Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 1

Verklighet och sanning påverkas starkt av vem som upplever den. I skolan fick vi lära oss att vetenskaplig sanning i Heidelberg är bara ett gott skämt i Jena. Peter Englund har skrivit en bok om första världskriget där han skildrar olika personers upplevelser. Det ser ut som om de inte har varit med i samma krig ens. Jag gör inga anspråk på att, som i en amerikans domstol, ge: ”The truth, the whole truth, and nothing but the truth.” Jag vill nu dela med mig min upplevelse av händelserna. Det blir en ganska lång historia. Om du kära läsare vill tillfoga något eller rätta mig så blir jag bara glad. Ju flera vittnen desto närmare verkligheten kommer man. Here goes! Sjuttiotalet var en härlig tid, Framåt, Uppåt gick det. Julle och några andra yrkesdesigners, bl. a. före detta praktikanter från Gustavsberg, startade eget. I ett missionshus i Alvik startade de Ergonomi Design AB (EDAB). Där gjordes mycket nytt som satt sin prägel på vår livsmiljö. Utan särskild rangordning vill jag ändå nämna Bahcos ergonomiska designprofil. Ett annat av de projekt som de jobbade med var svetsutrustning för varvsindustrin. Att svetsa var ungefär lika enkelt som att söndagssegla som småbarnsfar. Man behövde ha en fyra fem händer för att hålla i all utrustning och hålla sig själv på plats. En demonisk designer, Henrik Wahlforss, från Helsingfors hade tänkt fram en skyddshjälm för svetsare som skulle lösa åtminstone problemen med visir och hörselskydd. Han hade kontakt med ESAB som var intresserade och nu behövdes en, mindre demonisk, ingenjör för att fila vidare på hjälmen medan Henrik förhandlade. Jag blev erbjuden jobbet och började jobba på kvällarna hos EDAB i Alvik. Jag nådde väl inte riktigt upp till projektledarens visionära ambitioner och det blev inte bättre av att han var så upptagen av förhandlingar med intressenterna. Hjälmen kom ändå tillräckligt långt så att det blev dags att tillverka prototyp och välja leverantör. ESAB hittade ett företag, Borås Konstharts, som man gick i clinch med. Företaget var tydligen till salu. Som jag förstod det köpte ESAB företaget och man gjorde ett prototypverktyg för hjälmen. Några exemplar sprutades fram och ett kom så på förstasidan i en facktidskrift som exempel på vad man kunde göra. Själv har jag aldrig sett den hjälm jag ritat i verkligheten och detta grämer mig något. Helt plötsligt slog varvskrisen till och ESAB fick kalla fötter. Hjälmprojektet lades ned och Borås konstharts blev till salu igen. Under tiden gick det bra för Lundbergs rör (Lubonyl) i Fristad ett helägt Gustavsbergsföretag. Det verkade vara en bra idé att köpa Borås Konstharts för att där tillverka rörkrökar och andra tillbehör till avloppsrören. Sagt och gjort. Bläcket hann väl knappt torka på kontraktet innan Gustavsberg fick ett riktigt dåligt årsresultat. För att rädda situationen måste man sälja något. Det enda som var säljbart var just Lundbergs rör och det såldes då till UPO. Det kan vara en tillgång att inte vara särskilt välkänd ibland. Jag hörde själv Gustavsbergs VD i förtroende säga till någon han litade på att han hade fått beröm för årets goda resultat. ”De skulle bara veta att det är för att jag har sålt Lundbergs rör.”

