Stradivarius kollega i Gustavsberg.

Ja jag vet att det heter Stradivarii i genitiv, men folk söker inte på den böjningsformen.
Min ungdomsvän kanotisten Leif, han som räddade mitt liv en gång, spelade fiol.
Hans pappa, som var byggnadsarbetare, hade till hobby att reparera och nytillverka fioler och andra stränginstrument. Han hade den minsta snickeriverkstad jag någonsin sett. Det var ett städskåp och en smal bänk i köket.

Gustavsberg var inte större på den tiden än att de som spelade fiol visste att man gick till Håkansson när man behövde hjälp. Det hände att folk kom med söndersuttna fioler eller andra sorters vrak och undrade om inte Håkansson kunde göra om dem till mästarfioler.

En gång kom någon med ett gammalt vrak som tydligen hittats i ett uthus någonstans i Sverige. Leifs pappa berättade själv att han blev sittande en hel vaknatt grubblande över fyndet. Man kan tänka sig som en sentida kollega till den grubblande mästare som många fiolbyggare, likt Håkansson själv, hade på väggen i sin verkstad.

Efter moget övervägande kom Pappa Håkansson fram till att han råkat få en äkta Guarneri i handom! Jaha? tänker kanske den moderne läsaren. Det fanns många fiolbyggare i Cremona vid den tiden när den idag kända fiolen utvecklades. De hette sådant som Stradivari, Amati, Guarneri mm. Att just Stradivari numera anses vara Non Plus Ultra har kanske mer med modern marknadsföring från kända auktionsfirmor att göra än något annat.

Pappa Håkansson tyckte sig förstå att han i detta vrak hade funnit vissa speciella knep och hemligheter som kunde förklara den höga kvaliteten på fiolerna från den här epoken. Jag vet inte vart den unika fiolen tog vägen. Troligen fick ägaren den tillbaka i speldugligt skick.

Håkansson ägnade sedan sitt snickrande åt att försöka återskapa mästarfiolen. Som ett resultat blev ett antal experimentfioler gjorda. En av dessa som han hade snott ihop av lite gamla rester ansåg han själv var ett misslyckande. För att ändå få ut något av experimentet använde han fiolen till att testa ett egenkomponerat lack. Håkansson var inte nöjd med detta heller, men fiolen fick hänga kvar bland de andra.

Där såg jag fiolen och föll för den kraftigt mörkröda lacken. När jag gav uttryck för mina tankar sade Håkansson att jag kunde få missfostret. Jag blev naturligtvis både glad och tacksam.

Såhär snart 50 år senare kan jag förstå Håkanssons åsikt i frågan, men vi passar bra ihop min fiol och jag. Sådan fiol går bra ihop med sådan spelman. Jag tänker inte ta med mig fiolen i graven men vi ska inte skiljas åt innan dess.

När jag på 2000-talet jobbade på Musikmuseet i Stockholm fann jag Håkansson i deras register över svenska fiolbyggare. Hans märke heter CWH Nöjdo. Om du kära läsare har en dylik i din ägo så var rädd om den. Det kanske är en kopia av en Guarneri och det finns inte många, kanske bara några enstaka.

Skiljas utan tårar.

