SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN

Intevju 1

"Maktspelet berövade mig arbetsglädjen."

Eric Svenson, pensionerad modellör. Född 1911

Eric började på företaget 1924 som springpojke.
Vid denna tid var modellörerna sociala status mycket hög, de gick t. ex. alltid till arbetet iförda stärkkrage och fluga.

År 1934 blev Eric gipsgjutare, och år 1939 flyttade Eric på order från Hjalmar Olson 1) till "Nya fabriken", som sanitetsfabriken kallades när den byggdes.
Där blev Eric modellör.
Chef på modellverkstaden var en av Eric mycket högt uppskattad tjeck vid namn Benda 2). Benda tog fram "Urklosetten", 304, vilken Eric senare vidareutvecklade.
Såväl Benda som en tysk vid namn Knobloch 3) försvann ur bilden (troligen p. g. av kriget) och 1943 blev Eric chef över modellörer och gipsgjutare.

Denna post innehade Eric sedan i tre decennier.

Utvecklingsarbetet gick i början till på så sätt att Eric konstruerade och designade pjäserna själv efter bilder ur utländska facktidskrifter som han fick av VD Hjalmar Olson. Eric provspolade de nya klosetterna och hade själv konstruktionsansvar för de modeller han tog fram.
Produktionschefen doktor Altman 4) samrådde  med Eric och var nöjd med att Eric stod för den keramiska kunskapen. De olika herrar chefers bidrag till sanitetsmodellerna var enligt Eric så gott som ingenting.

Enligt Eric är det ett grundläggande fel att dela upp denna typ av arbete i flera små delar och på flera personer, detta gick dåligt redan för 50 år sedan.
Så småningom, efter årtionden, hade Eric så stor erfarenhet att han kunde kompensera modeller från början.
Begreppet design gjorde en tragikomisk entré i arbetet. Stig Lindberg 5) hade gjort några försök att formge sanitetspjäser och till slut, med Erics hjälp, fått fram ett tvättställ. När så nästa produktkatalog kom fram visade det sig att endast ett enda tvättställ (Lindbergs) var designat, alla övriga produkter var modellerade (av Eric).

Vid mitten av 50-talet kom Carl-Arne Breger "han var trevlig att jobba med" och han etablerade ett gott samarbete med Eric.
Breger gjorde ritningar/skisser och sedan diskuterades modellen fram under många och långa dialoger. Vulster och kompenseringar mm var Erics verk.
När Janne Landqvist dök upp gick arbetet till som med Breger.
Under dessa år hade Eric god kontakt med den tekniske direktören Artur Teglund 6). Han var "en hyvens människa" som förstod vad Eric sysslade med, talade med alla och skapade en god stämning.

Ibland försökte produktionsledningen ta egna initiativ till ändringar för att få upp produktionsvolymen, men de ville inte inse att de inte hade kunskaper nog om hur viktig modellen och dess kompensering är.

När Eric i mitten av 70-talet gick i pension hade han ledsnat på företaget, det maktspel och den ledarstil som tagit över efter honom hade berövat honom arbetsglädjen.

fortsättning följer

Kursändring

Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta skriva i kronologisk ordning, men inser att jag inte orkar.
Jag blev rätt illa bränd under mina brända år och såren svider än.
Jag får i stället ägna mig åt ett episodiskt berättande och göra nedslag i verkligheten.

När nu sanitetstillverkningen är bortflyttad, fabriken utriven och skrotad och myten ändras så att nyinflyttade ska fås att tro att hela denna anläggning tillverkade konstgods så vill jag publicera en uppsats jag skrev vid högskolan i Falun/Borlänge 1994.
I slutet ska jag berätta om hur uppsatsen mottogs och vad den ledde till. Det är ganska många sidor.

Håll till godo.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN.

Utkast till en strategi för Företagets långsiktiga överlevnad som tillverkande industri i Sverige, baserad på kunskapskapital och en därmed förenad satsning på produktutveckling.

Elevuppsats av Per Bjurling vid kursen; Produktdesign och produktionsmiljö, vid högskolan i Borlänge  1993-1994.

