktade, som sådana brukar, av fukt. Inget särskilt hände, vi småpratade och jag snokade, min vana trogen, omkring i huset medan de andra småsjöng, pussades och ev. smuttade på någon sprit. Vi drog hem igen med en behaglig känsla av att ha varit på äventyr. Jag minns inte att något skulle ha blivit vandaliserat och vi brände bevisligen inte ned huset. Nästa generation brände däremot ned kvarnen.
När man försöker rekapitulera vad som hänt såhär ur minnet kan det ibland bli mystiskt. Bergasalen dömdes så småningom ut eftersom den inte har nödutgångar och i kommunens officiella berättelse står det att lokalen står kvar som den en gång var.
Men.
När jag skulle bygga om mitt hus i Björnkärret kände jag igen de tafatta målningarna av disneyfigurer från Bergasalen på väggarna i övervåningen. Jag frågade grannarna och de berättade att man rensade ut i Bergasalen vid den tiden då ”nybyggarna” flyttade in på Hjortstigen. Traktorerna med rivningsmaterial dirigerades till Hjortstigen och tippades på gatan. På kvällarna kom familjefäderna hem från jobbet och botaniserade bland byggmaterialet.
Gatan har åtminstone två staket och två övervåningar byggda med detta material. Lyckligast är den av grannarna som har ett riktigt dansgolv i sitt hus.
Såhär gick det till. Alla kände alla och man hjälptes åt.
Jag hoppas bara att de unga konstnärerna som smyckade Bergasalens väggar på 60-talet har överseende med att jag har tapetserat över deras alster.
Bergasalen räckte naturligtvis inte för tonåringarna, men vi hade ju också Klubben. Jag ska inte svära på att jag inte blandat ihop minnena här men som jag tror så fanns det en vedkamin i salongen och det var paus i halvtid för att byta rulle i projektorn. Där såg jag en gång Elvis sjunga Love me tender til gitarr.
Där hölls dessutom nyårsrevy där ortens brandchef avporträtterades med uniformsmössa och axelklaffar på nattskjortan. Stor succé.
Det fanns också en teaterförening som spelade drama och det var en stor upplevelse för en gosse från landet.
När nöjesutbudet inte räckte kunde man göra på föjande sätt:
Jag fick 5kr i fickpeng av Mamma. Sålunda stadd vid kassa spankulerade jag i backen vid kyrkan och vinkade med tummen. Normalt fick jag efter en stund lift. Detta var alltså en oskyldig tid då folk inte var rädda för varandra.
Väl inne i stan gick man Folkungagatan fram tills man hittade någon film som verkade bra på någon av biograferna. I nödfall fick det bli nonstopbiografen mittemot tunnelbanestationen. Detta kostade två och femtio. Efter bion blev det till att vänta på buss vid Tjärhovsgatan, de gick inte ofta, och åka hem. Även detta kostade två och femtio. Stod man så ånyo vid hemmets dörr utan ett öre på fickan.
Den här rutinen kunde få sina konsekvenser. En ledig dag liftade jag alltså som vanligt till stan. Men till min förvåning var en enda biograf öppen. Där visades en film som hette Barrabbas. Jag fick så se en film på Pär Lagerkvists bok där Ulf Palme, tror jag, brottades med ånger, svek, skuld och skam. Ingen höjdare för en fjortonåring. Jag hade inte förstått att det var något särskilt med långfredagen.Skulle vara kul att se filmen idag.
Föräldrarna månade om min utveckling så de såg till att jag kom med i såväl IOGT (nykterhet) som Demokratisk Ungdom (kommunisternas ungdomsförbund).
Båda ställena gav sådant som en tonåring behöver; Struktur, Social krets , och fasta värden. Detta var nyttigt för mig. Men när jag själv rådde över min tid drogs jag ofta till biblioteket. Det låg ju bara något hundratal meter bort. Jag lärde mig inte läsa tidigare än andra men tyckte om att läsa.
Som de flesta tonåringar var jag mycket intresserad av den mänskliga fortplantningen. Uppvuxen på lantbruk som jag var kände jag naturligtvis till elementa, men hur man bar sig åt var en annan sak. I barndomshemmet fanns ju bara Folket i bild och Vi-tidningen och de gav inte så mycket i ämnet.
Det var i jakten på sådan information som jag kom att utveckla en passion för informationssökning som jag bland annat senare kunnat utveckla och tillämpa i yrket. Den första källan som gav förvånansvärt gott utbyte var bibeln. Där finns långt mer information i ärendet än vad de flesta tänker på. Av detta lärde jag mig sanningen i bibelns ord ”Sök och du skall finna!”
De svenska proletärförfattarna fanns ju att läsa i hemmet och även där gick det att få ut mycket information. När jag nu hade så nära till biblioteket och detta vid en tid när sådana författare som Agnar Mykle gjorde sig kända ökade naturligtvis det tillgängliga källmaterialet i omfång.
Jag kom på ett i mitt tycke fiffigt knep. Jag drog ut en bok av Mykle eller Länsberg eller någon annan som det talades om ur hyllan. När jag så vände boken i handen så föll den av sig själv upp på de i ämnet intressanta sidorna. Man kunde också få hjälp av att bladen vid de intressanta avsnitten ofta var tydligt mörka av flitigt bläddrande.
Nåväl. Tiden måste ändå först och främst ägnas åt nödvändiga plikter som till exempel jobbet i Konsum.
En av alla de nyheter och moderniteter som jag konfronterades med var att mjölken såldes inte i löst mått utan i förseglade glasflaskor. Förseglingen var av tunt aluminium och i denna var ett datum stämplat. Jag kommer inte ihåg om det var förpackningsdagen eller sista förbrukningsdag. Hur som helst så blev det ofta kvar flaskor som folk inte köpte på grund av detta.
Konsumföreståndaren var kreativ och fördomsfri så han köpte in en manuell kapsylmaskin och blanka kapsyler. En av mina plikter blev så att ta ut de osäljbara flaskorna, trycka bort de märkta kapsylerna, och sätta på nya blanka kapsyler. Folk köpte flaskorna utan att undra.
Till min förvåning fick vi, mig veterligen, aldrig några klagomål. Den enda förklaring jag kan se är att kylskåpen i kvarteren runt Mariagatan och Villagatan normalt var mycket små, och att man därför normalt inte köpte mer mjölk än vad som gick åt på någon dag. Även hanteringen av de tunga och skrymmande glasflaskorna bidrog säkert till att omsättningen gick snabbt.
En annan, i mitt tycke fiffig, idé handlade om kontanthanteringen. Eftersom Tvåan låg längs vägen till Ingarö kunde vi inför storhelger få mycket stora dagskassor. Pengarna skulle på lördagen direkt till posten före stängningsdags. Alla butiker hade en brun portfölj som pengarna skulle transporteras i.
Föreståndaren gjorde i stället en hårt hoprullad bunt som han slog in i omslagspapper . Jag fick så stoppa den tjocka rullen i byxfickan och dra till posten. Det kunde vara sådär en 35 tusen. Mycket pengar på 50-talet. Man skulle kunnat få en riktigt fin bil för pengarna.
Idén var att jag var så ung och naiv att jag var helt pålitlig. Samtidigt hade jag ingen portfölj med mig som skyltade med att här kommer pengar. Jag tycker än idag att detta var ett finurligt säkerhetssystem. En baksida fanns dock. Vid ett tillfälle behövde postkassörskan räkna om beloppet tre gånger. Detta tog ganska hårt på mina nerver.
Så hände då en dag i april det som händer de flesta av oss. Jag fyllde femton år.