Jag sökte naturligtvis själv jobb och fick till slut napp på Transistor i Stockholm. När jag sade upp mig bad man mig att stanna ytterligare en tid som poolgeneral så att man kunde finna en ersättare. När detta var klart fick jag till avsked en extra lönegratifikation. Jag lämnade inte Gustavsberg på eget initiativ, men omständigheterna var OK och vi skildes utan tårar. Transistor var mycket annorlunda mot Gustavsberg. Det hela hade startat vid en föreläsning på KTH. Professorn hade kommit med en liten manick och berättat att detta var det senaste från USA och den kallades transistor. Med den här kunde man göra batteridrivna förstärkare. Jag kommer inte ihåg om de var en eller två tillsammans som kutade iväg till patent och registreringsverket och registrerade firmanamnet Transistor. Snilledrag! Det här var ju som om Volvo eller SAAB skulle ha registrerat varumärket Bil. Transistors mest offentliga produkt blev alla de hörstavar som finns i de flesta svenska kyrkor. De är så vanliga att många nog aldrig lagt märke till dem, men de är praktiska för den som är lomhörd. En annan produktgrupp var kommunikationsutrustning till försvaret. Jag antar att det var den officiella neutralitetspolitiken som fick försvaret att beställa skräddarsydda lösningar. Här var det tillåtet att vara kreativ och företagsam. Utvecklingsavdelningen var stor och där rådde en frihetlighet som inte liknade Gustavsberg alls. Jag fick jobba med mekaniken och fick nöjet att göra några designförslag . Elektronikkillarna kunde visa upp ett stort råttbo med sladdar på bordet, så tryckte de på en knapp någonstans och då tändes en lampa någon annan stans och så var utvecklingsarbetet klart. Så fick jag försöka att skapa en yttre ”förpackning” som människor kunde förstå och använda. Hörstaven hade sett likadan ut i årtionden och ansågs mogen för förändring. Företaget hade anlitat en nybakad designer som i tidens anda gjort ett designförslag. Förslaget var en platt svart metallstav som såg ut som ett etui för en exklusiv kam eller en dyr räknesticka. Ingenting gav den gamla lomhörda kyrkobesökaren någon tydlig signal att den var till för att lyssna i. Jag fick i uppdrag att göra färdig produkten utgående från metallstaven. Jag blev rätt nöjd med förslaget men har tyvärr ingen bra bild av den. Företagsledningen blev inte nöjda utan jag fick lov att göra ännu ett förslag efter mitt eget huvud. Jag tänkte att av alla de lomhörda kyrkobesökarna på 1980-talet var väl de flesta födda under första halvan av 1900-talet. För dem var nog en omisskännlig hörlur en tydlig signal att; här lyssnar man! Dessutom tänkte jag att bland dessa användare hade säkert många förvärkta och fumliga händer, jag har det själv nuförtiden. Därför gjorde jag manöverratten så stor och tydlig som bara var möjligt. Det här var ju inte alls i tidens anda, så jag tog till ett knep som jag lärt mig på Gustavsberg. Om du vill leda bort beslutsfattarnas uppmärksamhet från formen, ge då prototypen en braskande färg. De kommer att diskutera färgen och glömmer formen. Jag gjorde den röd och blå. Detta knep lyckades bara till häften. De underkände luren på grund av färgen och tji fick jag. Man kan vara alltför snillrik ibland. Det gick bra på Transistor. Jag trivdes och blev förtroendevald i facket. Jag fick adepter, först tekniske direktörens dotter, en klok och duktig tjej som tyvärr älskade hästar mer än teknik. Nästa adept var min brorson. Sådant kallas nepotism på italienska. Han är ovanligt tekniskt begåvad och läraktig. Med tiden började jag få lite långtråkigt. En gång under denna tid fick vi besök av en försäljare som ville sälja en dator. Den kallades för Auto-CAD och med dess hjälp kunde man göra ritningar. Fiffig men inte särskilt praktisk tyckte jag. En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och undrade om det var företaget som var för litet eller jag som var för stor så ringde telefonen. Det var en gammal kollega från Gustavsberg. Han berättade att han numera var utvecklingschef därstädes och att man sökte en ny ingenjör. Han föreslog att jag skulle söka jobbet. Jag gjorde så och fick jobbet.