Till min familj: Jag vill tacka er alla för att ni stått ut med att jag nödgats använda fem semesterveckor till denna kurs.

Till intervjuoffren: Utan er skulle uppsatsen vara meningslös. Tack ska ni ha, ni är alla lika viktiga! Jag tror ändå att ni förstår mig när jag erkänner att jag känner mig särskilt hedrad över att Eric Svenson ville ställa upp.

En tanke även till Marie Simonsson som gav mig incitament till att skriva uppsatsen.

SUMMARY

PROPOSAL FOR A STRATEGY FOR THE COMPANY´S LONG-TERM SURVIVAL
AS A COMMODITY-PRODUCING INDUSTRY IN SWEDEN,
BASED ON KNOWLEDGE-CAPITAL AND PRODUCT DEVELOPMENT.

The Gustavsberg plant as it stands is not worth much more than the scrap worth of the equipment without the skill and experience of the people working there!
Due to a number of historical events and decisions during the company´s half a century long sanitaryware-production, the ability to develop new products and maintain an acceptably high output level is now at a very low level.
My point is that the way out of this predicament is to rely on our own resources. The key to the solution is to gather competent personel and form a nucleus of company specific knowledge and skill.
This is not easily done since many of the competent people already, one way or another, have left the company, and those still in the company are scattered and frustrated.
Nevertheless they all would not wish anything better than being given the opportunity to do a good job. I believe that this is proven in the interviews.
What is needed is that a decisive will is demonstrated from the management side and that management realizes that knowledge is the backbone of the company and now is the time to care about it.

Nothing is too late yet, it is only a matter of brave decisions.


INLEDNING

I Sydamerikas djungler har forskare funnit spillror av indianstammar vilka på grund av extrem isolering lyckats överleva "utrotningskriget" mot dem. Vid studiet av dessa små grupper har man gjort följande intressanta iakttagelse. När en isolerad grupp, icke läs eller skrivkunniga människor, blir tillräckligt liten till antalet så börjar gruppen bokstavligen "tappa minnet" av det enkla skälet att enstaka individer som besatt viss kunskap eller information helt enkelt dör.
Hur otroligt det än kan låta så har man t. ex. funnit stammar som inte längre vetat varför eller hur kvinnor blir gravida.
Detta har lett till allmän inavel och till slut till stammens utplåning.

Min tes är att sanitetsporslinsutvecklarna på Företaget i allmänhet och särskilt modellörerna hotas av ett liknande öde. Alltså; kunskapsutarmning på grund av isolering vilken hotar att leda till hela gruppens utplåning.

Vad angår då detta resten av världen?

Jag menar att  detta är ett allmängiltigt problem i en värld av snabb teknisk utveckling.
Allt fler grupper av yrkesutövare, inte minst produktutvecklare och designer, får i dessa dagar se hur deras bas krymper och hur specialiserad kunskap och färdigheter förlorar i värde när avnämarna (industrierna) dels minskar i antal och dels tenderar att satsa på kortsiktiga "tekniska" lösningar.
Lika allvarligt som detta är för utvecklarna som individer och grupp, lika allvarligt är detta för de företag vilka i förtvivlans mod griper efter snabba enkla lösningar.

Den som vill vara med efter krisen måste se om sitt hus nu.

Jag tror att ett recept för gemensam överlevnad och utveckling för såväl företag som produktutvecklare innehåller två viktiga komponenter, dels ett breddat kunnande hos utvecklarna ( alltså, vidare horisonter, mer kreativitet fler färdigheter) och dels ett seriöst samlande av genuin, för den aktuella verksamheten specifik, kunskap hos företagen.
Den samlade kunskapen på en tillverkande industri är värd otroligt mycket mer än all teknisk utrustning.

 Detta kan man lätt se på första bästa exekutiva auktion.