Pappa kom in i garderoben, jag vet att det nuförtiden handlar om att komma ut ur garderoben, men detta var andra tider, och gav mig en nyckel i handen. Han tyckte att jag kunde gå ner och titta i trädgårdsskjulet. Jag anade ugglor i mossen och skyndade mig. Där stod en spritt språngandes ny moped.
Jag blev besviken. Jag hoppas vid allt vad heligt är att jag någorlunda lyckades dölja min besvikelse. Föräldrarna menade ju så väl.
Det är klart att min hemgjorda "Ratbike" skulle ha skaffat mig problem här i Gustavsberg, så den "kom inte med" vid flytten.
Den här mopeden var ju ny och helt laglig och trafiksäker. Det tillkom även en annan fördel ur föräldrarnas synpunkt. De hade inte betalat mer än handpenningen så jag fick ett avbetalningskontrakt med moppen. Nu kunde föräldrarna vara lugna för att jag skulle vara i konsumbutiken efter skolan varje vardag.
Jag tyckte bara att den såg så tantig ut. Det stod inte länge på innan jag hade vidtagit viss styling.
Jag tyckte att det blev ganska bra till slut.
Mopeden gav mig en ny vänkrets vid sidan om föreningslivet och skolan. Vi var ett gäng från området mellan Kvarnbergsskolan och Hästhagen som hängde mycket ihop under sommaren 59. Det blev så att vårt resmål oftast blev Brunn på Ingarö. Under sommarlovet bodde mycket folk från Stockholm i sportstugor däromkring, och där fanns det tonåringar och några var naturligtvis flickor. Under semestern bodde många familjer från Gustavsberg på Södersved. Jag vet inte om de ägde eller hyrde en sorts halvpermanenta tält, med trägolv i tallbacken runt badstranden. Även här fanns det naturligtvis flickor. De var kanske inte riktigt lika spännande eftersom de var våra skolkamrater. Att vi fortsatte att åka dit berodde på att många familjer inte åkte någon stans under semestern. Bilar var inte ovanliga men långtifrån alla familjer hade någon. Det var ovanligt att flickor hade moped. Jag tror att det bara var en. Sportstugor och tält hade inga telefoner. Om man ville träffas och umgås så gällde det att vara där alla höll till.
Det var inte många stunder man var hemma. Äta, sova, jobbet i Konsum och så iväg till Ingarö med hemkomst mitt i natten.
Sommaren tog slut även detta år och ett nytt skolår började. Jag har inte många tydliga minnen från den här tiden utan tänker sticka emellan med ett annat tema.
När jag kom till Gustavsberg var jag en ärrad veteran i fråga om mobbning.
Jag har periodvis varit mobbad från det jag började i skolan till dess jag slutade förvärvsarbeta.
Kvarnbergsskolan innebar en lättnad i detta avseende.
Den värsta mobbningshändelsen under mina år där gällde inte en elev utan en vikarierande lärare. Han var tydligen invandrare och dessutom oerfaren som lärare. Han var uppenbart osäker och talade till klassen som till en lågstadieklass. Han var inte på något sätt provocerande utan ville vara snäll.
Klassen däremot provocerade grovt. Ett i deras tycke lustigt skämt var till exempel att de lyfte av klassrumsdörren så att läraren, när han kom, fick den lösa dörren över sig. Det hela slutade med att klassen, ledd av ett gäng intrigerande flickor, stormade iväg till rektor och begärde att läraren skulle bort.
Jag blev mycket illa berörd av detta, argumenterade emot klassen men fick inget stöd. Detta var den första gång jag kommer ihåg att jag försökt hjälpa andra och misslyckats. Detta blev tyvärr inte alls den sista gången utan tvärt om ett mönster.
Det har sällan varit fråga om direkt fysiskt våld, men desto mer hot, förtal och utfrysning. Man kan undra varför. Jag är bara annorlunda i ett avseende. Jag är en sådan som syns och hörs. Detta är medfött och ärftligt, men enligt min mening inte mer syndigt än att ha blå ögon, och vara plattfot och närsynt.
Kan inte låta bli att lägga in ett citat från Olrog här:
Du skall göra som Svenssons gör,
och inte skilja dej från mängden.
Du skall tro det som Svenssons tror,
om du tror nå't alls.
För att jämt vara den som stör,
kan inte löna sig i längden.
Du skall göra som Svennsons gör,
om du gör nå't alls.
Jag har efteråt förstått att jag höll detta problem i görligaste mån hemligt för mina föräldrar. Däremot sökte jag ett antal gånger hjälp hos lärare och rektorer. Om jag sammanfattar de svar jag fick så lät det som följer: Kamratfostran är hälsosamt och nyttigt. De flesta som blir mobbade har sig själva att skylla. Provocera inte din omgivning. Jag kan inte hjälpa dig.
Efter viss eftertanke har jag kommit till slutsatsen att mobbning inte alls är endast mobbarnas fel.
De som är satta att ha ansvar, föräldrar, lärare, chefer. har en ”deniability-formel”. Man kan i enskildhet uppmuntra till förföljelse och så kombinera detta med ett mer eller mindre tydligt besked med innebörden att: Det jag ser måste jag beivra men det jag inte ser kommer jag inte att beivra.
Exempel från folkskolan.
Jag hade lagt mig till med vanan att när kopplet satte åt mig svepte jag framför mig med något föremål jag kommit åt, skolväskan, skridskorna, eller en kvast. Det var naturligtvis bra att dra sig mot en vägg så att ingen kom åt bakifrån. Vid ett tillfälle gick då kvastskaftet rakt igenom ett fönster bakom mig. Klungan vände då på klacken och sprang till fröken och meddelade att jag slagit sönder en ruta. Jag fick så gå hem och be om pengar till en ny ruta och fick sedan själv gå till glasmästaren för att få rutan bytt. Detta var mycket intressant och jag vet sedan dess hur man byter en ruta.
MEN, mig veterligen frågade sig ingen varför jag slog ut rutan. Kopplet hade ingen del i det skedda eftersom det var jag som höll i kvasten.
Trots att det ser ut som om mobbare är de starkare, och trots att de som blir mobbade far illa, så är jag övertygad om att även de som mobbar behöver hjälp. Behovet att klunga ihop sig och gå hårt åt någon som är verkligt eller inbillat avvikande grundas i en inre osäkerhet som måste dövas. Människor som endast under jaktens hetsande rus känner sig trygga kan bli bokstavligen livsfarliga för sin omgivning.
Jag undrar om vi inte förlorade något viktigt när den tidigare omfattande föreningsverksamheten somnade in. Var kanske den ett alternativ för dem som behöver tryggheten att ingå i ett större sammanhang? Jag tror inte att ett gäng IOGT-are skulle komma på idén att dra ut för att ”Knacka bög”.
För att slippa att hålla på och förklara i fortsättningen lämnar jag nu denna
Självdeklaration
Jag tillbringade min barndom i en trakt där de flesta kände eller kände till varandra och många dessutom var släkt.
Att mina föräldrar var aktiva på arbetarrörelsens vänsterkant var ingen hemlighet. Det är möjligt att mina skollärare fann sig föranlåtna att vaccinera mig mot smittan från hemmet. Kanske trodde de att min pappa var en like till Grönköpings ”Förre förrädaren Peterzohn”.
Men jag fick ju i hemmet samma moralkakor som i skolan om än med en annan garnering. Resultatet blev att när jag kom till Gustavsberg hade jag ungefär samma värderingar och åsikter som julaftonens Karl Bertil Jonsson. Även om jag inte var lika förslagen och handlingskraftig som han.
Sedan dess har inte något märkvärdigare hänt än att jag blivit 50 år äldre och möjligen något klokare.
