Carlssons Orto Akustiska ljud.

De första åren på 60-talet var jobbiga för Sveriges radio. Den gamla vanliga timmen med grammofonmusik avslutad med en marsch fick konkurrens. Piratsändare sände populärmusik och grammofonbolagen gjorde topplistor. Man måste anlägga moteld. En idé kom upp om att göra en topplista för ungdomar med klassisk musik. Sagt och gjort. Man lockade ungdomar till Mosebacketeatern som skulle rösta. Någon i min omgivning drog mig med för att lyssna. Jag var inte alls nödbedd utan tyckte redan då om all slags musik. I salongen låg sladdar med tryckknappar och på scenen satt några och berättade vad de spelade och vi tryckte. Det enda som jag kommer ihåg av allt detta var den märkliga högtalaren som stod framme på scenen. Den var stor som en soptunna och var konisk med en snett avhuggen topp. Kolhämtare var inte vanliga längre men vi visste hur en sådan såg ut och så kallades den. Min kamrat som var mer insatt förklarade att detta var det allra senaste i fråga om ljudåtergivning och hade uppfunnits av ett svenskt geni som hette Carlsson. Jag vet inte om den här seansen var ett test eller om det verkligen sändes. Vi hade haft kul och jag hade fått en första injektion av det orto-akustiska giftet. Det går inte att avgifta sig. Det enda motgiftet är att lyssna In Real Life, men det låter sig inte så lätt göras. Jag har aldrig haft råd att köpa tillräckligt bra ljudanläggning, fonogrammen är aldrig helt perfekta, och om de är det så är de manipulerade och förvrängda. Fortsättnng följer.

Nu mig lyster kväda annat, tälja skithusens historia.