Företaget ses av många som en institution i samhället Gustavsberg. Företagets historia och utveckling har beskrivits av såväl historiker som memoarförfattare.
Mitt enda bidrag på denna punkt är att påminna om hur viktigt det varit från 1939 till 1987 att företaget haft två stora keramiska verksamheter, såväl hushållsporslin som sanitetsporslin, och dessutom konstgods, emalj och tekniskt gods.
Detta har möjliggjort en bredd i tillgängligt kunnande, kontaktnät, rekrytering och inte minst karriärmöjligheter vilket nu är en skugga av vad det varit.
Sanitetsporslinsutveckling har aldrig varit glamouröst.
Så länge som Företaget hade sina berömdda konstnärer anställda så var det självklart att dessa skulle "haussas upp", inte minst av kommersiella skäl.

De människor vilka dragit fram olika sanitetsprodukter har aldrig synts på samma sätt, och ändå är just detta arbete ett sällsynt vackert exempel på vad designarbete går ut på.
Få, om ens någon, industriprodukt förenar i sig  så omedelbart och oupplösligt funktion med form, och är så bunden av framställningssättet som en sanitetspjäs.

Jag vill nu försöka visa hur detta yrke (sanitetsporslinsutvecklare) har vuxit fram, hur det förändrats genom åren, delats upp på olika aktörer, och hur de ansvariga har styrt och/eller inte styrt denna utveckling fram till dagens situation. därefter tänker jag beskriva mitt förslag till hur man skulle kunna få till stånd en nystart som skulle ge oss en möjlighet till långsiktig överlevnad och framgång.

För att få underlag till min historiska exposé och även för mina resonemang har jag intervjuat alla de relevanta personer jag kunnat få kontakt med.
Några av intervjuoffren känner jag sedan länge som t. ex. Eric Svenson som jag hade tillfälle att följa i hans arbete några år i början på 70-talet då vi delade arbetslokal, medan jag bara tillfälligtvis haft kontakt med Carl-Arne Breger.
Med alla de övriga har jag haft ett, ofta mångårigt, gott samarbete.
Jag är medveten om att det är omöjligt att skriva om en så liten grupp och i ett enda företag utan att människor kan komma att känna sig missförstådda, felciterade och orättvist behandlade.
För att överhuvud taget kunna skriva har jag valt att göra ett par distinkta avgränsningar och ett grundläggande antagande.

Avgränsning nummer ett: Den grupp bland produktutvecklarna, som jag skriver om  är personer som handgripligen deltagit i utvecklingsprocessen, vare sig handen gripit om en penna eller en sickling, och som aldrig stadigvarande varit chefer.
Undantag : Eric Svenson.

Avgränsning nummer två: Alla som har, eller varaktigt har haft, en chefsroll kallas här med några få undantag kollektivt LEDNINGEN.

Antagande: Chefer verkställer alltid ägarnas vilja och utövar alltid deras makt.

Intervjuoffren är, som alla kreativa personer, inga dussinmänniskor.
Detta och vår ofta mångåriga bekantskap har gjort att intervjuerna blivit både långa och personliga. Det har inte varit meningsfullt att styra upp alla intervjuerna med något formulär även om jag använt i förväg nedskrivna frågor i de fall jag funnit detta praktiskt.
Det jag här redovisar är, i varje enskilt fall, en resumé av en längre intervju och jag tar med sådant som jag finner intressant i detta sammanhang.
Jag presenterar intervjuerna i en sorts historisk tidsordning så gott det går.

Fortsättning följer.

Bubblan som brast.