Fortsättning följer
Fortsättning följer
Fortsättning följer
"Brasklapp"
Varje överensstämmelse med verkligheten är avsiktlig. I övrigt är allt hämtat ur mitt huvud så som jag kommer ihåg att jag upplevt det, så som jag fått mig berättat, eller så som jag tänker mig det hela. Jag lämnar inga garantier för vad mitt minne ställer till. Det lever ett eget liv utanför min kontroll.
Introduktion:
För att få lite perspektiv börjar jag med två presentationer av Gustavsberg som jag fått av släktingar.
1.
När jag blivit student 1964 ville min Pappa att jag skulle besöka hans morbror. Mina farföräldrar var sedan länge döda. Morbrodern var en oerhört gammal man, säkert äldre än vad jag är i skrivande stund.
Han hade växt upp i Boo liksom min farmor och berättade att han i unga år sökt jobb på Gustavsberg. Det bör ha varit ungefär vid första världskriget. Han tilldelades ett enkelrum i en av företagets arbetarbaracker vilket nog var ganska lyxigt på den tiden.
Han vantrivdes från första stund. Han sade att det rådde en järnhård militärisk disciplin och mycket strikt rangordning. Efter en tid sade han upp sig. När han fick sluträkningen visade det sig att han var skyldig företaget pengar. Förutom avdrag för matvaror och förnödenheter som han tagit ut från fabrikens butik ville man ha betalt för inredningen i rummet. Detta från fotogenlampa och ned till golvmattan. Slutligen ville man också ha betalt för järnspisen i rummet.
Efter att ha tänkt igenom saken sade han att han skulle betala men att han då skulle ta med sig inredningen och montera bort vedspisen.
Motbudet väckte viss överraskning och man gick in i förhandlingar vilka ledde till att han kunde lösa ut sig.
2.
Utdrag ur en uppsats skriven av min storasyster Kerstin Bjurling 1955.
Presentation av kommunen.
Gustavsbergs kommun är belägen två mil öster om Stockholm ute på Värmdölandet. Kommunen bildades 1902 genom avsyckning från Värmdö kommun. I samband med kommunindelningsreformen år 1952 sammanfördes Ingarö med Gustavsberg. Kommunen kom därefter att omfatta drygt 10.000 hektar och har nu ca 4.300 innevånare. Av befolkningen är huvudparten, eller 3.500, bosatta inom Gustavsbergs samhälle.
Med undantag av Ingarö-området domineras kommunen helt av Gustavsbergs porslinsindustri. Alltsedan år 1937 äges industrin av Kooperativa förbundet. Företaget har på senare tid utbyggts till att omfatta inte bara porslinstillverkning, utan även tillverkning av sanitetsgods och badkar. Denna utbyggnad fortgår alltjämt och ger samhället en expanderande karaktär. Inflyttningen till samhället har under senare år varit mycket stor. Speciellt har utländsk arbetskraft importerats i stor utsträckning.
Gustavsbergs fabriker äger så gott som samtliga bostadsfastigheter i samhället.
Gustavsbergs fabriker bedriver en vänlig politik gentemot sina gamla anställda. De får gå kvar i arbetet praktiskt taget så länge de orkar och vill. Dessa möjligheter utnyttjas också, och det har hänt att arbetare stått kvar i produktionen ända upp till åttioårsåldern.
Även i fråga om åldringarnas bostadsförhållanden har företaget fört en synnerligen välvillig politik.
Slut på citatet.
Jag har försökt donera den här uppsatsen i sin helhet till kommunen men har inte lyckats komma till tals med någon som haft tid att lyssna.
Del ett. Min plastiska tid.
Jag besökte Gustavsberg för första gången sommaren 1958 för att hälsa på min storasyster, bror och pappa vilka redan jobbade på orten. Vi övriga skulle komma efter när vi väl fått bostad och när det blev terminsskifte i skolan. Min syster som var gift och arbetade på kommunen hade inte tid att sysselsätta mig.
Jag gjorde som jag alltid gjort och snodde runt överallt och tittade mig omkring.
Jag var mycket imponerad över samhällets fart och fläkt.
I centrum var det ett liv och ett kiv när bussarna kom och gick. Konduktörer på bussarna, släpvagnar för Värmdöbors och sommargästers bagage och en uniformerad trafikledare som försökte få rytm i ankomster och avgångar utan någon kontakt med Björknäs. Till detta kom alla dessa bilar i en till synes oändlig ström.
Jag fick låna min svågers cykel (med två växlar!) och åkte till Tjustvik och badade. Där fanns redan ett gäng med jämnåriga och vi kunde börja bekanta oss så smått.
Nere vid Farstaviken delade Pappa och brorsan på ett enkelrum på Gamlan.
Gamlan låg exakt på samma ställe som Gula byggningen gör idag och såg likadan ut, med den skillnaden att den var grå och ordentligt sliten.
Den användes som ungkarlshotell.
Här inhystes en brokig samling av presumtiva designgenier, konstnärer och artister, tillfällighetsarbetare, gamla och unga ungkarlar och ett eller annat av samhällets olyckbarn.
Trivseln i enkelrummet var väl inte jämn hela tiden.
Pappa som familjeförsörjare, helnykterist och skild från resten av familjen i väntan på att en lägenhet skulle bli ledig, hade helt andra anspråk på lugn och ordning än hans tjugoårige son som med liv och lust deltog i det aktiva sällskapsliv som härjade i huset.
Det kunde gå dramatiskt till ibland, som när samhällets stackars alkoholist blev illa slagen av någon med dåligt ölsinne.
Brorsan ägnade sig mer åt att umgås i det intellektuella gänget. Där utövdes politiska diskutioner, musikaliska improvisationer och allmän intellektualism. I helgerna utgick naturligtvis expeditioner till Björknäspaviljongen, till Finska klubben i Stockholm och kanske gjordes någon gång även attacker mot flickhotellet i Skogsbo.
Pappa och brorsan jobbade tillsammans på badkarsfabrikens emaljavdelning. För den oinvigde såg det väldigt maskinellt och modernt ut på emaljverket, men det gick åt mycket tungt kroppsarbete att flytta badkaren mellan de olika conveyrarna (löpande banden). Man jobbade i par och Pappa och brorsan jobbade ihop.
Förutom att arbetet var tungt var det dessutom både stressigt och farligt. Man kunde lätt få allvarliga brännskador om man inte hade ett bra samarbete med sin partner.
De kom alltså att leva mycket tätt tillsammans.
Enkelrummet blev allt trängre med tiden trots att storleken inte ändrade sig.
Efter en tid hyrde Pappa ett eget rum.
Nåväl jag fick åka hem igen för att göra höstterminen och kom tillbaka nästa gång vi juletid då vår lägenhet skulle vara ledig.
Vi fick en tvårumslägenhet på Mariagatan och den skulle tapetseras i samband med inflyttningen.
Det gick sakta för den åldrige målaren, och han tubbade min lillasyster att köpa kum åt honom i konsumbutiken. Kum var ett så lätt öl att det gick för sig att dricka även i ett helnyktert hem som hos oss. Efter ett yrkesliv i lösningsmedelsångor behövde inte målaren mer än en kum för att tappa farten totalt.
Mamma tappade till slut tålamodet, sade ifrån, och så kom en glad gamäng och tapetserade färdigt i en handvändning. Resultatet blev därefter, men tapeterna var ju nya i alla fall.
Det var inte fråga om någon lyxvåning direkt. Täljstenskaminerna hade just bytts ut mot en fotogenkamin, men köksspisen skulle fortfarande eldas med ved.
Kylskåpet var pyttelitet, men vi hade ändå fått inomhustoalett. Badmöjlighet var det inte fråga om och jag tror inte att det var varmvatten i kranarna heller.
