Bubblan som brast.

I samma stund som man började dra in vatten och avlopp i hus så skapades förutsättningarna för vattenskador. En grundregel är att om något kan gå fel så kommer det att göra det. En kille vid namn Billy Jaquet hade listat ut att om man alltid håller bostadens huvudkran stängd så uppstår inga utströmningsskador. Problemet var att kranen måste öppnas och stängas automatiskt närhelst någon människa eller maskin tappade vatten. Om vatten bara droppade eller sipprade ut någonstans, eller om ett rör brast, så skulle ventilen stänga av och larma. Gustavsberg och Folksam tyckte att detta lät bra och ett utvecklingsprojekt drog igång. Man engagerade ett företag som kunde bygga elektronik och arbetet började. De här experterna kunde sina saker och man fick fram en maskin. Problemet var att den inte var helt tillförlitlig och att den inte gick att anpassa till de boendes behov. Jag fick i uppdrag att försöka komma vidare med projektet. Efter att ha satt mig in i problemet, efter förmåga, insåg jag att den här apparaten nog skulle ha prytt sin plats i en flygmaskin från 1950-talet. Den kunde ha fungerat med omsorgsfull och kunnig övervakning och skötsel. Mina försök att hitta komponentleverantörer visade att den skull bli okristligt dyr. Det är i en sådan här situation som man lätt gör felslut av typen att bygga färdig regalskeppet Vasa. Mycket pengar, förhoppningar och prestige var ju redan satsat. Jag hade vänner på Transistor och de hade redan vana vid att utveckla och bygga datoriserad styrteknik för försvaret. Kraven på dessa produkter var stor tillförlitlighet och litet underhållsbehov. Jag frågade min vän Christer Oliveby till råds och han presenterade en datoriserad lösning som dessutom gick att enkelt programmera efter husets behov. Det var hemskt obehagligt att presentera mitt förslag. Skulle jag bli trodd? Om jag blev trodd så skulle jag ta ifrån elektronikföretaget deras jobb. Det gick vägen! Projektet var redan stort och nu sköt det fart. Aktiebolag med Gustavsberg och Folksam som huvudägare bildades. Affärsutvecklaren Per Lindstedt agerade VD och jag började jobba deltid på Gustavsberg och deltid på Watector som företaget hette. På så sätt kunde jag överskrida övertidsreglerna. Vi jobbade vidare med programmeringen, sökte och fick patent, valde underleverantör, och Per raggade flera samarbetspartners. En första provserie kom fram och jag fick den monterad bland annat hos mig själv och hos andra intressenter. En finess i systemet var att man enkelt kunde begränsa duschtider. Detta tyckte jag var särskilt intressant eftersom jag hade två döttrar i puberteten. Programmet var förlåtande om man gjorde avbrott till ex. medan man schamponerade och/eller tvålade in sig, men om man överskred maxtiden, som snåla pappa hade ställt till 8 minuter, så stängdes vattnet av och man blev tvungen att gå ut ur badrummet till kontrollpanelen och trycka på en knapp. Det hördes avgrundsvrål från badrummet och snåljåpen fick lov att vika sig och ställa på längre tid. De här provmontagen gav mig ett typiskt exempel på den speciella företagskulturen på Gustavsberg. Det verkade ganska naturligt att montera en läckagevakt i Verkställande Direktörens schangdåbla residens. Jag vände mig till företagets underhållsavdelning och bad om hjälp med detta. Ingenting hände. Jag supplikerade och ödmjukade mig inför avdelningschefer och rörmokare. Man ville inte ens lyssna. Till slut tog jag mig orådet före och ringde upp VD, försökte beskriva problemet, och bad om hjälp. Han blev skitförbannad! Att jag bara hade panna att störa honom med en sådan skitsak! Däremot kommer jag inte ihåg att han antydde vart jag skulle vända mig. Min egen överraskning och upprördhet gör att jag inte minns hur läckagevakten till slut kom på plats. Nu hade vi kommit till en punkt som många nya projekt måste passera. Det behövdes en kraftig investering för att få igång massproduktion till låga priser. Ett exempel på hur det kunde gå är när de som uppfunnit den moderna kopieringsmaskinen behövde hjälp. De bad IBM om pengar, men dessa svarade att även om de konkurrerade ut all försäljning av karbonpapper så skulle projektet inte bli lönsamt. Per laddade inför dragningen som skulle ske inför Folksams styrelse. Ordförande var vid det här tillfället en man som blivit känd för att han diskuterat fiskstim med sin chaufför. När Per just kommit igång, kom någon in och viskade i ordförarens öra. Han ursäktade sig och uppmanade Per att fortsätta medan han gick ut. Fler droppade av och kretsen minskade, snart talade Per inför ett sällskap av honorärmedlemmar utan inflytande på någonting. Vad som hade hänt var att den första fastighetsbubblan hade spruckit just där och just då. Alla fick kalla fötter och storägarna ville lägga ned. Nu hör det till saken att vi hade fått möjlighet att köpa aktier. Själv köpte jag för motsvarande en månadslön och lika mycket till mina syskon (för deras pengar). Storägarna erbjöd sig att köpa tillbaka aktierna till halva priset om de fick behålla patenten, annars skulle de försätta oss i konkurs. Jag var beredd att sälja, men mina kollegor var stoltare än jag och vägrade släppa patenten, så det blev konkurs, Jag skäms ännu inför mina syskon, men vi trodde ju alla att det skulle bli succé. När jag sitter här och skriver kommer jag på att jag så vitt jag förstår fortfarande har del i patenten. Man skulle haft ett stiligt patentbrev att tejpa upp på väggen.