I samma stund som man började dra in vatten och avlopp i hus så skapades förutsättningarna för vattenskador. En grundregel är att om något kan gå fel så kommer det att göra det. En kille vid namn Billy Jaquet hade listat ut att om man alltid håller bostadens huvudkran stängd så uppstår inga utströmningsskador. Problemet var att kranen måste öppnas och stängas automatiskt närhelst någon människa eller maskin tappade vatten. Om vatten bara droppade eller sipprade ut någonstans, eller om ett rör brast, så skulle ventilen stänga av och larma. Gustavsberg och Folksam tyckte att detta lät bra och ett utvecklingsprojekt drog igång. Man engagerade ett företag som kunde bygga elektronik och arbetet började. De här experterna kunde sina saker och man fick fram en maskin. Problemet var att den inte var helt tillförlitlig och att den inte gick att anpassa till de boendes behov. Jag fick i uppdrag att försöka komma vidare med projektet. Efter att ha satt mig in i problemet, efter förmåga, insåg jag att den här apparaten nog skulle ha prytt sin plats i en flygmaskin från 1950-talet. Den kunde ha fungerat med omsorgsfull och kunnig övervakning och skötsel. Mina försök att hitta komponentleverantörer visade att den skull bli okristligt dyr. Det är i en sådan här situation som man lätt gör felslut av typen att bygga färdig regalskeppet Vasa. Mycket pengar, förhoppningar och prestige var ju redan satsat. Jag hade vänner på Transistor och de hade redan vana vid att utveckla och bygga datoriserad styrteknik för försvaret. Kraven på dessa produkter var stor tillförlitlighet och litet underhållsbehov. Jag frågade min vän Christer Oliveby till råds och han presenterade en datoriserad lösning som dessutom gick att enkelt programmera efter husets behov. Det var hemskt obehagligt att presentera mitt förslag. Skulle jag bli trodd? Om jag blev trodd så skulle jag ta ifrån elektronikföretaget deras jobb. Det gick vägen! Projektet var redan stort och nu sköt det fart. Aktiebolag med Gustavsberg och Folksam som huvudägare bildades. Affärsutvecklaren Per Lindstedt agerade VD och jag började jobba deltid på Gustavsberg och deltid på Watector som företaget hette. På så sätt kunde jag överskrida övertidsreglerna. Vi jobbade vidare med programmeringen, sökte och fick patent, valde underleverantör, och Per raggade flera samarbetspartners. En första provserie kom fram och jag fick den monterad bland annat hos mig själv och hos andra intressenter. En finess i systemet var att man enkelt kunde begränsa duschtider. Detta tyckte jag var särskilt intressant eftersom jag hade två döttrar i puberteten. Programmet var förlåtande om man gjorde avbrott till ex. medan man schamponerade och/eller tvålade in sig, men om man överskred maxtiden, som snåla pappa hade ställt till 8 minuter, så stängdes vattnet av och man blev tvungen att gå ut ur badrummet till kontrollpanelen och trycka på en knapp. Det hördes avgrundsvrål från badrummet och snåljåpen fick lov att vika sig och ställa på längre tid. De här provmontagen gav mig ett typiskt exempel på den speciella företagskulturen på Gustavsberg. Det verkade ganska naturligt att montera en läckagevakt i Verkställande Direktörens schangdåbla residens. Jag vände mig till företagets underhållsavdelning och bad om hjälp med detta. Ingenting hände. Jag supplikerade och ödmjukade mig inför avdelningschefer och rörmokare. Man ville inte ens lyssna. Till slut tog jag mig orådet före och ringde upp VD, försökte beskriva problemet, och bad om hjälp. Han blev skitförbannad! Att jag bara hade panna att störa honom med en sådan skitsak! Däremot kommer jag inte ihåg att han antydde vart jag skulle vända mig. Min egen överraskning och upprördhet gör att jag inte minns hur läckagevakten till slut kom på plats. Nu hade vi kommit till en punkt som många nya projekt måste passera. Det behövdes en kraftig investering för att få igång massproduktion till låga priser. Ett exempel på hur det kunde gå är när de som uppfunnit den moderna kopieringsmaskinen behövde hjälp. De bad IBM om pengar, men dessa svarade att även om de konkurrerade ut all försäljning av karbonpapper så skulle projektet inte bli lönsamt. Per laddade inför dragningen som skulle ske inför Folksams styrelse. Ordförande var vid det här tillfället en man som blivit känd för att han diskuterat fiskstim med sin chaufför. När Per just kommit igång, kom någon in och viskade i ordförarens öra. Han ursäktade sig och uppmanade Per att fortsätta medan han gick ut. Fler droppade av och kretsen minskade, snart talade Per inför ett sällskap av honorärmedlemmar utan inflytande på någonting. Vad som hade hänt var att den första fastighetsbubblan hade spruckit just där och just då. Alla fick kalla fötter och storägarna ville lägga ned. Nu hör det till saken att vi hade fått möjlighet att köpa aktier. Själv köpte jag för motsvarande en månadslön och lika mycket till mina syskon (för deras pengar). Storägarna erbjöd sig att köpa tillbaka aktierna till halva priset om de fick behålla patenten, annars skulle de försätta oss i konkurs. Jag var beredd att sälja, men mina kollegor var stoltare än jag och vägrade släppa patenten, så det blev konkurs, Jag skäms ännu inför mina syskon, men vi trodde ju alla att det skulle bli succé. När jag sitter här och skriver kommer jag på att jag så vitt jag förstår fortfarande har del i patenten. Man skulle haft ett stiligt patentbrev att tejpa upp på väggen.