Fackligt arbete på sjuttiotalet

Jag har ju lärt mig och alltid ansett att man inte bara får, utan bör, ta del i samhällslivet. Jag kom in i facket som uppbördsman likt min far tjugofem år tidigare. Detta slitgöra rationaliserades turligt nog bort inom kort. Det var nog då som jag blev jämställdhetsombud. Företaget växte till koncern; det var då man gav ut den stolta broschyren ”Water is our concern” och man införde divisionalisering. Plastverksamheten blev division och skulle fungera som ett dotterbolag. Som chef anställdes en uppåtgående stjärna som, enligt vad som sades, hade lärt sig ledarskap i Tyskland. Han kunde konsten att peka med hela handen och visa var skåpet skulle stå. Vid den här tiden infördes de nya Åmanslagarna och företagsnämnd infördes på divisionen. Som jag minns det satt kollega Gerd och jag i nämnden. Vi hade förstått av briefing från facket att nämnden var ett organ för information, diskussion och överläggningar före beslut. Divisionschefen kände bara till den första delen, han tolkade den som; information om avsedda och eller redan tagna beslut. Man kan lugnt säga att dålig stämning uppstod i nämnden. I syfte att reda ut missförståndet höll chefen enskilda samtal med flera av oss förtroendevalda. Det kunde hända att kollegor kom in till PO och mig, vi hade som utvecklare eget kontor, och tog lugnande medel och fällde någon tår efter samtalen. En av chefens repliker vid sådana samtal var:"Jag ska knäppa dig som en lus." Jag fick också ett sådant samtal. Ämnet blev förvånande nog KGB:s framfart i det ockuperade Estland, och det lät som om jag hade del i ansvaret för detta. Jag brukar trösta mig med att jag gick upprätt därifrån, men sanningen är ändå att jag gick på knäna. Konstigt nog uppstod ett slags vapenvila efter detta. Om sanningen ska fram så var han i ett avseende en av de bästa chefer jag haft. Han kunde på ett tydligt sätt dela ut och eller avsluta projekt. Han delegerade ansvar och budget och detta har annars varit sällsynt i min yrkeserfarenhet. Abrupta avslut var kanske tråkiga men ändå raka besked. Chefens ”kontinentala” ledarstil sträckte sig även till hans sätt att se på våra kvinnliga kollegors uppgifter och särskilt deras skyldigheter. Detta var inte bra och SIF-klubbens styrelse diskuterade problemet med stort och uppriktigt allvar. Till slut kom vi fram till att koncernchefen måste informeras. Någon måste åta sig detta svåra och synnerligen obehagliga uppdrag. Som jämställdhetsombud var jag självskriven. Jag förstod vad detta kunde leda till, men mina kollegor hade valt mig och gett mig förtroendet. Jag representerade ju mina kvinnliga kollegor så jag gick till koncernchefen. Samtalet var vänligt och respektfullt, chefen var mycket seriös. En tid senare meddelades att plastdivisionens chef hade slutat på företaget.

SONAB

Carlsson med högtalarna hade lagt märke till att högtalare normalt utvecklades av tekniker i ljudlaboratorier. Resultatet blev att högtalarna fungerade bra i lyssnarstolen i laboratoriernas lyssningsrum. I skrivande stund är det inte direkt ovanligt med särskilda ljudrum i hemmen men vanligt är det inte heller. På sjuttiotalet lyssnade man vanligen på ljud i tätt möblerade små vardagsrum. Högtalarna fick vara hur dyra som helst men det lät inte särskilt bra ändå. Carlsson utvecklade en ny typ av högtalare. Till priset av att den krispiga stereoeffekten (den typiska pingpongmatchen där man tydligt hörde exakt var bollen studsade) mattades något, lyfte den ljudet så att det kunde njutas var som helst i ett möblerat rum. Staten gick in och stöttade och företaget SONAB bildades. Högtalarlådorna gjordes av spånplattor och blev tämligen komplicerade. Vinklar och vrår, kamrar och rör skulle monteras på ett noggrant sätt. Det skulle inte bli någon ”folkhögtalare” på det här sättet. Man sökte en tillverkare som kunde göra de komplicerade bafflarna billigare och i ett spånplatteliknande material. Här kom nu TSG väl till pass, och vi kunde tekniken. Hur Gustavsberg och SONAB fick kontakt vet jag inte, men kontakt togs och vi fick börja tillverka bafflar till kulthögtalaren OA 12. Den är hett åtrådd på begagnatmarknaden idag. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag var inblandad i detta, men jag skulle ta ut utfallsprover och granska kvaliteten. Glömsk som jag är glömde jag bort att kasta proverna i skrotlådan efter kontrollen. Jag byggde mig ett par högtalare av proverna men har aldrig ansett mig ha råd att köpa det rätta inkråmet. Ännu idag låter de bra trots de billiga elementen. I och för sig så hör jag bevisligen sämre nuförtiden, men det är roligt med souvenirer från flydda dagar. Om du kära läsare hittar ett par konstiga golvstående högtalare i ditt föräldrahem så kasta inte bort dem utan lägg ut dem på Tradera. Du kommer att bli förvånad.