I Poolen

Vi poolare var en brokig skara. Några få var attraktiva på arbetsmarknaden och försvann snabbt. När jag fick listan blev jag förskräckt. Några riktiga gamla prominenser fanns med. Jag frågade personalchefen vad han menade att jag skulle ta mig till med dem. Han förklarade att de stod kvar som anställda för att det skulle se fint ut på deras CV och visitkort. Han skulle själv på ett fint sätt förklara för dem att de fick sätta dit ett f. d. i fortsättningen. Undras om inte min gamla ”designerkollega” var en av dem. Bland oss dödliga var både ålder och kompetens skiftande. Många hade gått direkt från skolavslutningen till fabriken och hade ingen annan kompetens än att vara gamla i gården. Bruksmiljön hade gjort dem till förändringsovilliga trygghetsnarkomaner. Sorgligast var fallen när makar fick sparken och en hel familjs försörjning försvann. För att stötta gruppen hade företaget engagerat en ung nybakad socionom som skulle hjälpa upp moralen. Hon kallade till ett stormöte för att vi skulle få lätta på trycket. Det blev en olustig tillställning. Själv hade jag valt att rikta min besvikelse mot Boråstrakten och jag hörde inte till dem som hade det värst, men vart skulle det gamla gardet rikta sin besvikelse och känsla av oförrätt. Flickstackarn fick ta emot när de tömde sina vredes skålar över henne. Jag var inte så snäll när jag låg lågt, men tänkte väl samtidigt att hon skulle gå hem efter att ha fått en stark känsloupplevelse men jag skulle bli kvar med det här gänget. Företagsledningen syntes inte till. Livet gick vidare, jag stöttade och hjälpte till efter förmåga. Några av Poolarna ville inte ha med mig att göra, andra trodde att jag skulle lösa deras problem. Jag hade redan lagt mig till med en egen intervjuteknik och den fungerade bra. Jag lyssnade helt enkelt intresserat och lät folk tala färdigt. Några av dem med de sämsta framtidsutsikterna utsåg mig informellt till ”kurator” och jag tog på mig rollen så länge det varade. Själv fick jag till låns en första rudimentär ”persondator” för att öva på. Den kopplades till TVn och så kunde man skriva mycket enkla program, som att t. ex. få datorn att skriva en rad med X. Jag fann detta tämligen själsdödande. Roligare var att åka till Chalmers i Göteborg och få öva med något nytt, nämligen programmerbara datorchips. Vi höll på med att skriva program till en borrautomat en hel dag och när vi sedan tryckte igång programmet så ryckte det till lite i apparaten. Jag frågade handledaren vad som var fel och han svarade att; den har redan gjort programmet. Sedan dess har jag stor respekt för programmerare och valde bort den karriären. En lite lustig händelse inträffade under min tid som ”Poolgeneral”. Jag mötte den gamle ”Ingenjörn” på gatan och till min förvåning kände han igen mig. Han hade ju slutat som VD för ca tio år sedan ungefär samtidigt som jag började på företaget. Han drog med mig upp på sitt tjänsterum. Han nästan småsprang uppför trapporna på lätta fötter medan jag släpade efter med tunga steg. Lustigt att tänka på eftersom det sagts mig att hissen på husets baksida byggts enkom för honom. Han hade vid sin avgång fått behålla tjänstebostad, tjänsterum samt bil med privatchaufför. Chauffören tillhörde nu mina proselyter och var mycket bitter. ”Ingenjörn” berättade att han hade många kontakter inom keramisk forskning och övriga discipliner inom den akademiska världen. Han tyckte nu att jag kunde handplocka några personer ur min skara som kunde komma i fråga för sådana uppdrag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur situationen, antagligen inte särskilt stilfullt. Jag kunde ju kanske ha rekommenderat hans uppsagda chaufför.

Poolgeneralen.

Samtidigt med nedläggningen av plastfabriken genomfördes också en stor omorganisation av hela verksamheten i Gustavsberg. Många definierades som övertaliga vilket i klartext betydde att de sades upp. Sammanlagt 104 tjänstemän och många fler arbetare skulle lämna företaget. När det gällde plastfolket var det enkelt, de blev helt enkelt arbetslösa, men de övriga skulle utgå som en följd av en tänkt men ännu inte helt genomförd organisationsförändring. Detta kunde inte genomföras i ett slag, bland annat hade ju de flesta långa uppsägningstider och några besatt kunskaper och erfarenheter som man i åtminstone viss mån ville rädda över till den nya organisationen. Man ville dessutom ge folk lite tid för att ställa om. Lösningen blev poolerna. De övertaliga skulle få gå kvar på företaget och utföra arbetsuppgifter som inte stödde den nya organisationen. Den skulle ju klara sig själv. Samtidigt skulle de arbetslösa få stöd för omskolning och hjälp att söka arbete. Chef för arbetarpoolen blev ADB-chefen. Eftersom han var kvar i den nya organisationen hade han underställda för detta uppdrag. Själv blev jag tillfrågad om jag ville bli chef över de 104 tjänstemännen, varav jag var en. Detta var avsett att pågå några månader tills alla tjänstemännen funnit lösningar. Vad gör en plötsligt arbetslös barnafar? Jag tackade ja till det tillfälliga jobbet och blev ”Poolgeneral”.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 2