Del två : Mina brända år.

När jag en dag i mitten av åttiotalet började min sista och längsta anställning på Gustavsberg, så var det lika odramatiskt som de föregående gångerna. Jag gick ned på fabriksområdet och letade rätt på utvecklingsavdelningen. Jag fann dem i badkarsfabrikens gamla lunchrum där jag tjugo år tidigare hade kokat kaffe i svinottan åt det första arbetslaget för dagen. Det var ett glatt återseende och de flesta av de nya arbetskamraterna var gamla bekanta från sjuttiotalet. Några nya kollegor hade tillkommit. Vi var cirka ett dussin proffs.

”Det låg ett skimmer över Lingens dagar Kamratligt, vänligt, proffsigt om du vill, Men det var sol däri, och, hur du klagar, Var stodo vi, om de ej varit till? All bildning står på ofri grund till slutet, Blott barbarit var en gång fosterländskt; Men vett blev pantat, blev av makten brutet. Med guran stämd och livet mänskligt njutet, vi hade kul ändå. Gläds du! Om du det förnam.

Vi brukade ha ganska speciella samkväm på avdelningen. Här förenades musikutövning, sång och berättarkonst med lekamliga nöjen. De här tillställningarna inföll när det kändes rätt och platsen valdes efter omständigheterna. Jag kan icke räkna dem alla, de fester som vi voro på. De hade ett särskilt mönster som vi aldrig tröttnade på att upprepa. Det började med att avdelningens verkstadstekniker gjorde praktiska förberedelser. Dit hörde naturligtvis att ordna med förtäring. Viktigast var ändå att ombesörja lämplig dryck till nästa punkt på programmet, nämligen att stämma instrumenten. Det kulturella detachementet, under kraftfull ledning av kapellmästare PAJ (även känd som Arne Johansson) samlades. Ständiga ledamöter var undertecknad och avdelningschefen. Han stod högst i rang i kraft av att han spelade medelst ett plektrum som han emottagit som gåva direkt ur Jimi Hendrix och Elton Johns hand. (Samtidigt?) Längre fram tillkom även en yngling vid namn Mikael. Nu vidtog ett ivrigt fiskande ur minnenas djupa brunn efter lämpliga kulturella blommor att sprida till kollegornas välbehag. För detta ändamål behövdes riklig tillgång till väl kylda drycker, dels för att hjälpa minnet och dels för att läska torra strupar inför de kommande kraftproven och skönsången. Något skruvades även på stämskruvarna. Alldeles i början överskattade jag kollegornas kulturella mognad och medförde därför min violin i avsikt att hålla nivån på högsta nivå. Sedan åhörarna gruvligen skändat mitt instrument med grova anklagelser om falskspel och spridande av dålig stämning, vägrade fiolen att någonsin mer låta sig utsättas för pöbelns spott och spe; detta alldeles särskilt sedan de döpt min vän till Åsneskriet. När alla samlats utbröt ett livligt musicerande, ätande och återberättande av historier om vad som sig tilldragit i vår krets och på företaget genom åren. Historierna var helt ocensurerade. De kunde återberättas hur många gånger som helst genom åren utan att någon tröttnade. Stor vikt lades vid ett bra framförande. Storartade diktepos mötte här en entusiastisk och välkomnande åhörarskara. Jag minns bara ett brottstycke ur ett verk av avdelningschefen där han skaldade om en kollega "han skumpar i bussen mil efter mil,men i deklarationen där åker han bil. Hyllningstalen var sällsynta och ägnades inte i förekommande fall till maktens män. Den sångskatt som vi utövade var hämtad helt ur den folkliga själens djup. Där framfördes verk av sådana som Bellman, Taube, Ruben Nilsson, Dan Andersson m. fl. Framförandena blev friare i formen och samtidigt gärna kraftfullare ju mer välsmorda struparna blev. Det är kanske lite förmätet men jag avstår inte från att likna oss vid Bacchi bröder.