Thermo Schaum Guss

Gjutning ser i förstone ut som ett tämligen enkelt förfarande. Man fyller en gjutform med ett flytande material. Där inne övergår materialet i fast form. Så öppnar man gjutformen och; hoppla, där har man en färdig detalj. Det finns dock ett litet aber. Materialet ändrar vanligen volym vid stelnandet. Vatten till exempel sväller. Detta vet de som fått sina bilmotorer sprängda när de slarvat med att kolla kylarvätskan. Vanligare är ändå att materialet krymper. Om formen är komplicerad kan biten fastna. Ett enkelt sätt är då att öppna formen innan detaljen krympt färdigt, men då kan detaljen bli skev och vind medan den krymper färdigt utanför formen. Detta har medfört en hel rad med besvärliga restriktioner vid utformningen av formsprutade plastdetaljer. En dag kom någon ihåg vad som händer när man öppnar en väl skakad champagneflaska. Den gasmättade champagnen sprutar som skum ur flaskan. Man provade med att mätta plastmaterialet med gas och, se där, skummet brusade in i formen och fyllde vartenda skrymsle och vrå men krympte mycket mindre än normalt. Fördelarna var många. Man kunde bygga större maskiner. Man kunde göra mycket större detaljer än förr och man sparade lite material på kuppen. En nackdel fanns det dock. Detaljen kom att få egenskaper som något påminde om spånplatta, och detta gällde även utseendet. Gasen som användes var nog ammoniak, åtminstone luktade den så. Gustavsberg köpte upp sig på en maskin och uppmanade Julle att rita något för att prova processen. Det blev en liten sandlåda för barn vars enda fördel var att den var så liten att man lätt kunde byta ut sanden när katterna gjort ifrån sig i den. Nästa produkt blev en blomlåda som väldigt många svenskar nog sett utan att tänka närmare på den. Den var mycket vanlig i alla sorts väntrum och entréer. Hopbyggd på höjden kom den även att smycka så gott som varje korvkiosk i landet som soptunna under en tid. Maskinen var så stor, och föremålen likaså, att man inte kunde lyfta ur dem för hand. Det blev nödvändigt att bygga en plockrobot. Idag skulle den nog inte godkännas som robot . Den var alltför enkel, men den var tillräckligt nymodig för att Hans Majestät skulle komma och viga in den. Majestätet var så gammal och skröplig att han kördes fram ända till roboten där han fick trycka på startknappen. Jag var inte själv närvarande, men apparaten lär ska ha fungerat. Nu var alla förutsättningar klara för att man skulle kunna tillverka den första mulltoaletten Bio-loo. Det gick inte så bra. Marknaden var inte mogen. Synd på en ganska bra tänkt produkt.

Carlssons Orto Akustiska ljud.

De första åren på 60-talet var jobbiga för Sveriges radio. Den gamla vanliga timmen med grammofonmusik avslutad med en marsch fick konkurrens. Piratsändare sände populärmusik och grammofonbolagen gjorde topplistor. Man måste anlägga moteld. En idé kom upp om att göra en topplista för ungdomar med klassisk musik. Sagt och gjort. Man lockade ungdomar till Mosebacketeatern som skulle rösta. Någon i min omgivning drog mig med för att lyssna. Jag var inte alls nödbedd utan tyckte redan då om all slags musik. I salongen låg sladdar med tryckknappar och på scenen satt några och berättade vad de spelade och vi tryckte. Det enda som jag kommer ihåg av allt detta var den märkliga högtalaren som stod framme på scenen. Den var stor som en soptunna och var konisk med en snett avhuggen topp. Kolhämtare var inte vanliga längre men vi visste hur en sådan såg ut och så kallades den. Min kamrat som var mer insatt förklarade att detta var det allra senaste i fråga om ljudåtergivning och hade uppfunnits av ett svenskt geni som hette Carlsson. Jag vet inte om den här seansen var ett test eller om det verkligen sändes. Vi hade haft kul och jag hade fått en första injektion av det orto-akustiska giftet. Det går inte att avgifta sig. Det enda motgiftet är att lyssna In Real Life, men det låter sig inte så lätt göras. Jag har aldrig haft råd att köpa tillräckligt bra ljudanläggning, fonogrammen är aldrig helt perfekta, och om de är det så är de manipulerade och förvrängda. Fortsättnng följer.

Nu mig lyster kväda annat, tälja skithusens historia.