Del två : Mina brända år.

När jag en dag i mitten av åttiotalet började min sista och längsta anställning på Gustavsberg, så var det lika odramatiskt som de föregående gångerna. Jag gick ned på fabriksområdet och letade rätt på utvecklingsavdelningen. Jag fann dem i badkarsfabrikens gamla lunchrum där jag tjugo år tidigare hade kokat kaffe i svinottan åt det första arbetslaget för dagen. Det var ett glatt återseende och de flesta av de nya arbetskamraterna var gamla bekanta från sjuttiotalet. Några nya kollegor hade tillkommit. Vi var cirka ett dussin proffs.

”Det låg ett skimmer över Lingens dagar Kamratligt, vänligt, proffsigt om du vill, Men det var sol däri, och, hur du klagar, Var stodo vi, om de ej varit till? All bildning står på ofri grund till slutet, Blott barbarit var en gång fosterländskt; Men vett blev pantat, blev av makten brutet. Med guran stämd och livet mänskligt njutet, vi hade kul ändå. Gläds du! Om du det förnam.

Vi brukade ha ganska speciella samkväm på avdelningen. Här förenades musikutövning, sång och berättarkonst med lekamliga nöjen. De här tillställningarna inföll när det kändes rätt och platsen valdes efter omständigheterna. Jag kan icke räkna dem alla, de fester som vi voro på. De hade ett särskilt mönster som vi aldrig tröttnade på att upprepa. Det började med att avdelningens verkstadstekniker gjorde praktiska förberedelser. Dit hörde naturligtvis att ordna med förtäring. Viktigast var ändå att ombesörja lämplig dryck till nästa punkt på programmet, nämligen att stämma instrumenten. Det kulturella detachementet, under kraftfull ledning av kapellmästare PAJ (även känd som Arne Johansson) samlades. Ständiga ledamöter var undertecknad och avdelningschefen. Han stod högst i rang i kraft av att han spelade medelst ett plektrum som han emottagit som gåva direkt ur Jimi Hendrix och Elton Johns hand. (Samtidigt?) Längre fram tillkom även en yngling vid namn Mikael. Nu vidtog ett ivrigt fiskande ur minnenas djupa brunn efter lämpliga kulturella blommor att sprida till kollegornas välbehag. För detta ändamål behövdes riklig tillgång till väl kylda drycker, dels för att hjälpa minnet och dels för att läska torra strupar inför de kommande kraftproven och skönsången. Något skruvades även på stämskruvarna. Alldeles i början överskattade jag kollegornas kulturella mognad och medförde därför min violin i avsikt att hålla nivån på högsta nivå. Sedan åhörarna gruvligen skändat mitt instrument med grova anklagelser om falskspel och spridande av dålig stämning, vägrade fiolen att någonsin mer låta sig utsättas för pöbelns spott och spe; detta alldeles särskilt sedan de döpt min vän till Åsneskriet. När alla samlats utbröt ett livligt musicerande, ätande och återberättande av historier om vad som sig tilldragit i vår krets och på företaget genom åren. Historierna var helt ocensurerade. De kunde återberättas hur många gånger som helst genom åren utan att någon tröttnade. Stor vikt lades vid ett bra framförande. Storartade diktepos mötte här en entusiastisk och välkomnande åhörarskara. Jag minns bara ett brottstycke ur ett verk av avdelningschefen där han skaldade om en kollega "han skumpar i bussen mil efter mil,men i deklarationen där åker han bil. Hyllningstalen var sällsynta och ägnades inte i förekommande fall till maktens män. Den sångskatt som vi utövade var hämtad helt ur den folkliga själens djup. Där framfördes verk av sådana som Bellman, Taube, Ruben Nilsson, Dan Andersson m. fl. Framförandena blev friare i formen och samtidigt gärna kraftfullare ju mer välsmorda struparna blev. Det är kanske lite förmätet men jag avstår inte från att likna oss vid Bacchi bröder.