Stradivarius kollega i Gustavsberg.

Ja jag vet att det heter Stradivarii i genitiv, men folk söker inte på den böjningsformen.
Min ungdomsvän kanotisten Leif, han som räddade mitt liv en gång, spelade fiol.
Hans pappa, som var byggnadsarbetare, hade till hobby att reparera och nytillverka fioler och andra stränginstrument. Han hade den minsta snickeriverkstad jag någonsin sett. Det var ett städskåp och en smal bänk i köket.

Gustavsberg var inte större på den tiden än att de som spelade fiol visste att man gick till Håkansson när man behövde hjälp. Det hände att folk kom med söndersuttna fioler eller andra sorters vrak och undrade om inte Håkansson kunde göra om dem till mästarfioler.

En gång kom någon med ett gammalt vrak som tydligen hittats i ett uthus någonstans i Sverige. Leifs pappa berättade själv att han blev sittande en hel vaknatt grubblande över fyndet. Man kan tänka sig som en sentida kollega till den grubblande mästare som många fiolbyggare, likt Håkansson själv, hade på väggen i sin verkstad.

Efter moget övervägande kom Pappa Håkansson fram till att han råkat få en äkta Guarneri i handom! Jaha? tänker kanske den moderne läsaren. Det fanns många fiolbyggare i Cremona vid den tiden när den idag kända fiolen utvecklades. De hette sådant som Stradivari, Amati, Guarneri mm. Att just Stradivari numera anses vara Non Plus Ultra har kanske mer med modern marknadsföring från kända auktionsfirmor att göra än något annat.

Pappa Håkansson tyckte sig förstå att han i detta vrak hade funnit vissa speciella knep och hemligheter som kunde förklara den höga kvaliteten på fiolerna från den här epoken. Jag vet inte vart den unika fiolen tog vägen. Troligen fick ägaren den tillbaka i speldugligt skick.

Håkansson ägnade sedan sitt snickrande åt att försöka återskapa mästarfiolen. Som ett resultat blev ett antal experimentfioler gjorda. En av dessa som han hade snott ihop av lite gamla rester ansåg han själv var ett misslyckande. För att ändå få ut något av experimentet använde han fiolen till att testa ett egenkomponerat lack. Håkansson var inte nöjd med detta heller, men fiolen fick hänga kvar bland de andra.

Där såg jag fiolen och föll för den kraftigt mörkröda lacken. När jag gav uttryck för mina tankar sade Håkansson att jag kunde få missfostret. Jag blev naturligtvis både glad och tacksam.

Såhär snart 50 år senare kan jag förstå Håkanssons åsikt i frågan, men vi passar bra ihop min fiol och jag. Sådan fiol går bra ihop med sådan spelman. Jag tänker inte ta med mig fiolen i graven men vi ska inte skiljas åt innan dess.

När jag på 2000-talet jobbade på Musikmuseet i Stockholm fann jag Håkansson i deras register över svenska fiolbyggare. Hans märke heter CWH Nöjdo. Om du kära läsare har en dylik i din ägo så var rädd om den. Det kanske är en kopia av en Guarneri och det finns inte många, kanske bara några enstaka.

Skiljas utan tårar.