I skrivande stund är det mitt i sommaren 2012.
 Jag gör ett avsteg från kronologin och vill berätta om torrdassen och Gustavsberg.
 Likt fänrik Stål kan jag säga att ”Därom kan jag ge besked om herrn så vill ty jag var med.”
 Min bakgrund som produktutvecklare i mer än 25 år på Gustavsberg gör att jag känner mig kvalificerad.
 Jag framlevde mina första 15 levnadsår med utedass.
Det var ganska påvert ute på bonnvischan. Ibland var dasset bara en holk över, eller vid sidan om dynghögen. I vintermörker och kyla kunde man hålla sig för skratt. I flerfamiljshus i städerna hade man förr i tiden ofta dassen på vinden för att den obehagliga lukten skulle blåsa bort. Det var glesa väggar där uppe. Tömningen av städernas torrdass var en väldigt slaskig och obehaglig historia, för att inte tala om lukten. Tömmaryrket var inte någon ansedd profession och på grund av lukten, skedde hämtningen företrädesvis nattetid då inga rörde sig i trapphus och på gårdar. För att stå ut med eländet höll sig tömmarna normalt berusade under arbetet om de hade råd.
 Under andra hälften av 1800-talet lanserades i Stockholm ”Marinos patenterade luftklosetter”. Marino hade nämligen upptäckt att om man skilde på urin och fekalier så luktade de var för sig inte tillnärmelsevis lika illa som de vanliga tunnorna.
Det här var ett stort lyft för flerfamiljshusen.
I ”bättre” hem kunde man nu installera toaletten i en skrubb i serveringsgången mellan köket och de fina rummen. En lufttrumma från stolen anslöts till skorstensstocken och sög ut den lukt som ändå uppstod. Köksskorstenen var ju alltid varm på grund av att matlagningen skedde på vedspis, så det var bra drag.
 Hanteringen blev så pass dräglig att hämtningen kunde ske i slutna kärl genom köket och tjänstefolkets trappuppgång på dagtid. Det här var naturligtvis dyrt då man abonnerade på tjänsten hos Marino.
 Varför drog man inte in WC på en gång, undrar kanske någon sentida läsare.
Det fanns inte vare sig vatten eller avloppsledningar ännu.
 De flesta fick klara sig med det gamla griseriet tills det stora lyftet kom efter depressionens 30-tal. Varför gick det då så snabbt att överge det här systemet när det ju enligt dagens sätt att se var mycket miljövänligt och inte krävde vatten eller avloppsnät?
Jo, det var det här med separationen.
 I de familjer där man hade kostat på sig systemet fick naturligtvis familjemedlemmarna och tjänarstaben lära sig att iaktta nödig disciplin.
Stolarna var konstruerade så att det inte var något problem för vuxna personer som visste vad det var fråga om. Med barn och gäster på besök blev det problem.
 Tjänarna fick väl hantera resultatet, men jag tror inte att de gjorde det godvilligt.
 På 1970-talet hade det blivit vanligt med sommarstugor i stället för de enkla sportstugor man tidigare hade hållit till godo med. Sommarstugeägarna hade WC hemma och ville ha något liknande i stugan. Nu var vi där igen.
Det fanns ofta inte rinnande vatten och godkänt avlopp var direkt ovanligt.
 På Gustavsberg hade vi vid denna tid möjlighet att göra riktigt stora plastkärl.
Vi tog fram en komposteringsklosett som bara krävde elanslutning och lufttrumma. Det här var ingen separationsklosett, men den krävde att man fyllde på torv och drog i en spak efter varje användning. Dessutom var den beräknad för en normalstor familjs behov.
 Vi hade inte tänkt på kräftskivorna!
 Släkt och vänner kommer på besök, törst måste släckas och blåsor måste lättas på och vem vill hålla på med torvskopor och dra i spakar när flera kalla öl väntar vid bordet. Toaletterna svämmade över och projektet lades ned.
 Ett tiotal år gick, företaget omorganiserades och så var det åttiotal.
 Några kommuner i landet vägrade bestämt att tillåta vattenklosetter i sommarstugor. Vattnet behövdes till de permanentboende.
 Nu hade några före detta kollegor startat designbyrå. De tog upp Marinos koncept, gjorde en snygg toalettstol i porslin, gav den ett namn som de skyddade och sålde sedan det hela till Gustavsberg.
 Jag fick projektet i knät med uppdrag att göra en säljbar och produktionsfärdig produkt av det hela. Det var riktigt roligt att jobba med projektet.
 Jag lät tillverka ett tiotal exemplar som sattes ut på olika ställen. Som med den förra stolen så fungerade även den här bra om man följde de instruktioner jag skrivit och om man var klar över att det var en separationsklosett.
 I den här klosetten hade vi ingen skärm som dolde och det gjorde inget utom i de fall man missade målet. I sådana fall måste man naturligtvis göra rent.
Ännu en gång stupade projektet på Kräftskivefaktorn och det faktum att ingen ville syssla med den kompostering som var nödvändig. Så blev det nittiotal.
Nu var det inte längre sommarboende som var i fokus utan miljöfrågan. Drömmen var att ha separata avloppsrör för urinet.
 Det är nämligen ett samhälls och miljöskadligt beteende att skicka det fina gödningsämnet urin ut i avloppet när det skulle kunna göra stor nytta som gödningsämne. En entusiastisk och energisk uppfinnare fick lov att på Gustavsbergs utvecklingsavdelning ta fram en separerande porslinsWC.
 En mycket kort provserie skulle monteras på en skola i Nacka kommun.
Såvitt jag har förstått så stupade det hela direkt på disciplinsfaktorn. Det förekommer ju som bekant att barn går på skoltoaletter. Barnen var inga miljönördar men däremot var de bajsnödiga. De uträttade sina behov i urinskålen, kastade dasspappren efter, spolade och konstaterade att det inte blev rent i skålen.
Efter att ha googlat lite upptäckte jag till min häpnad att den toaletten marknadsförs i Tyskland ännu idag, ca 15 år senare, under varumärket Gustavsberg.
 Själv tog jag tillsammans med några vänner på en högskolekurs fram förslag på en separationsWC med en lösning som borde fungera även med oförberedda användare. Vi försökte få Gustavsberg att titta på vårt förslag men de avböjde bestämt, som jag tror utan att ha tittat på hur vi hanterat problemet.
 Slutord.
Själv tror jag att problemet mer är en kulturfråga än en teknisk fråga. Jag tror mig veta att man i Japan redan vid potträningen lär barnen att skilja på kissning och bajsning.
 Detta möjliggör att det i Japan förekommer badrum med två toaletter en för vardera behovet. Detta är den i särklass bästa lösningen, men jag tvivlar på att den någonsin slår igenom här hos oss.