Vi barn kunde ju duscha i skolgymnastiken och Pappa och brorsan på jobbet. Det var först i vuxen ålder som jag började undra hur Mamma och andra fruar löste detta. Det går tyvärr inte att fråga längre.
Vid närmare eftertanke och efter att ha frågat storasyster inser jag att man ibland bytte tjänster. En överenskommelse kunde kanske se ut såhär: Jag får bada hos dig och du får se på TV hos mig.
Pappa tröttnade aldrig på att upprepa att han arbetade på Sveriges största badkarsfabrik men inte hade något badkar hemma.
En fördel med den nya bostaden var ändå att jag fick en större garderob att bo i. Det var inte så farligt som det låter. Brorsan och jag hade bott på vindar och i garderober så mycket som årstiderna tillät. Detta hade nämligen fördelen att man fick en dörr som man kunde stänga om sig.
Julen firades hos Storasyster och hennes familj i en modern tvårummare på 50 kvm. Vilken lyx. Centralvärme, sopnedkast och badrum. Det blev en fin jul trots att det inte fanns någon TV. Pappa brorsan och svågern spelade chackturnering och lillasyster och jag spelade julklappsmonopol. Storasyster har rättat mig och sagt att något så syndigt som monopol kan det inte ha varit. Det måste ha varit något mindre kapitalistiskt spel.
Det blev ju något trångt, men syrran och jag höll till under köksbordet och sov också över där.
Direkt efter Julen tog jag min nya skridskohjälm av pressad papp, bandyrören och min bandyklubba och gick ned till Ekvallen. Där hittade jag snart jämnåriga att umgås med. Bland annat fick jag för första gången höra skrönan om den nye italienaren som kommit med spett och fiskeutrustning för att fiska på Ekvallen. Undras hur gammal den historien är?
Vårterminen började. Det var mycket bekvämt att bo inom hörhåll från skolans ringklocka. De första dagarna väckte jag nog viss uppmärksamhet med min lätta västmanländska accent och min vana att ställa mig upp i skolbänken när jag blev tilltalad.
Av någon anledning fanns inte min hembyggda moped med på flyttlasset. Här stod jag nu och skulle fylla 15 år till våren. Jag behövde pengar.
Av en vänlig kille vid namn Rolando fick jag veta att konsumbutiken på Villagatan (Tvåan) sökte en springpojke. Jag hade erfarenhet från tidigare sommarlov så jag sökte och fick jobbet.
Jag skulle gå till butiken varje dag efter skolan och skura golvet. Dessutom fick jag ett hedersuppdrag med egen disk och kassaapparat i ett hörn av butiken.
”Fotogeniseringen” längs Mariagatan med omgivning hade pågått en längre tid så det behövdes fotogen. Min pappa hade köpt ett helt fat som förvarades i en plåtkur i backen på behörigt avstånd från huset. Hela backen upp mot kvarnberget var prydd med små plåtskjul med fotogendunkar och fat.
De flesta lägenheterna var små och många var enkelrum. De som bodde så valde att istället köpa sin fotogen kannvis i butiken. Det var nog ingen tillfällighet att just den kategorin också ofta köpte islanssill. Sillen kom i trätunnor där sillarna simmade omkring i en otroligt illaluktande saltlake.
Det var dessa två produkter som jag fick förtroendet att sälja från mitt hörn.
Om jag tidigare i mitt liv likt Murre från Skogstibble, där jag då bodde, hade luktat lagård, så omgavs jag även nu av en mättad doft men av sillake och fotogen. Vad gör man inte för pengar till en begagnad moped när man är 14 år.
Det var en liten och fattbar värld jag hade kommit till. Om man satte en passarspets i Mariagatan 9 och drog en cirkel med ca 500 meters radie så fanns nästan allt i den. En bit upp i backen låg skolan. En bit nedåt i backen låg Konsum där jag jobbade, På vägen till Konsum låg folkbiblioteket.
En bit bort över berget gick en trätrappa ned till Bergasalen som fungerade som ungdomsgård.
På andra sidan om Ingarövägen låg fabriksområdet så nära att man kunde gå till jobbet. De som var spänstiga kunde cykla hem och äta på lunchen.
På båda sidor om Mariagatan låg kolonilotter för nytta och nöje.
Om man gick nedför Mariagatan kom man direkt på baptistkyrkan, och granne med den låg syndens näste, folkparken. Längre upp i backen låg missionshuset.
Där idag centrumgallerian ligger låg en bergknalle med en biograf som kallades Klubben. Den hette så eftersom Godsägaren en gång låtit bygga den för att komma före ett eventuellt folkets hus.
Nere i centrum låg så de verkligt centrala funktionerna, det runda kommunalhuset i mitten och lite högre upp själens och kroppens tempel; Kyrkan och Konsum (ettan) mittemot varandra. En bit upp i backen låg även polisstationen.
Daghem, konsumbutiker och föreningslokaler låg fördelade inom gångavstånd från huskoncentrationerna. I de flesta centrala gatuhörnen fanns anslagstavlor tillgängliga för envar.
Detta var verkligen en begriplig värld. Om jag hade känt till 1800-talets utopister så skulle jag ha känt igen konceptet.
TV hade ännu inte lagt sin förlamande hand över de sociala mönstren. Föreningslivet levde fortfarande och mina föräldrar engagerade sig omedelbart i den lokala nykterheten, politiken och fackliga rörelsen.
För ungdomar fanns ungdomsgården Bergasalen. Ville man träffas och umgås så fick man mötas där, åtminstone på vintern. Sommartid kunde en del av anslagstavlorna tjäna som kontaktpunkter. De flesta familjer hade telefon, men föräldrar kunde höra eller morra om telefonräkningar.
I Bergasalen var det dans och föreningsverksamhet. På den här tiden utgick bidrag till de föreningar som drev studiecirklar. Själv fick jag leda en studiecirkel i pingpong. Uppdraget bestod i att försöka få någon att hjälpa till med att fälla ihop bordet efteråt samt att notera närvaron. Här fick jag problem. Studiecirkeln måste pågå ett visst antal gånger för att bidrag skulle utgå. Deltagarna droppade normalt av ganska snabbt. Jag jagade upp dem och tjatade men det hjälpte föga. Jag frågade äldre och mer erfarna cirkelledare om råd. Rådet löd: Fyll bara i blanketten ordentligt!
Jag tror att jag var den enda som led samvetskval och oroade mig för upptäckt. Bidraget gick till föreningen, i mitt fall IOGT, och skulle nog användas till arvode. I mitt fall bestämde Mamma att pengarna skulle gå in i föreningsverksamheten. Jag hade ju fickpengar och lönen från Konsum.
En vårkväll berättade någon av grabbarna att han upptäckt att ett fönster stod öppet på Farsta slott. När bergasalen stängt drog vi iväg ett gäng genom den ljusa kvällen mot slottet. Fönstret stod öppet och vi smög in och samlades i rummet innanför Godsägarens balkong. Huset var förfallet, smutsigt och luktade, som sådana brukar, av fukt. Inget särskilt hände, vi småpratade och jag snokade, min vana trogen, omkring i huset medan de andra småsjöng, pussades och ev. smuttade på någon sprit. Vi drog hem igen med en behaglig känsla av att ha varit på äventyr. Jag minns inte att något skulle ha blivit vandaliserat och vi brände bevisligen inte ned huset. Nästa generation brände däremot ned kvarnen.
När man försöker rekapitulera vad som hänt såhär ur minnet kan det ibland bli mystiskt. Bergasalen dömdes så småningom ut eftersom den inte har nödutgångar och i kommunens officiella berättelse står det att lokalen står kvar som den en gång var.
Men.