Nu stod man helt plötsligt med två plastfabriker. Det var åtminstone en för mycket. Var skulle man satsa? Någon fick en snilleblixt. Vi låter dem tävla om nästa verkligt stora uppdrag; vår nya toalettsits! Det var två olika kombattanter som möttes i ringen. Den ena erfaren men sliten och trött och intill nu alltid vänligt och försiktigt matchad av sin promotor. Den andra parten var klart medveten att hän kämpade för överlevnad och hade trimmats hårt i en hänsynslös serie matcher. Gustavsberg har ju alltid skrutit med tradition, hantverk, och traderad kunskap. Det fanns teknisk kunskap på hög nivå inom företaget men den respekterades inte alltid i produktionsledet och man drog sig för förändringar. Plastfabriken var som Gustavsberg i övrigt starkt präglad av bruksanda vilket satte sin prägel på personalstammens karaktär på gott och ont. Alltför många trodde helt enkelt att det var omöjligt att lägga ned plastfabriken. På Plastfabriken fanns en guru, Sixten Bauman, som hade allt i huvudet och kunde allt. Jag gjorde normalt de tekniska förkalkylerna på våra produkter och kunde förtröstansfullt luta mig mot hans bröst. Kanske inte bokstavligen men ändå. Jag inbillar mig att jag var initiativtagare till att börja dokumentera all denna kunskap och den kunnige konstruktören Egon Larsson började bygga upp en databas för produktionen. Så dog Sixten helt oväntat. När vi nu skulle ta itu med offerten var vi hänvisade till oss själva. Vi hade lång erfarenhet av att tillverka toalettsitsar på vårt sätt så vi gjorde en kalkyl på vår traditionella metod där man gjuter sits och lock som en uppslagen bok. Vi visste att det skulle vara billigare att gjuta sitsen som en ”dubbelmacka” men förkastade detta som alltför riskfyllt och oprövat hos oss. I Borås gjorde de en kalkyl på ”dubbelmackan” det blev billigare och som en konsekvens av detta påbörjades nedläggningen av plastfabriken i Gustavsberg. När formar och maskiner hämtades fick våra kollegor från Borås frågan om de inte skulle ta med den produktionsdatabas som vi hade byggt upp. De lär då ska ha svarat att de kunde yrket och inte behövde materialet. Senare har det berättats för mig att en sommardag under semestern när inga vittnen fanns kom en bil från Borås och man lastade in pärmarna. Till yttermera visso har det sagts mig att när beslutet om flytt väl var fattat så övergav man i Borås ”dubbelmackan” och gjorde så som vi hade planerat från början. Jaha, och vad är så viktigt med detta? Det kommer att ge sig när jag kommit ytterligare nästan 20 år framåt i tiden. Hänger man med tillräckligt länge får man se historien upprepa sig.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 1

Verklighet och sanning påverkas starkt av vem som upplever den. I skolan fick vi lära oss att vetenskaplig sanning i Heidelberg är bara ett gott skämt i Jena. Peter Englund har skrivit en bok om första världskriget där han skildrar olika personers upplevelser. Det ser ut som om de inte har varit med i samma krig ens. Jag gör inga anspråk på att, som i en amerikans domstol, ge: ”The truth, the whole truth, and nothing but the truth.” Jag vill nu dela med mig min upplevelse av händelserna. Det blir en ganska lång historia. Om du kära läsare vill tillfoga något eller rätta mig så blir jag bara glad. Ju flera vittnen desto närmare verkligheten kommer man. Here goes! Sjuttiotalet var en härlig tid, Framåt, Uppåt gick det. Julle och några andra yrkesdesigners, bl. a. före detta praktikanter från Gustavsberg, startade eget. I ett missionshus i Alvik startade de Ergonomi Design AB (EDAB). Där gjordes mycket nytt som satt sin prägel på vår livsmiljö. Utan särskild rangordning vill jag ändå nämna Bahcos ergonomiska designprofil. Ett annat av de projekt som de jobbade med var svetsutrustning för varvsindustrin. Att svetsa var ungefär lika enkelt som att söndagssegla som småbarnsfar. Man behövde ha en fyra fem händer för att hålla i all utrustning och hålla sig själv på plats. En demonisk designer, Henrik Wahlforss, från Helsingfors hade tänkt fram en skyddshjälm för svetsare som skulle lösa åtminstone problemen med visir och hörselskydd. Han hade kontakt med ESAB som var intresserade och nu behövdes en, mindre demonisk, ingenjör för att fila vidare på hjälmen medan Henrik förhandlade. Jag blev erbjuden jobbet och började jobba på kvällarna hos EDAB i Alvik. Jag nådde väl inte riktigt upp till projektledarens visionära ambitioner och det blev inte bättre av att han var så upptagen av förhandlingar med intressenterna. Hjälmen kom ändå tillräckligt långt så att det blev dags att tillverka prototyp och välja leverantör. ESAB hittade ett företag, Borås Konstharts, som man gick i clinch med. Företaget var tydligen till salu. Som jag förstod det köpte ESAB företaget och man gjorde ett prototypverktyg för hjälmen. Några exemplar sprutades fram och ett kom så på förstasidan i en facktidskrift som exempel på vad man kunde göra. Själv har jag aldrig sett den hjälm jag ritat i verkligheten och detta grämer mig något. Helt plötsligt slog varvskrisen till och ESAB fick kalla fötter. Hjälmprojektet lades ned och Borås konstharts blev till salu igen. Under tiden gick det bra för Lundbergs rör (Lubonyl) i Fristad ett helägt Gustavsbergsföretag. Det verkade vara en bra idé att köpa Borås Konstharts för att där tillverka rörkrökar och andra tillbehör till avloppsrören. Sagt och gjort. Bläcket hann väl knappt torka på kontraktet innan Gustavsberg fick ett riktigt dåligt årsresultat. För att rädda situationen måste man sälja något. Det enda som var säljbart var just Lundbergs rör och det såldes då till UPO. Det kan vara en tillgång att inte vara särskilt välkänd ibland. Jag hörde själv Gustavsbergs VD i förtroende säga till någon han litade på att han hade fått beröm för årets goda resultat. ”De skulle bara veta att det är för att jag har sålt Lundbergs rör.”