I skrivande stund är det mitt i sommaren 2012.
 Jag gör ett avsteg från kronologin och vill berätta om torrdassen och Gustavsberg.
 Likt fänrik Stål kan jag säga att ”Därom kan jag ge besked om herrn så vill ty jag var med.”
 Min bakgrund som produktutvecklare i mer än 25 år på Gustavsberg gör att jag känner mig kvalificerad.
 Jag framlevde mina första 15 levnadsår med utedass.
Det var ganska påvert ute på bonnvischan. Ibland var dasset bara en holk över, eller vid sidan om dynghögen. I vintermörker och kyla kunde man hålla sig för skratt. I flerfamiljshus i städerna hade man förr i tiden ofta dassen på vinden för att den obehagliga lukten skulle blåsa bort. Det var glesa väggar där uppe. Tömningen av städernas torrdass var en väldigt slaskig och obehaglig historia, för att inte tala om lukten. Tömmaryrket var inte någon ansedd profession och på grund av lukten, skedde hämtningen företrädesvis nattetid då inga rörde sig i trapphus och på gårdar. För att stå ut med eländet höll sig tömmarna normalt berusade under arbetet om de hade råd.
 Under andra hälften av 1800-talet lanserades i Stockholm ”Marinos patenterade luftklosetter”. Marino hade nämligen upptäckt att om man skilde på urin och fekalier så luktade de var för sig inte tillnärmelsevis lika illa som de vanliga tunnorna.
Det här var ett stort lyft för flerfamiljshusen.
I ”bättre” hem kunde man nu installera toaletten i en skrubb i serveringsgången mellan köket och de fina rummen. En lufttrumma från stolen anslöts till skorstensstocken och sög ut den lukt som ändå uppstod. Köksskorstenen var ju alltid varm på grund av att matlagningen skedde på vedspis, så det var bra drag.
 Hanteringen blev så pass dräglig att hämtningen kunde ske i slutna kärl genom köket och tjänstefolkets trappuppgång på dagtid. Det här var naturligtvis dyrt då man abonnerade på tjänsten hos Marino.
 Varför drog man inte in WC på en gång, undrar kanske någon sentida läsare.
Det fanns inte vare sig vatten eller avloppsledningar ännu.
 De flesta fick klara sig med det gamla griseriet tills det stora lyftet kom efter depressionens 30-tal. Varför gick det då så snabbt att överge det här systemet när det ju enligt dagens sätt att se var mycket miljövänligt och inte krävde vatten eller avloppsnät?
Jo, det var det här med separationen.
 I de familjer där man hade kostat på sig systemet fick naturligtvis familjemedlemmarna och tjänarstaben lära sig att iaktta nödig disciplin.
Stolarna var konstruerade så att det inte var något problem för vuxna personer som visste vad det var fråga om. Med barn och gäster på besök blev det problem.
 Tjänarna fick väl hantera resultatet, men jag tror inte att de gjorde det godvilligt.
 På 1970-talet hade det blivit vanligt med sommarstugor i stället för de enkla sportstugor man tidigare hade hållit till godo med. Sommarstugeägarna hade WC hemma och ville ha något liknande i stugan. Nu var vi där igen.
Det fanns ofta inte rinnande vatten och godkänt avlopp var direkt ovanligt.
 På Gustavsberg hade vi vid denna tid möjlighet att göra riktigt stora plastkärl.
Vi tog fram en komposteringsklosett som bara krävde elanslutning och lufttrumma. Det här var ingen separationsklosett, men den krävde att man fyllde på torv och drog i en spak efter varje användning. Dessutom var den beräknad för en normalstor familjs behov.
 Vi hade inte tänkt på kräftskivorna!
 Släkt och vänner kommer på besök, törst måste släckas och blåsor måste lättas på och vem vill hålla på med torvskopor och dra i spakar när flera kalla öl väntar vid bordet. Toaletterna svämmade över och projektet lades ned.
 Ett tiotal år gick, företaget omorganiserades och så var det åttiotal.
 Några kommuner i landet vägrade bestämt att tillåta vattenklosetter i sommarstugor. Vattnet behövdes till de permanentboende.
 Nu hade några före detta kollegor startat designbyrå. De tog upp Marinos koncept, gjorde en snygg toalettstol i porslin, gav den ett namn som de skyddade och sålde sedan det hela till Gustavsberg.
 Jag fick projektet i knät med uppdrag att göra en säljbar och produktionsfärdig produkt av det hela. Det var riktigt roligt att jobba med projektet.
 Jag lät tillverka ett tiotal exemplar som sattes ut på olika ställen. Som med den förra stolen så fungerade även den här bra om man följde de instruktioner jag skrivit och om man var klar över att det var en separationsklosett.
 I den här klosetten hade vi ingen skärm som dolde och det gjorde inget utom i de fall man missade målet. I sådana fall måste man naturligtvis göra rent.
Ännu en gång stupade projektet på Kräftskivefaktorn och det faktum att ingen ville syssla med den kompostering som var nödvändig. Så blev det nittiotal.
Nu var det inte längre sommarboende som var i fokus utan miljöfrågan. Drömmen var att ha separata avloppsrör för urinet.
 Det är nämligen ett samhälls och miljöskadligt beteende att skicka det fina gödningsämnet urin ut i avloppet när det skulle kunna göra stor nytta som gödningsämne. En entusiastisk och energisk uppfinnare fick lov att på Gustavsbergs utvecklingsavdelning ta fram en separerande porslinsWC.
 En mycket kort provserie skulle monteras på en skola i Nacka kommun.
Såvitt jag har förstått så stupade det hela direkt på disciplinsfaktorn. Det förekommer ju som bekant att barn går på skoltoaletter. Barnen var inga miljönördar men däremot var de bajsnödiga. De uträttade sina behov i urinskålen, kastade dasspappren efter, spolade och konstaterade att det inte blev rent i skålen.
Efter att ha googlat lite upptäckte jag till min häpnad att den toaletten marknadsförs i Tyskland ännu idag, ca 15 år senare, under varumärket Gustavsberg.
 Själv tog jag tillsammans med några vänner på en högskolekurs fram förslag på en separationsWC med en lösning som borde fungera även med oförberedda användare. Vi försökte få Gustavsberg att titta på vårt förslag men de avböjde bestämt, som jag tror utan att ha tittat på hur vi hanterat problemet.
 Slutord.
Själv tror jag att problemet mer är en kulturfråga än en teknisk fråga. Jag tror mig veta att man i Japan redan vid potträningen lär barnen att skilja på kissning och bajsning.
 Detta möjliggör att det i Japan förekommer badrum med två toaletter en för vardera behovet. Detta är den i särklass bästa lösningen, men jag tvivlar på att den någonsin slår igenom här hos oss.

Piphuvudet.