När jag skulle bygga om mitt hus i Björnkärret kände jag igen de tafatta målningarna av disneyfigurer från Bergasalen på väggarna i övervåningen. Jag frågade grannarna och de berättade att man rensade ut i Bergasalen vid den tiden då ”nybyggarna” flyttade in på Hjortstigen. Traktorerna med rivningsmaterial dirigerades till Hjortstigen och tippades på gatan. På kvällarna kom familjefäderna hem från jobbet och botaniserade bland byggmaterialet.
Gatan har åtminstone två staket och två övervåningar byggda med detta material. Lyckligast är den av grannarna som har ett riktigt dansgolv i sitt hus.
Såhär gick det till. Alla kände alla och man hjälptes åt.
Jag hoppas bara att de unga konstnärerna som smyckade Bergasalens väggar på 60-talet har överseende med att jag har tapetserat över deras alster.
Bergasalen räckte naturligtvis inte för tonåringarna, men vi hade ju också Klubben. Jag ska inte svära på att jag inte blandat ihop minnena här men som jag tror så fanns det en vedkamin i salongen och det var paus i halvtid för att byta rulle i projektorn. Där såg jag en gång Elvis sjunga Love me tender til gitarr.
Där hölls dessutom nyårsrevy där ortens brandchef avporträtterades med uniformsmössa och axelklaffar på nattskjortan. Stor succé.
Det fanns också en teaterförening som spelade drama och det var en stor upplevelse för en gosse från landet.
När nöjesutbudet inte räckte kunde man göra på föjande sätt:
Jag fick 5kr i fickpeng av Mamma. Sålunda stadd vid kassa spankulerade jag i backen vid kyrkan och vinkade med tummen. Normalt fick jag efter en stund lift. Detta var alltså en oskyldig tid då folk inte var rädda för varandra.
Väl inne i stan gick man Folkungagatan fram tills man hittade någon film som verkade bra på någon av biograferna. I nödfall fick det bli nonstopbiografen mittemot tunnelbanestationen. Detta kostade två och femtio. Efter bion blev det till att vänta på buss vid Tjärhovsgatan, de gick inte ofta, och åka hem. Även detta kostade två och femtio. Stod man så ånyo vid hemmets dörr utan ett öre på fickan.
Den här rutinen kunde få sina konsekvenser. En ledig dag liftade jag alltså som vanligt till stan. Men till min förvåning var en enda biograf öppen. Där visades en film som hette Barrabbas. Jag fick så se en film på Pär Lagerkvists bok där Ulf Palme, tror jag, brottades med ånger, svek, skuld och skam. Ingen höjdare för en fjortonåring. Jag hade inte förstått att det var något särskilt med långfredagen.Skulle vara kul att se filmen idag.
Föräldrarna månade om min utveckling så de såg till att jag kom med i såväl IOGT (nykterhet) som Demokratisk Ungdom (kommunisternas ungdomsförbund).
Båda ställena gav sådant som en tonåring behöver; Struktur, Social krets , och fasta värden. Detta var nyttigt för mig. Men när jag själv rådde över min tid drogs jag ofta till biblioteket. Det låg ju bara något hundratal meter bort. Jag lärde mig inte läsa tidigare än andra men tyckte om att läsa.
Som de flesta tonåringar var jag mycket intresserad av den mänskliga fortplantningen. Uppvuxen på lantbruk som jag var kände jag naturligtvis till elementa, men hur man bar sig åt var en annan sak. I barndomshemmet fanns ju bara Folket i bild och Vi-tidningen och de gav inte så mycket i ämnet.
Det var i jakten på sådan information som jag kom att utveckla en passion för informationssökning som jag bland annat senare kunnat utveckla och tillämpa i yrket. Den första källan som gav förvånansvärt gott utbyte var bibeln. Där finns långt mer information i ärendet än vad de flesta tänker på. Av detta lärde jag mig sanningen i bibelns ord ”Sök och du skall finna!”
De svenska proletärförfattarna fanns ju att läsa i hemmet och även där gick det att få ut mycket information. När jag nu hade så nära till biblioteket och detta vid en tid när sådana författare som Agnar Mykle gjorde sig kända ökade naturligtvis det tillgängliga källmaterialet i omfång.
Jag kom på ett i mitt tycke fiffigt knep. Jag drog ut en bok av Mykle eller Länsberg eller någon annan som det talades om ur hyllan. När jag så vände boken i handen så föll den av sig själv upp på de i ämnet intressanta sidorna. Man kunde också få hjälp av att bladen vid de intressanta avsnitten ofta var tydligt mörka av flitigt bläddrande.
Nåväl. Tiden måste ändå först och främst ägnas åt nödvändiga plikter som till exempel jobbet i Konsum.
En av alla de nyheter och moderniteter som jag konfronterades med var att mjölken såldes inte i löst mått utan i förseglade glasflaskor. Förseglingen var av tunt aluminium och i denna var ett datum stämplat. Jag kommer inte ihåg om det var förpackningsdagen eller sista förbrukningsdag. Hur som helst så blev det ofta kvar flaskor som folk inte köpte på grund av detta.
Konsumföreståndaren var kreativ och fördomsfri så han köpte in en manuell kapsylmaskin och blanka kapsyler. En av mina plikter blev så att ta ut de osäljbara flaskorna, trycka bort de märkta kapsylerna, och sätta på nya blanka kapsyler. Folk köpte flaskorna utan att undra.
Till min förvåning fick vi, mig veterligen, aldrig några klagomål. Den enda förklaring jag kan se är att kylskåpen i kvarteren runt Mariagatan och Villagatan normalt var mycket små, och att man därför normalt inte köpte mer mjölk än vad som gick åt på någon dag. Även hanteringen av de tunga och skrymmande glasflaskorna bidrog säkert till att omsättningen gick snabbt.
En annan, i mitt tycke fiffig, idé handlade om kontanthanteringen. Eftersom Tvåan låg längs vägen till Ingarö kunde vi inför storhelger få mycket stora dagskassor. Pengarna skulle på lördagen direkt till posten före stängningsdags. Alla butiker hade en brun portfölj som pengarna skulle transporteras i.
Föreståndaren gjorde i stället en hårt hoprullad bunt som han slog in i omslagspapper . Jag fick så stoppa den tjocka rullen i byxfickan och dra till posten. Det kunde vara sådär en 35 tusen. Mycket pengar på 50-talet. Man skulle kunnat få en riktigt fin bil för pengarna.
Idén var att jag var så ung och naiv att jag var helt pålitlig. Samtidigt hade jag ingen portfölj med mig som skyltade med att här kommer pengar. Jag tycker än idag att detta var ett finurligt säkerhetssystem. En baksida fanns dock. Vid ett tillfälle behövde postkassörskan räkna om beloppet tre gånger. Detta tog ganska hårt på mina nerver.
Så hände då en dag i april det som händer de flesta av oss. Jag fyllde femton år.
Pappa kom in i garderoben, jag vet att det nuförtiden handlar om att komma ut ur garderoben, men detta var andra tider, och gav mig en nyckel i handen. Han tyckte att jag kunde gå ner och titta i trädgårdsskjulet. Jag anade ugglor i mossen och skyndade mig. Där stod en spritt språngandes ny moped.
Jag blev besviken. Jag hoppas vid allt vad heligt är att jag någorlunda lyckades dölja min besvikelse. Föräldrarna menade ju så väl.
Det är klart att min hemgjorda "Ratbike" skulle ha skaffat mig problem här i Gustavsberg, så den "kom inte med" vid flytten.
Den här mopeden var ju ny och helt laglig och trafiksäker. Det tillkom även en annan fördel ur föräldrarnas synpunkt. De hade inte betalat mer än handpenningen så jag fick ett avbetalningskontrakt med moppen. Nu kunde föräldrarna vara lugna för att jag skulle vara i konsumbutiken efter skolan varje vardag.