Stradivarius kollega i Gustavsberg.

Ja jag vet att det heter Stradivarii i genitiv, men folk söker inte på den böjningsformen.
Min ungdomsvän kanotisten Leif, han som räddade mitt liv en gång, spelade fiol.
Hans pappa, som var byggnadsarbetare, hade till hobby att reparera och nytillverka fioler och andra stränginstrument. Han hade den minsta snickeriverkstad jag någonsin sett. Det var ett städskåp och en smal bänk i köket.

Gustavsberg var inte större på den tiden än att de som spelade fiol visste att man gick till Håkansson när man behövde hjälp. Det hände att folk kom med söndersuttna fioler eller andra sorters vrak och undrade om inte Håkansson kunde göra om dem till mästarfioler.

En gång kom någon med ett gammalt vrak som tydligen hittats i ett uthus någonstans i Sverige. Leifs pappa berättade själv att han blev sittande en hel vaknatt grubblande över fyndet. Man kan tänka sig som en sentida kollega till den grubblande mästare som många fiolbyggare, likt Håkansson själv, hade på väggen i sin verkstad.

Efter moget övervägande kom Pappa Håkansson fram till att han råkat få en äkta Guarneri i handom! Jaha? tänker kanske den moderne läsaren. Det fanns många fiolbyggare i Cremona vid den tiden när den idag kända fiolen utvecklades. De hette sådant som Stradivari, Amati, Guarneri mm. Att just Stradivari numera anses vara Non Plus Ultra har kanske mer med modern marknadsföring från kända auktionsfirmor att göra än något annat.

Pappa Håkansson tyckte sig förstå att han i detta vrak hade funnit vissa speciella knep och hemligheter som kunde förklara den höga kvaliteten på fiolerna från den här epoken. Jag vet inte vart den unika fiolen tog vägen. Troligen fick ägaren den tillbaka i speldugligt skick.

Håkansson ägnade sedan sitt snickrande åt att försöka återskapa mästarfiolen. Som ett resultat blev ett antal experimentfioler gjorda. En av dessa som han hade snott ihop av lite gamla rester ansåg han själv var ett misslyckande. För att ändå få ut något av experimentet använde han fiolen till att testa ett egenkomponerat lack. Håkansson var inte nöjd med detta heller, men fiolen fick hänga kvar bland de andra.

Där såg jag fiolen och föll för den kraftigt mörkröda lacken. När jag gav uttryck för mina tankar sade Håkansson att jag kunde få missfostret. Jag blev naturligtvis både glad och tacksam.

Såhär snart 50 år senare kan jag förstå Håkanssons åsikt i frågan, men vi passar bra ihop min fiol och jag. Sådan fiol går bra ihop med sådan spelman. Jag tänker inte ta med mig fiolen i graven men vi ska inte skiljas åt innan dess.

När jag på 2000-talet jobbade på Musikmuseet i Stockholm fann jag Håkansson i deras register över svenska fiolbyggare. Hans märke heter CWH Nöjdo. Om du kära läsare har en dylik i din ägo så var rädd om den. Det kanske är en kopia av en Guarneri och det finns inte många, kanske bara några enstaka.