Med tiden kom det att bli så att jag fick hålla i ärendena när vi legotillverkade för andra industrier. Vid ett tillfälle ville något sort verkstadsföretag ersätta en stos för uppsamling av hydraulolja på skogsmaskiner. Stosen satt undertill på maskinerna och såg ut ungefär som ett piphuvud men i storlek som en tjock kaffemugg. Den hade tidigare gjorts i gjutjärn men nu ville man ha den gjord i amidplast (nylon). Jag vet inte om det här var någon bra idé, men vi skulle ju bara tillverka enligt deras spec. Det intressanta var att jag lyckades bevisa att man kunde uppnå häpnadsväckande goda resultat med enkla medel om man bara var ihärdig nog. Maskinkonstruktörerna hade nämligen angett att stosens innerdiameter skulle hålla H-tolerans, något som utvecklats och standardiserats för metaller och är alldeles för noggrannt för plaster. Amidplasten däremot är ökänd för att den ändrar mått inte bara beroende på hur varm den är utan även på den omgivande luftfuktigheten. En sådan här detalj är ju över 100 grader varm och har mycket lågt fuktinnehåll när den spottas ur formen. Sedan kan det ta upp till en månad innan den har stabiliserat sig. Man skulle få spruta fram hela beställningsvolymen innan man fick svar på om måttet var rätt. Jag valde att göra en serie tolkar med olika mått vilka skulle användas under körningen. Måtten skulle tas vid noggrant bestämda tidpunkter dels vartefter bitarna svalnade och dels efter att de legat i vatten någon vecka och till sist sedan de fått torka och stabilisera sig på vårt lager i ca 14 dagar. Resultatet blev att vi efter en halv timmes körning kunde avgöra om maskinen var rätt inställd för att biten skulle hålla det specade måttet en månad senare när den levererades. Tänkesättet kom som en fullständig överraskning för chefer, arbetsledning och produktionspersonal. Såhär noggrant och målinriktat hade man aldrig arbetat tidigare. De flesta tyckte nog att jag var besvärlig. Jag misstänker att det fuskades när jag vände ryggen till, men systemet fungerade och många förstod nog ändå tänket. Varför tar jag upp denna banala historia? Det kommer att framgå när jag berättar om hur det gick till på sanitesfabriken 10-20 år senare.

Att veva hem.

Vi fick kontakt med en pensionerad kommunalingenjör från Nacka. Han hade varit delaktig i bygget av den andra Skurubron på femtiotalet. Det är egentligen två identiska broar bredvid varandra (kategori onödigt vetande). Nuförtiden åkte han ofta i sin ägandes motorkryssare och funderade på olika problem. Han hade därvid uppfunnit en ny typ av skotvinsch för segelbåtar. Likt alla uppfinnare presenterade han sin idé i form av en tillyxad prototyp. Lättimponerad som jag är blev jag överförtjust. Uppfinningen hade samma geniala enkelhet som baknavet på en trampcykel. Ett mycket högt betyg. Nu skulle PO Landgren och jag göra en fungerande produkt av denna idé. Det blev en av de bästa manicker vi gjort tillsammans. Vi fick prototyper tillverkade och monterade på PO´s båt.

Provseglingen på Baggensfjärden var lyckad och det mest bestående intrycket för min del var att PO och Rolf Häggbom satte spinnakern en stund. Detta var första gången för min del och de vana rävarna trodde att jag blev rädd av de stora krafterna som kom igång. I verkligheten njöt jag i fulla drag. Vinscharna fungerade som tänkt. Jag såg för min inre blick hur jag satt på sjökortet, för att det inte skulle blåsa bort, med ett barn på ena knäet, rorkulten i en hand, kaffemuggen i den andra, storskotet i den tredje och skulle justera fockskotet med min fjärde hand. I det läget skulle denna lättmanövrerade vinsch vara guld värd. Häggbom skrev testprotokollet. Han gjorde den helt korrekta iakttagelsen att vid kappsegling skulle två samtrimmade och muskelstarka gastar kunna gå över stag mycket snabbare med konventionella kapstanvinschar. Projektet lades ned. Det stupade på samma fenomen som gör att man ofta ser familjebilar, fulla med barnstolar och matkassar, som har hjul och däck gjorda för att fungera som bäst i farter över 200 km/tim. Ibland är de inte ens trafiksäkra i farter under 100 km/tim. Jag undrar om barnens mödrar vet om detta och vad det kostar.

Att hålla fast.

När det stormar här i Sverige får man ofta se folk klättra i ledningsstolpar med stolpskor.

Stolpskor är väldigt praktiska men fungerar bara på runda trästolpar.
I utlandet är inte alls alla stolpar av trä, och runda är de inte heller.
På de brittiska öarna använder man stegar för att klättra upp.
Det känns säkert otäckt att stå där uppe. Därför har de en repstump fästad på stegen som de lägger runt stolpen.
Nu har kanske inte alla engelska linjearbetare ett förflutet som boyscouts så det behövs ett enkelt sätt att fästa repet.
Någon kom på att om man gör en V-formad knap med räfflor i V-et så går det lätt att fästa och ta bort repet på ett säkert sätt.