Jag tyckte bara att den såg så tantig ut. Det stod inte länge på innan jag hade vidtagit viss styling.
Jag tyckte att det blev ganska bra till slut.
Det var inte många stunder man var hemma. Äta, sova, jobbet i Konsum och så iväg till Ingarö med hemkomst mitt i natten.
Sommaren tog slut även detta år och ett nytt skolår började. Jag har inte många tydliga minnen från den här tiden utan tänker sticka emellan med ett annat tema.
När jag kom till Gustavsberg var jag en ärrad veteran i fråga om mobbning.
Jag har periodvis varit mobbad från det jag började i skolan till dess jag slutade förvärvsarbeta.
Kvarnbergsskolan innebar en lättnad i detta avseende.
Den värsta mobbningshändelsen under mina år där gällde inte en elev utan en vikarierande lärare. Han var tydligen invandrare och dessutom oerfaren som lärare. Han var uppenbart osäker och talade till klassen som till en lågstadieklass. Han var inte på något sätt provocerande utan ville vara snäll.
Klassen däremot provocerade grovt. Ett i deras tycke lustigt skämt var till exempel att de lyfte av klassrumsdörren så att läraren, när han kom, fick den lösa dörren över sig. Det hela slutade med att klassen, ledd av ett gäng intrigerande flickor, stormade iväg till rektor och begärde att läraren skulle bort.
Jag blev mycket illa berörd av detta, argumenterade emot klassen men fick inget stöd. Detta var den första gång jag kommer ihåg att jag försökt hjälpa andra och misslyckats. Detta blev tyvärr inte alls den sista gången utan tvärt om ett mönster.
Det har sällan varit fråga om direkt fysiskt våld, men desto mer hot, förtal och utfrysning. Man kan undra varför. Jag är bara annorlunda i ett avseende. Jag är en sådan som syns och hörs. Detta är medfött och ärftligt, men enligt min mening inte mer syndigt än att ha blå ögon, och vara plattfot och närsynt.
Kan inte låta bli att lägga in ett citat från Olrog här:
Du skall göra som Svenssons gör,
och inte skilja dej från mängden.
Du skall tro det som Svenssons tror,
om du tror nå't alls.
För att jämt vara den som stör,
kan inte löna sig i längden.
Du skall göra som Svennsons gör,
om du gör nå't alls.
Jag har efteråt förstått att jag höll detta problem i görligaste mån hemligt för mina föräldrar. Däremot sökte jag ett antal gånger hjälp hos lärare och rektorer. Om jag sammanfattar de svar jag fick så lät det som följer: Kamratfostran är hälsosamt och nyttigt. De flesta som blir mobbade har sig själva att skylla. Provocera inte din omgivning. Jag kan inte hjälpa dig.
Efter viss eftertanke har jag kommit till slutsatsen att mobbning inte alls är endast mobbarnas fel.
De som är satta att ha ansvar, föräldrar, lärare, chefer. har en ”deniability-formel”. Man kan i enskildhet uppmuntra till förföljelse och så kombinera detta med ett mer eller mindre tydligt besked med innebörden att: Det jag ser måste jag beivra men det jag inte ser kommer jag inte att beivra.
Exempel från folkskolan.
Jag hade lagt mig till med vanan att när kopplet satte åt mig svepte jag framför mig med något föremål jag kommit åt, skolväskan, skridskorna, eller en kvast. Det var naturligtvis bra att dra sig mot en vägg så att ingen kom åt bakifrån. Vid ett tillfälle gick då kvastskaftet rakt igenom ett fönster bakom mig. Klungan vände då på klacken och sprang till fröken och meddelade att jag slagit sönder en ruta. Jag fick så gå hem och be om pengar till en ny ruta och fick sedan själv gå till glasmästaren för att få rutan bytt. Detta var mycket intressant och jag vet sedan dess hur man byter en ruta.
MEN, mig veterligen frågade sig ingen varför jag slog ut rutan. Kopplet hade ingen del i det skedda eftersom det var jag som höll i kvasten.
Trots att det ser ut som om mobbare är de starkare, och trots att de som blir mobbade far illa, så är jag övertygad om att även de som mobbar behöver hjälp. Behovet att klunga ihop sig och gå hårt åt någon som är verkligt eller inbillat avvikande grundas i en inre osäkerhet som måste dövas. Människor som endast under jaktens hetsande rus känner sig trygga kan bli bokstavligen livsfarliga för sin omgivning.
Jag undrar om vi inte förlorade något viktigt när den tidigare omfattande föreningsverksamheten somnade in. Var kanske den ett alternativ för dem som behöver tryggheten att ingå i ett större sammanhang? Jag tror inte att ett gäng IOGT-are skulle komma på idén att dra ut för att ”Knacka bög”.
För att slippa att hålla på och förklara i fortsättningen lämnar jag nu denna
Självdeklaration
Jag tillbringade min barndom i en trakt där de flesta kände eller kände till varandra och många dessutom var släkt.
Att mina föräldrar var aktiva på arbetarrörelsens vänsterkant var ingen hemlighet. Det är möjligt att mina skollärare fann sig föranlåtna att vaccinera mig mot smittan från hemmet. Kanske trodde de att min pappa var en like till Grönköpings ”Förre förrädaren Peterzohn”.
Men jag fick ju i hemmet samma moralkakor som i skolan om än med en annan garnering. Resultatet blev att när jag kom till Gustavsberg hade jag ungefär samma värderingar och åsikter som julaftonens Karl Bertil Jonsson. Även om jag inte var lika förslagen och handlingskraftig som han.
Sedan dess har inte något märkvärdigare hänt än att jag blivit 50 år äldre och möjligen något klokare.
Fortsättning följer
Fortsättning följer
Fortsättning följer
lördag 18 september 2010
IAKTTAGELSER OCH REFLEKTIONER NÄR MAN LÄSER GAMLA KYRKBÖCKER
Den 8. juni 1783 fick vulkanen Hekla på Island ett enormt utbrott. Stoftmolnet från vulkanen orsakade missväxt och nöd på hela norra halvklotet, inte minst i Sverige. Våren 1784 rådde riktigt gruvlig hunger i Sverige. År 1785 föddes Lisa Andersdotter, hon måtte haft stor tur eller så hade hon en klok och viljestark mor eftersom hon överlevde.
Det är dålig ordning på kyrkböckerna i Grangärde församling, inkl. Ludvika och Sunnansjö de sista åren på 1700 talet. Varför? Alkoholiserad präst kanske, det är i stort sett den enda rimliga förklaringen.
År 1809 när Finland förlorades var också ett riktigt hungerår. Befolkningen minskade i antal.
OM NAMN
I begynnelsen var tilltalsnamnet. Om det behövdes någon ytterligare precisering så tog man till gårdsnamn som i Dalarna kunde bli, Täpp Anders eller i Västmanland, Bengt i Stjärnhult.
För prästens behov, och för att kunna säkra arvsföljder och undvika inavel, lades även en son/dotter-bestämning till t.ex. Karlsson.
Regementena behövde entydiga namn på sina soldater så dessa fick förutom sitt nummer ett tjänstenamn som hörde till torpet. Eftersom detta namn ändå inte räknades som riktigt av prästen, annat än just som tjänstenamn, så kunde den som så ville fortsätta att använda det efter avskedet, och det kunde gå i arv.
Ärvda namn kom inte automatiskt med i kyrkboken, det berodde på om prästen tyckte att den uppgiften bidrog till identifikationen eller om personen propsade på det. Detta fungerade i århundraden i ett relativt glesbefolkat och statiskt bondesamhälle.