Skiljas utan tårar.

Jag sökte naturligtvis själv jobb och fick till slut napp på Transistor i Stockholm. När jag sade upp mig bad man mig att stanna ytterligare en tid som poolgeneral så att man kunde finna en ersättare. När detta var klart fick jag till avsked en extra lönegratifikation. Jag lämnade inte Gustavsberg på eget initiativ, men omständigheterna var OK och vi skildes utan tårar. Transistor var mycket annorlunda mot Gustavsberg. Det hela hade startat vid en föreläsning på KTH. Professorn hade kommit med en liten manick och berättat att detta var det senaste från USA och den kallades transistor. Med den här kunde man göra batteridrivna förstärkare. Jag kommer inte ihåg om de var en eller två tillsammans som kutade iväg till patent och registreringsverket och registrerade firmanamnet Transistor. Snilledrag! Det här var ju som om Volvo eller SAAB skulle ha registrerat varumärket Bil. Transistors mest offentliga produkt blev alla de hörstavar som finns i de flesta svenska kyrkor. De är så vanliga att många nog aldrig lagt märke till dem, men de är praktiska för den som är lomhörd. En annan produktgrupp var kommunikationsutrustning till försvaret. Jag antar att det var den officiella neutralitetspolitiken som fick försvaret att beställa skräddarsydda lösningar. Här var det tillåtet att vara kreativ och företagsam. Utvecklingsavdelningen var stor och där rådde en frihetlighet som inte liknade Gustavsberg alls. Jag fick jobba med mekaniken och fick nöjet att göra några designförslag . Elektronikkillarna kunde visa upp ett stort råttbo med sladdar på bordet, så tryckte de på en knapp någonstans och då tändes en lampa någon annan stans och så var utvecklingsarbetet klart. Så fick jag försöka att skapa en yttre ”förpackning” som människor kunde förstå och använda. Hörstaven hade sett likadan ut i årtionden och ansågs mogen för förändring. Företaget hade anlitat en nybakad designer som i tidens anda gjort ett designförslag. Förslaget var en platt svart metallstav som såg ut som ett etui för en exklusiv kam eller en dyr räknesticka. Ingenting gav den gamla lomhörda kyrkobesökaren någon tydlig signal att den var till för att lyssna i. Jag fick i uppdrag att göra färdig produkten utgående från metallstaven. Jag blev rätt nöjd med förslaget men har tyvärr ingen bra bild av den. Företagsledningen blev inte nöjda utan jag fick lov att göra ännu ett förslag efter mitt eget huvud. Jag tänkte att av alla de lomhörda kyrkobesökarna på 1980-talet var väl de flesta födda under första halvan av 1900-talet. För dem var nog en omisskännlig hörlur en tydlig signal att; här lyssnar man! Dessutom tänkte jag att bland dessa användare hade säkert många förvärkta och fumliga händer, jag har det själv nuförtiden. Därför gjorde jag manöverratten så stor och tydlig som bara var möjligt. Det här var ju inte alls i tidens anda, så jag tog till ett knep som jag lärt mig på Gustavsberg. Om du vill leda bort beslutsfattarnas uppmärksamhet från formen, ge då prototypen en braskande färg. De kommer att diskutera färgen och glömmer formen. Jag gjorde den röd och blå. Detta knep lyckades bara till häften. De underkände luren på grund av färgen och tji fick jag. Man kan vara alltför snillrik ibland. Det gick bra på Transistor. Jag trivdes och blev förtroendevald i facket. Jag fick adepter, först tekniske direktörens dotter, en klok och duktig tjej som tyvärr älskade hästar mer än teknik. Nästa adept var min brorson. Sådant kallas nepotism på italienska. Han är ovanligt tekniskt begåvad och läraktig. Med tiden började jag få lite långtråkigt. En gång under denna tid fick vi besök av en försäljare som ville sälja en dator. Den kallades för Auto-CAD och med dess hjälp kunde man göra ritningar. Fiffig men inte särskilt praktisk tyckte jag. En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och undrade om det var företaget som var för litet eller jag som var för stor så ringde telefonen. Det var en gammal kollega från Gustavsberg. Han berättade att han numera var utvecklingschef därstädes och att man sökte en ny ingenjör. Han föreslog att jag skulle söka jobbet. Jag gjorde så och fick jobbet.