Fackligt arbete på sjuttiotalet

Jag har ju lärt mig och alltid ansett att man inte bara får, utan bör, ta del i samhällslivet. Jag kom in i facket som uppbördsman likt min far tjugofem år tidigare. Detta slitgöra rationaliserades turligt nog bort inom kort. Det var nog då som jag blev jämställdhetsombud. Företaget växte till koncern; det var då man gav ut den stolta broschyren ”Water is our concern” och man införde divisionalisering. Plastverksamheten blev division och skulle fungera som ett dotterbolag. Som chef anställdes en uppåtgående stjärna som, enligt vad som sades, hade lärt sig ledarskap i Tyskland. Han kunde konsten att peka med hela handen och visa var skåpet skulle stå. Vid den här tiden infördes de nya Åmanslagarna och företagsnämnd infördes på divisionen. Som jag minns det satt kollega Gerd och jag i nämnden. Vi hade förstått av briefing från facket att nämnden var ett organ för information, diskussion och överläggningar före beslut. Divisionschefen kände bara till den första delen, han tolkade den som; information om avsedda och eller redan tagna beslut. Man kan lugnt säga att dålig stämning uppstod i nämnden. I syfte att reda ut missförståndet höll chefen enskilda samtal med flera av oss förtroendevalda. Det kunde hända att kollegor kom in till PO och mig, vi hade som utvecklare eget kontor, och tog lugnande medel och fällde någon tår efter samtalen. En av chefens repliker vid sådana samtal var:"Jag ska knäppa dig som en lus." Jag fick också ett sådant samtal. Ämnet blev förvånande nog KGB:s framfart i det ockuperade Estland, och det lät som om jag hade del i ansvaret för detta. Jag brukar trösta mig med att jag gick upprätt därifrån, men sanningen är ändå att jag gick på knäna. Konstigt nog uppstod ett slags vapenvila efter detta. Om sanningen ska fram så var han i ett avseende en av de bästa chefer jag haft. Han kunde på ett tydligt sätt dela ut och eller avsluta projekt. Han delegerade ansvar och budget och detta har annars varit sällsynt i min yrkeserfarenhet. Abrupta avslut var kanske tråkiga men ändå raka besked. Chefens ”kontinentala” ledarstil sträckte sig även till hans sätt att se på våra kvinnliga kollegors uppgifter och särskilt deras skyldigheter. Detta var inte bra och SIF-klubbens styrelse diskuterade problemet med stort och uppriktigt allvar. Till slut kom vi fram till att koncernchefen måste informeras. Någon måste åta sig detta svåra och synnerligen obehagliga uppdrag. Som jämställdhetsombud var jag självskriven. Jag förstod vad detta kunde leda till, men mina kollegor hade valt mig och gett mig förtroendet. Jag representerade ju mina kvinnliga kollegor så jag gick till koncernchefen. Samtalet var vänligt och respektfullt, chefen var mycket seriös. En tid senare meddelades att plastdivisionens chef hade slutat på företaget.