Eftersom namnen alltså inte var släktnamn så fanns det ingen anledning för kvinnor att byta namn när de gifte sig, detta är ett påfund som kommit senare när släktnamnen blivit etablerade.
Bättre folk, vilka var i en försvinnande minoritet, höll sig med släktnamn, dels efter utländskt mönster och dels därför att deras identitet inte alltid var knuten till en bondgård.
En bildad karl som gjorde karriär flyttade då som nu ganska ofta. Präststuderande tog sig normalt ett tjusigt släktnamn under sin studietid. Det skulle ju vara tokigt att heta Olle i Nedan om man sedan blev präst i Ny, då lät Meurling mycket finare.
Det fanns ytterligare en kategori som höll sig med släktnamn, och det var de inflyttade yrkesmännen inom järnhanteringen, såväl som andra yrkesmän vars identitet och självkänsla normalt inte var kopplade till en bestämd plats.
Medan släktnamnet för fint folk var ett, i ordets rätta bemärkelse, adelsmärke, så var det nästan tvärt om för löst folk. Bäraren fick själv se till att skaffa sitt namn respekt, och lyckades han inte med det så var namnet snarare ett bevis på att man inte hörde hemma bland jordägarna utan var just en nolla.
Eftersom de hederliga fadersnamnen med för trakten lämplig gårdsbestämning ändå var reserverade för egendomsägarna, och det glittrade litet i ögonen på fattigt folk med ett tjusigt släktnamn så spred sig genom årtiondena så sakteliga bruket av släktnamn. Namnen hade nog bland yrkesfolk inte så litet karaktär av ”artistnamn”.
Mot slutet av 1700 talet var det ganska allmänt spritt med dessa ”artistnamn” men prästerna såg ofta dem som just så och noterade dem helt enkelt inte. Bellmans figurer har just sådana namn men jag ger mig tusan på att många av dem stod i kyrkboken under vanliga son/dotter namn.
Om soldaten Lasse och hans bror hade ärvt namnet Moström efter sin far bergsmannen Lars Persson eller om de tog sig namnet när de kände sig etablerade som smeder har jag inte kunnat få reda på ännu. Namnet var känt på orten redan tidigare och det finns en fastighet på orten som heter Morberget som kan ha varit inspirationskälla, Lasses namn stavas vid något tillfälle Morström.
När Lasse tog värvning 1810 hade man tid nog för att soldaterna skulle få välja namn själva (det var fråga om nya befattningar utan torp, annars skulle de fått torpnamnen) och de flesta tog just sina av prästen ratade namn.
Året därpå var det mera bråttom och dessa rekryter fick sig raskt tilldelade klassiska korta och hurtiga soldatnamn. Detta syns tydligt i rullan över Lasses jägarpluton.
Om man ser Västmanlands regemente som helhet (ca 1500man) så var namnen som regel förvånansvärt ”moderna” och av civil karaktär. De typiska soldatnamnen hörde antingen till gamla torp eller tilldelades de rekryter vilka inte kunde hitta på något själva.
På samma sätt som namnet Moström dyker upp någon gång ibland i kyrkböckerna utan att det går att spåra släktskap hit eller dit, så kan man här och där hitta någon Bjurling.
Det skulle inte vara ett särskilt djärvt antagande att tro att antingen soldatens hustru Lisa Andersdotter, eller mer sannolikt drängens hustru Stina Persdotter av sina respektive fäder ärvt namnet Bjurling.
Skillnaden dem emellan är att medan Moström dyker upp redan 1785 då en Saquarie? (restauratör eller festfixare) i Ludvika Haquin Moström gifte sig med pigan Catharina Matsdotter så syns Bjurling först en bit in på 1800 talet, men detta är i just de socknar där jag sökt. I nästa socken kan det ju vara tvärt om.
På den plats, Hebo i Västerfärnebo, där drängens hustru växte upp fanns en generationskamrat till henne som hette Johan Bjurling och var född ca 1819.
Det fanns en Anna Hansdotter Bjurling som föddes 1796 06 09 på Nedre Larsveden i Bjursås och dog 1844 11 17 på Furudals bruk. Hon hade ett oäkta barn Anders Gustav Bjurling som föddes på nedre Larsveden i Bjursås 1818 10 15.
I Karbenning fick en nyinflyttad bättre familj, Bergström år 1843 besök av en Per (Isaksson?) Bjurling född 1814 möjligen i Västerfärnebo, han hade gift sig året innan.
Isakar och Isakssöner fanns det gott om, även i Soldatens bekantskapskrets. Teoretiskt kan han ha varit lekkamrat till barnen Liljeros under deras uppväxt.
Vid samma tid, 1841, flyttade en smed Backström från Västerfärnebo till Karbenning. Hans hustru Stina hette Bjurling och var född 1788 i Avesta. De var alltså generationskamrater till Soldaten och hade samma yrkesbakrund och sociala ställning. Stina var ättling till en rad hyttmästare alla vid namn Bjurling.
Drängen Lasse kom att flytta från Västerfärnebo till Karbenning i samma veva som smeden Backström dog år 1845, närmare bestämt dagen efter. De kan mycket väl ha träffats på pastorsexpeditionen, den ena för att anmäla ett dödsfall och den andra för att anmäla sin inflyttning.
Det kan inte uteslutas att dränghustrun Stina Persdotter var släkt med en eller flera av de fyra udda Bjurlingarna och att hon hette så själv. I alla händelser måste hon ha känt till dem. Stinas svägerska, Jan Petter Liljeros hustru Anna Ersdotter, började till exempel använda sitt släktnamn Broberg först i mogen ålder på 1850 talet.
När drängen Lasse Bjurling i början av 50 talet etablerat sig som torpare dyker det upp en torpare Johan Bjurling i familjens bekantskapskrets. Är det samma Johan som i Hebo och är han Stinas bror, kusin eller vad?
Kvarstår så frågan varför bytte drängen Lasse efternamn från Liljeros till Bjurling?
Så mycket är klart att 1840 talet var en tid av förändringar och modernisering i förvaltningen och prästerna fick order att ta hänsyn till släktnamnen, använda dem, och till och med uppmuntra folk att lägga sig till med släktnamn.
Släktnamnen hade visat sig användbara när det gällde att hålla koll på folk.
Denna förändring syns mycket tydligt och går snabbt, så att kring 1850 har alla som redan hade ett tidigare icke noterat släktnamn också fått det infört i kyrkböckerna.
Det är självklart att maktfullkomliga präster säkert av och till försökte påverka och styra folks val av familjenamn.
Prästen kan helt enkelt ha klämt till med Bjurling eftersom det mycket väl kan ha varit ett allmänt öknamn för folk från Bjurforstrakten.
Ett skäl så gott som något för Lasse att byta namn kan ju ha varit att det faktiskt fanns två gifta familjefäder på trakten med identiskt samma namn, Lasse och pappa soldaten.
Pappa krigshjälten kunde ju inte byta ut sitt ärekransade namn, så om någon skulle byta fick det väl bli Lasse.
Fortsättning följer.
Det är dålig ordning på kyrkböckerna i Grangärde församling, inkl. Ludvika och Sunnansjö de sista åren på 1700 talet. Varför? Alkoholiserad präst kanske, det är i stort sett den enda rimliga förklaringen.
År 1809 när Finland förlorades var också ett riktigt hungerår. Befolkningen minskade i antal.
OM NAMN
I begynnelsen var tilltalsnamnet. Om det behövdes någon ytterligare precisering så tog man till gårdsnamn som i Dalarna kunde bli, Täpp Anders eller i Västmanland, Bengt i Stjärnhult.