I Poolen

Vi poolare var en brokig skara. Några få var attraktiva på arbetsmarknaden och försvann snabbt. När jag fick listan blev jag förskräckt. Några riktiga gamla prominenser fanns med. Jag frågade personalchefen vad han menade att jag skulle ta mig till med dem. Han förklarade att de stod kvar som anställda för att det skulle se fint ut på deras CV och visitkort. Han skulle själv på ett fint sätt förklara för dem att de fick sätta dit ett f. d. i fortsättningen. Undras om inte min gamla ”designerkollega” var en av dem. Bland oss dödliga var både ålder och kompetens skiftande. Många hade gått direkt från skolavslutningen till fabriken och hade ingen annan kompetens än att vara gamla i gården. Bruksmiljön hade gjort dem till förändringsovilliga trygghetsnarkomaner. Sorgligast var fallen när makar fick sparken och en hel familjs försörjning försvann. För att stötta gruppen hade företaget engagerat en ung nybakad socionom som skulle hjälpa upp moralen. Hon kallade till ett stormöte för att vi skulle få lätta på trycket. Det blev en olustig tillställning. Själv hade jag valt att rikta min besvikelse mot Boråstrakten och jag hörde inte till dem som hade det värst, men vart skulle det gamla gardet rikta sin besvikelse och känsla av oförrätt. Flickstackarn fick ta emot när de tömde sina vredes skålar över henne. Jag var inte så snäll när jag låg lågt, men tänkte väl samtidigt att hon skulle gå hem efter att ha fått en stark känsloupplevelse men jag skulle bli kvar med det här gänget. Företagsledningen syntes inte till. Livet gick vidare, jag stöttade och hjälpte till efter förmåga. Några av Poolarna ville inte ha med mig att göra, andra trodde att jag skulle lösa deras problem. Jag hade redan lagt mig till med en egen intervjuteknik och den fungerade bra. Jag lyssnade helt enkelt intresserat och lät folk tala färdigt. Några av dem med de sämsta framtidsutsikterna utsåg mig informellt till ”kurator” och jag tog på mig rollen så länge det varade. Själv fick jag till låns en första rudimentär ”persondator” för att öva på. Den kopplades till TVn och så kunde man skriva mycket enkla program, som att t. ex. få datorn att skriva en rad med X. Jag fann detta tämligen själsdödande. Roligare var att åka till Chalmers i Göteborg och få öva med något nytt, nämligen programmerbara datorchips. Vi höll på med att skriva program till en borrautomat en hel dag och när vi sedan tryckte igång programmet så ryckte det till lite i apparaten. Jag frågade handledaren vad som var fel och han svarade att; den har redan gjort programmet. Sedan dess har jag stor respekt för programmerare och valde bort den karriären. En lite lustig händelse inträffade under min tid som ”Poolgeneral”. Jag mötte den gamle ”Ingenjörn” på gatan och till min förvåning kände han igen mig. Han hade ju slutat som VD för ca tio år sedan ungefär samtidigt som jag började på företaget. Han drog med mig upp på sitt tjänsterum. Han nästan småsprang uppför trapporna på lätta fötter medan jag släpade efter med tunga steg. Lustigt att tänka på eftersom det sagts mig att hissen på husets baksida byggts enkom för honom. Han hade vid sin avgång fått behålla tjänstebostad, tjänsterum samt bil med privatchaufför. Chauffören tillhörde nu mina proselyter och var mycket bitter. ”Ingenjörn” berättade att han hade många kontakter inom keramisk forskning och övriga discipliner inom den akademiska världen. Han tyckte nu att jag kunde handplocka några personer ur min skara som kunde komma i fråga för sådana uppdrag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur situationen, antagligen inte särskilt stilfullt. Jag kunde ju kanske ha rekommenderat hans uppsagda chaufför.

Poolgeneralen.