Jag sökte naturligtvis själv jobb och fick till slut napp på Transistor i Stockholm. När jag sade upp mig bad man mig att stanna ytterligare en tid som poolgeneral så att man kunde finna en ersättare. När detta var klart fick jag till avsked en extra lönegratifikation. Jag lämnade inte Gustavsberg på eget initiativ, men omständigheterna var OK och vi skildes utan tårar. Transistor var mycket annorlunda mot Gustavsberg. Det hela hade startat vid en föreläsning på KTH. Professorn hade kommit med en liten manick och berättat att detta var det senaste från USA och den kallades transistor. Med den här kunde man göra batteridrivna förstärkare. Jag kommer inte ihåg om de var en eller två tillsammans som kutade iväg till patent och registreringsverket och registrerade firmanamnet Transistor. Snilledrag! Det här var ju som om Volvo eller SAAB skulle ha registrerat varumärket Bil. Transistors mest offentliga produkt blev alla de hörstavar som finns i de flesta svenska kyrkor. De är så vanliga att många nog aldrig lagt märke till dem, men de är praktiska för den som är lomhörd. En annan produktgrupp var kommunikationsutrustning till försvaret. Jag antar att det var den officiella neutralitetspolitiken som fick försvaret att beställa skräddarsydda lösningar. Här var det tillåtet att vara kreativ och företagsam. Utvecklingsavdelningen var stor och där rådde en frihetlighet som inte liknade Gustavsberg alls. Jag fick jobba med mekaniken och fick nöjet att göra några designförslag . Elektronikkillarna kunde visa upp ett stort råttbo med sladdar på bordet, så tryckte de på en knapp någonstans och då tändes en lampa någon annan stans och så var utvecklingsarbetet klart. Så fick jag försöka att skapa en yttre ”förpackning” som människor kunde förstå och använda. Hörstaven hade sett likadan ut i årtionden och ansågs mogen för förändring. Företaget hade anlitat en nybakad designer som i tidens anda gjort ett designförslag. Förslaget var en platt svart metallstav som såg ut som ett etui för en exklusiv kam eller en dyr räknesticka. Ingenting gav den gamla lomhörda kyrkobesökaren någon tydlig signal att den var till för att lyssna i. Jag fick i uppdrag att göra färdig produkten utgående från metallstaven. Jag blev rätt nöjd med förslaget men har tyvärr ingen bra bild av den. Företagsledningen blev inte nöjda utan jag fick lov att göra ännu ett förslag efter mitt eget huvud. Jag tänkte att av alla de lomhörda kyrkobesökarna på 1980-talet var väl de flesta födda under första halvan av 1900-talet. För dem var nog en omisskännlig hörlur en tydlig signal att; här lyssnar man! Dessutom tänkte jag att bland dessa användare hade säkert många förvärkta och fumliga händer, jag har det själv nuförtiden. Därför gjorde jag manöverratten så stor och tydlig som bara var möjligt. Det här var ju inte alls i tidens anda, så jag tog till ett knep som jag lärt mig på Gustavsberg. Om du vill leda bort beslutsfattarnas uppmärksamhet från formen, ge då prototypen en braskande färg. De kommer att diskutera färgen och glömmer formen. Jag gjorde den röd och blå. Detta knep lyckades bara till häften. De underkände luren på grund av färgen och tji fick jag. Man kan vara alltför snillrik ibland. Det gick bra på Transistor. Jag trivdes och blev förtroendevald i facket. Jag fick adepter, först tekniske direktörens dotter, en klok och duktig tjej som tyvärr älskade hästar mer än teknik. Nästa adept var min brorson. Sådant kallas nepotism på italienska. Han är ovanligt tekniskt begåvad och läraktig. Med tiden började jag få lite långtråkigt. En gång under denna tid fick vi besök av en försäljare som ville sälja en dator. Den kallades för Auto-CAD och med dess hjälp kunde man göra ritningar. Fiffig men inte särskilt praktisk tyckte jag. En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och undrade om det var företaget som var för litet eller jag som var för stor så ringde telefonen. Det var en gammal kollega från Gustavsberg. Han berättade att han numera var utvecklingschef därstädes och att man sökte en ny ingenjör. Han föreslog att jag skulle söka jobbet. Jag gjorde så och fick jobbet.