Piphuvudet.

Med tiden kom det att bli så att jag fick hålla i ärendena när vi legotillverkade för andra industrier. Vid ett tillfälle ville något sort verkstadsföretag ersätta en stos för uppsamling av hydraulolja på skogsmaskiner. Stosen satt undertill på maskinerna och såg ut ungefär som ett piphuvud men i storlek som en tjock kaffemugg. Den hade tidigare gjorts i gjutjärn men nu ville man ha den gjord i amidplast (nylon). Jag vet inte om det här var någon bra idé, men vi skulle ju bara tillverka enligt deras spec. Det intressanta var att jag lyckades bevisa att man kunde uppnå häpnadsväckande goda resultat med enkla medel om man bara var ihärdig nog. Maskinkonstruktörerna hade nämligen angett att stosens innerdiameter skulle hålla H-tolerans, något som utvecklats och standardiserats för metaller och är alldeles för noggrannt för plaster. Amidplasten däremot är ökänd för att den ändrar mått inte bara beroende på hur varm den är utan även på den omgivande luftfuktigheten. En sådan här detalj är ju över 100 grader varm och har mycket lågt fuktinnehåll när den spottas ur formen. Sedan kan det ta upp till en månad innan den har stabiliserat sig. Man skulle få spruta fram hela beställningsvolymen innan man fick svar på om måttet var rätt. Jag valde att göra en serie tolkar med olika mått vilka skulle användas under körningen. Måtten skulle tas vid noggrant bestämda tidpunkter dels vartefter bitarna svalnade och dels efter att de legat i vatten någon vecka och till sist sedan de fått torka och stabilisera sig på vårt lager i ca 14 dagar. Resultatet blev att vi efter en halv timmes körning kunde avgöra om maskinen var rätt inställd för att biten skulle hålla det specade måttet en månad senare när den levererades. Tänkesättet kom som en fullständig överraskning för chefer, arbetsledning och produktionspersonal. Såhär noggrant och målinriktat hade man aldrig arbetat tidigare. De flesta tyckte nog att jag var besvärlig. Jag misstänker att det fuskades när jag vände ryggen till, men systemet fungerade och många förstod nog ändå tänket. Varför tar jag upp denna banala historia? Det kommer att framgå när jag berättar om hur det gick till på sanitesfabriken 10-20 år senare.