För prästens behov, och för att kunna säkra arvsföljder och undvika inavel, lades även en son/dotter-bestämning till t.ex. Karlsson.
Regementena behövde entydiga namn på sina soldater så dessa fick förutom sitt nummer ett tjänstenamn som hörde till torpet. Eftersom detta namn ändå inte räknades som riktigt av prästen, annat än just som tjänstenamn, så kunde den som så ville fortsätta att använda det efter avskedet, och det kunde gå i arv.
Ärvda namn kom inte automatiskt med i kyrkboken, det berodde på om prästen tyckte att den uppgiften bidrog till identifikationen eller om personen propsade på det. Detta fungerade i århundraden i ett relativt glesbefolkat och statiskt bondesamhälle.
Eftersom namnen alltså inte var släktnamn så fanns det ingen anledning för kvinnor att byta namn när de gifte sig, detta är ett påfund som kommit senare när släktnamnen blivit etablerade.
Bättre folk, vilka var i en försvinnande minoritet, höll sig med släktnamn, dels efter utländskt mönster och dels därför att deras identitet inte alltid var knuten till en bondgård.
En bildad karl som gjorde karriär flyttade då som nu ganska ofta. Präststuderande tog sig normalt ett tjusigt släktnamn under sin studietid. Det skulle ju vara tokigt att heta Olle i Nedan om man sedan blev präst i Ny, då lät Meurling mycket finare.
Det fanns ytterligare en kategori som höll sig med släktnamn, och det var de inflyttade yrkesmännen inom järnhanteringen, såväl som andra yrkesmän vars identitet och självkänsla normalt inte var kopplade till en bestämd plats.
Medan släktnamnet för fint folk var ett, i ordets rätta bemärkelse, adelsmärke, så var det nästan tvärt om för löst folk. Bäraren fick själv se till att skaffa sitt namn respekt, och lyckades han inte med det så var namnet snarare ett bevis på att man inte hörde hemma bland jordägarna utan var just en nolla.
Eftersom de hederliga fadersnamnen med för trakten lämplig gårdsbestämning ändå var reserverade för egendomsägarna, och det glittrade litet i ögonen på fattigt folk med ett tjusigt släktnamn så spred sig genom årtiondena så sakteliga bruket av släktnamn. Namnen hade nog bland yrkesfolk inte så litet karaktär av ”artistnamn”.
Mot slutet av 1700 talet var det ganska allmänt spritt med dessa ”artistnamn” men prästerna såg ofta dem som just så och noterade dem helt enkelt inte. Bellmans figurer har just sådana namn men jag ger mig tusan på att många av dem stod i kyrkboken under vanliga son/dotter namn.
Om soldaten Lasse och hans bror hade ärvt namnet Moström efter sin far bergsmannen Lars Persson eller om de tog sig namnet när de kände sig etablerade som smeder har jag inte kunnat få reda på ännu. Namnet var känt på orten redan tidigare och det finns en fastighet på orten som heter Morberget som kan ha varit inspirationskälla, Lasses namn stavas vid något tillfälle Morström.
När Lasse tog värvning 1810 hade man tid nog för att soldaterna skulle få välja namn själva (det var fråga om nya befattningar utan torp, annars skulle de fått torpnamnen) och de flesta tog just sina av prästen ratade namn.
Året därpå var det mera bråttom och dessa rekryter fick sig raskt tilldelade klassiska korta och hurtiga soldatnamn. Detta syns tydligt i rullan över Lasses jägarpluton.
Om man ser Västmanlands regemente som helhet (ca 1500man) så var namnen som regel förvånansvärt ”moderna” och av civil karaktär. De typiska soldatnamnen hörde antingen till gamla torp eller tilldelades de rekryter vilka inte kunde hitta på något själva.
På samma sätt som namnet Moström dyker upp någon gång ibland i kyrkböckerna utan att det går att spåra släktskap hit eller dit, så kan man här och där hitta någon Bjurling.
Det skulle inte vara ett särskilt djärvt antagande att tro att antingen soldatens hustru Lisa Andersdotter, eller mer sannolikt drängens hustru Stina Persdotter av sina respektive fäder ärvt namnet Bjurling.
Skillnaden dem emellan är att medan Moström dyker upp redan 1785 då en Saquarie? (restauratör eller festfixare) i Ludvika Haquin Moström gifte sig med pigan Catharina Matsdotter så syns Bjurling först en bit in på 1800 talet, men detta är i just de socknar där jag sökt. I nästa socken kan det ju vara tvärt om.
På den plats, Hebo i Västerfärnebo, där drängens hustru växte upp fanns en generationskamrat till henne som hette Johan Bjurling och var född ca 1819.
Det fanns en Anna Hansdotter Bjurling som föddes 1796 06 09 på Nedre Larsveden i Bjursås och dog 1844 11 17 på Furudals bruk. Hon hade ett oäkta barn Anders Gustav Bjurling som föddes på nedre Larsveden i Bjursås 1818 10 15.
I Karbenning fick en nyinflyttad bättre familj, Bergström år 1843 besök av en Per (Isaksson?) Bjurling född 1814 möjligen i Västerfärnebo, han hade gift sig året innan.
Isakar och Isakssöner fanns det gott om, även i Soldatens bekantskapskrets. Teoretiskt kan han ha varit lekkamrat till barnen Liljeros under deras uppväxt.
Vid samma tid, 1841, flyttade en smed Backström från Västerfärnebo till Karbenning. Hans hustru Stina hette Bjurling och var född 1788 i Avesta. De var alltså generationskamrater till Soldaten och hade samma yrkesbakrund och sociala ställning. Stina var ättling till en rad hyttmästare alla vid namn Bjurling.
Drängen Lasse kom att flytta från Västerfärnebo till Karbenning i samma veva som smeden Backström dog år 1845, närmare bestämt dagen efter. De kan mycket väl ha träffats på pastorsexpeditionen, den ena för att anmäla ett dödsfall och den andra för att anmäla sin inflyttning.
Det kan inte uteslutas att dränghustrun Stina Persdotter var släkt med en eller flera av de fyra udda Bjurlingarna och att hon hette så själv. I alla händelser måste hon ha känt till dem. Stinas svägerska, Jan Petter Liljeros hustru Anna Ersdotter, började till exempel använda sitt släktnamn Broberg först i mogen ålder på 1850 talet.
När drängen Lasse Bjurling i början av 50 talet etablerat sig som torpare dyker det upp en torpare Johan Bjurling i familjens bekantskapskrets. Är det samma Johan som i Hebo och är han Stinas bror, kusin eller vad?
Kvarstår så frågan varför bytte drängen Lasse efternamn från Liljeros till Bjurling?
Så mycket är klart att 1840 talet var en tid av förändringar och modernisering i förvaltningen och prästerna fick order att ta hänsyn till släktnamnen, använda dem, och till och med uppmuntra folk att lägga sig till med släktnamn.
Släktnamnen hade visat sig användbara när det gällde att hålla koll på folk.
Denna förändring syns mycket tydligt och går snabbt, så att kring 1850 har alla som redan hade ett tidigare icke noterat släktnamn också fått det infört i kyrkböckerna.
Det är självklart att maktfullkomliga präster säkert av och till försökte påverka och styra folks val av familjenamn.
Prästen kan helt enkelt ha klämt till med Bjurling eftersom det mycket väl kan ha varit ett allmänt öknamn för folk från Bjurforstrakten.
Ett skäl så gott som något för Lasse att byta namn kan ju ha varit att det faktiskt fanns två gifta familjefäder på trakten med identiskt samma namn, Lasse och pappa soldaten.
Pappa krigshjälten kunde ju inte byta ut sitt ärekransade namn, så om någon skulle byta fick det väl bli Lasse.
Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)