Samtidigt med nedläggningen av plastfabriken genomfördes också en stor omorganisation av hela verksamheten i Gustavsberg. Många definierades som övertaliga vilket i klartext betydde att de sades upp. Sammanlagt 104 tjänstemän och många fler arbetare skulle lämna företaget. När det gällde plastfolket var det enkelt, de blev helt enkelt arbetslösa, men de övriga skulle utgå som en följd av en tänkt men ännu inte helt genomförd organisationsförändring. Detta kunde inte genomföras i ett slag, bland annat hade ju de flesta långa uppsägningstider och några besatt kunskaper och erfarenheter som man i åtminstone viss mån ville rädda över till den nya organisationen. Man ville dessutom ge folk lite tid för att ställa om. Lösningen blev poolerna. De övertaliga skulle få gå kvar på företaget och utföra arbetsuppgifter som inte stödde den nya organisationen. Den skulle ju klara sig själv. Samtidigt skulle de arbetslösa få stöd för omskolning och hjälp att söka arbete. Chef för arbetarpoolen blev ADB-chefen. Eftersom han var kvar i den nya organisationen hade han underställda för detta uppdrag. Själv blev jag tillfrågad om jag ville bli chef över de 104 tjänstemännen, varav jag var en. Detta var avsett att pågå några månader tills alla tjänstemännen funnit lösningar. Vad gör en plötsligt arbetslös barnafar? Jag tackade ja till det tillfälliga jobbet och blev ”Poolgeneral”.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 2

Nu stod man helt plötsligt med två plastfabriker. Det var åtminstone en för mycket. Var skulle man satsa? Någon fick en snilleblixt. Vi låter dem tävla om nästa verkligt stora uppdrag; vår nya toalettsits! Det var två olika kombattanter som möttes i ringen. Den ena erfaren men sliten och trött och intill nu alltid vänligt och försiktigt matchad av sin promotor. Den andra parten var klart medveten att hän kämpade för överlevnad och hade trimmats hårt i en hänsynslös serie matcher. Gustavsberg har ju alltid skrutit med tradition, hantverk, och traderad kunskap. Det fanns teknisk kunskap på hög nivå inom företaget men den respekterades inte alltid i produktionsledet och man drog sig för förändringar. Plastfabriken var som Gustavsberg i övrigt starkt präglad av bruksanda vilket satte sin prägel på personalstammens karaktär på gott och ont. Alltför många trodde helt enkelt att det var omöjligt att lägga ned plastfabriken. På Plastfabriken fanns en guru, Sixten Bauman, som hade allt i huvudet och kunde allt. Jag gjorde normalt de tekniska förkalkylerna på våra produkter och kunde förtröstansfullt luta mig mot hans bröst. Kanske inte bokstavligen men ändå. Jag inbillar mig att jag var initiativtagare till att börja dokumentera all denna kunskap och den kunnige konstruktören Egon Larsson började bygga upp en databas för produktionen. Så dog Sixten helt oväntat. När vi nu skulle ta itu med offerten var vi hänvisade till oss själva. Vi hade lång erfarenhet av att tillverka toalettsitsar på vårt sätt så vi gjorde en kalkyl på vår traditionella metod där man gjuter sits och lock som en uppslagen bok. Vi visste att det skulle vara billigare att gjuta sitsen som en ”dubbelmacka” men förkastade detta som alltför riskfyllt och oprövat hos oss. I Borås gjorde de en kalkyl på ”dubbelmackan” det blev billigare och som en konsekvens av detta påbörjades nedläggningen av plastfabriken i Gustavsberg. När formar och maskiner hämtades fick våra kollegor från Borås frågan om de inte skulle ta med den produktionsdatabas som vi hade byggt upp. De lär då ska ha svarat att de kunde yrket och inte behövde materialet. Senare har det berättats för mig att en sommardag under semestern när inga vittnen fanns kom en bil från Borås och man lastade in pärmarna. Till yttermera visso har det sagts mig att när beslutet om flytt väl var fattat så övergav man i Borås ”dubbelmackan” och gjorde så som vi hade planerat från början. Jaha, och vad är så viktigt med detta? Det kommer att ge sig när jag kommit ytterligare nästan 20 år framåt i tiden. Hänger man med tillräckligt länge får man se historien upprepa sig.