I Poolen

Vi poolare var en brokig skara. Några få var attraktiva på arbetsmarknaden och försvann snabbt. När jag fick listan blev jag förskräckt. Några riktiga gamla prominenser fanns med. Jag frågade personalchefen vad han menade att jag skulle ta mig till med dem. Han förklarade att de stod kvar som anställda för att det skulle se fint ut på deras CV och visitkort. Han skulle själv på ett fint sätt förklara för dem att de fick sätta dit ett f. d. i fortsättningen. Undras om inte min gamla ”designerkollega” var en av dem. Bland oss dödliga var både ålder och kompetens skiftande. Många hade gått direkt från skolavslutningen till fabriken och hade ingen annan kompetens än att vara gamla i gården. Bruksmiljön hade gjort dem till förändringsovilliga trygghetsnarkomaner. Sorgligast var fallen när makar fick sparken och en hel familjs försörjning försvann. För att stötta gruppen hade företaget engagerat en ung nybakad socionom som skulle hjälpa upp moralen. Hon kallade till ett stormöte för att vi skulle få lätta på trycket. Det blev en olustig tillställning. Själv hade jag valt att rikta min besvikelse mot Boråstrakten och jag hörde inte till dem som hade det värst, men vart skulle det gamla gardet rikta sin besvikelse och känsla av oförrätt. Flickstackarn fick ta emot när de tömde sina vredes skålar över henne. Jag var inte så snäll när jag låg lågt, men tänkte väl samtidigt att hon skulle gå hem efter att ha fått en stark känsloupplevelse men jag skulle bli kvar med det här gänget. Företagsledningen syntes inte till. Livet gick vidare, jag stöttade och hjälpte till efter förmåga. Några av Poolarna ville inte ha med mig att göra, andra trodde att jag skulle lösa deras problem. Jag hade redan lagt mig till med en egen intervjuteknik och den fungerade bra. Jag lyssnade helt enkelt intresserat och lät folk tala färdigt. Några av dem med de sämsta framtidsutsikterna utsåg mig informellt till ”kurator” och jag tog på mig rollen så länge det varade. Själv fick jag till låns en första rudimentär ”persondator” för att öva på. Den kopplades till TVn och så kunde man skriva mycket enkla program, som att t. ex. få datorn att skriva en rad med X. Jag fann detta tämligen själsdödande. Roligare var att åka till Chalmers i Göteborg och få öva med något nytt, nämligen programmerbara datorchips. Vi höll på med att skriva program till en borrautomat en hel dag och när vi sedan tryckte igång programmet så ryckte det till lite i apparaten. Jag frågade handledaren vad som var fel och han svarade att; den har redan gjort programmet. Sedan dess har jag stor respekt för programmerare och valde bort den karriären. En lite lustig händelse inträffade under min tid som ”Poolgeneral”. Jag mötte den gamle ”Ingenjörn” på gatan och till min förvåning kände han igen mig. Han hade ju slutat som VD för ca tio år sedan ungefär samtidigt som jag började på företaget. Han drog med mig upp på sitt tjänsterum. Han nästan småsprang uppför trapporna på lätta fötter medan jag släpade efter med tunga steg. Lustigt att tänka på eftersom det sagts mig att hissen på husets baksida byggts enkom för honom. Han hade vid sin avgång fått behålla tjänstebostad, tjänsterum samt bil med privatchaufför. Chauffören tillhörde nu mina proselyter och var mycket bitter. ”Ingenjörn” berättade att han hade många kontakter inom keramisk forskning och övriga discipliner inom den akademiska världen. Han tyckte nu att jag kunde handplocka några personer ur min skara som kunde komma i fråga för sådana uppdrag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur situationen, antagligen inte särskilt stilfullt. Jag kunde ju kanske ha rekommenderat hans uppsagda chaufför.