Knapen blev en industriprodukt och kunde dessutom lanseras för båtbruk. Designern hette Colin R Cheetham och knapen fick heta Clamcleat.

Gustavsberg och Cheetham träffades och tycke uppstod. Vi skulle tillverka och sälja på vår marknad.
Samarbetet gick bra och Gustavsberg skulle bidra med åtminstone två nya modeller. En mellanstor som följaktligen fick heta Midi, och en förtöjningspollare som fick heta Bollard.

Detta hamnade på mitt bord. Jag fick en designskiss för pollaren och dessutom en bibba papper med en utredning från en teknisk högskola i Stora Brittannien.
Sådana där pappersbuntar är vanliga skrytobjekt när The Big Guys gör affärer.
Ingen läser dessa utredningar, möjligen kollar man hur tjocka de är och vilket fint namn som högskolan har.
Jag har ibland undrat om beställaren vid sådana här uppdrag betalar den fattige studenten efter vikt.
Nu är ju jag inte riktigt normal utan jag läste in mig på texten.

Det var en riktigt bra utredning som handlade om relationen mellan de olika krafterna i knapen och repet.
Till min stora förtjusning kunde jag utifrån detta skapa två diagram som på ett enkelt och tydligt sätt illustrerade hur knapen fungerade.
Med hjälp av detta kunde man utifrån det tänkta användningsområdet välja utformning av vinklar och räfflor.
När jag tillämpade diagrammet på knapen och pollaren visade det sig att de vinklar och räfflor som tillämpades på alla Clamcleats var direkt olämpliga för dessa två nya produkter.
Jag utgick från diagrammet när jag ritade upp Midin och på den syntes inte mina ändringar vid första anblicken.

Så över till pollaren.
Designskissen var gjord av Rolf Häggbom.
Vid den här tiden gällde kantighet.
Det var nu som Volvo fick namnet Sossecontainer.
Den mest populära segelbåten hette Maxi och var lika kantig den.

Jag tyckte att jag visste hur en pollare skulle se ut och ritade den efter mitt huvud, mera rundad än hans skiss alltså.
Ingen fäste något avseende vid mina hyss.
The Big Guys hade väl viktigare saker för sig än att hänga över min axel.
De visste dessutom att jag blir så långrandig när jag vill förklara något som jag kommit på.

Larmet gick när pollaren skulle provgjutas.
Jag vet inte hur det gick till för jag var inte där, men ett jävla hallå blev det.
Om någon enda pollare blev gjuten så såg jag i alla fall inte den.
Verktyget gjordes om,så att knapen blev som Häggbom tänkt.
Hur det blev med Midin vet jag inte.
Konstigast av allt är att det inte blev några repressalier. Det måste ha svurits många och långa eder över mig, men ingen hade kollat ritningarna innan de gick till tillverkning. Jag antar att det var därför som jag kom undan.
Rolf Häggbom fick i alla fall designpris för pollaren till slut när den blivit tillrättad.

Lite lustigt är det att de pollare som nu, mer än 30 år senare, tillverkas ser ut som en korsning mellan Häggboms och min version.
Så kan det gå.

Att nypa tag.

Företaget hade fått kontakt med en Schweizisk entreprenör som sålde projekt.
Han hade rätten till en uppfinning som innebar att man trädde en repända genom en rörformad hållare och låste fast den med en kil

Den fungerade faktiskt riktigt bra och gjorde det möjligt att fästa upp rep och enkelt justera deras spänning på alla möjliga sätt.
När den nådde mitt bord var redan verktyget (formen) till den hylsformade delen färdigt. Nu återstod ”bara” som vanligt att fixa till resten.
Det är en avgrundsdjup skillnad mellan beslutsfattares och konstruktörers sätt att värdera resursbehov. Jag lärde mig nu detta, men fick dessutom tillfälle att bekanta mig med modell- och verktygsmakare utanför företaget och ta del av dessa steg i utvecklingsprocessen.
Jag kom att fatta tycke för modellfirman Fager och Nordqvist och lade under resten av mitt yrkesliv ut jobben på dem om de hade tid. Detta var ju före datorernas intåg och modellmakeriet var helt avgörande för slutresultatet.

Projektet framskred och det var dags att döpa den nya produkten. En företagsintern pristävling gav resultatet Linex. Alla var glada och penningbelöning utdelades till förslagsställaren. När det så var dags att gravera in namnet i formen anmärkte någon ”Messerschmitt” att nästan alla linjaler i huset var märkta så.
Produkten fick i stället namnet REPTIL och produktionen rullade igång.

En av marknadsutvecklarna (jag har skam till sägandes glömt vem) och jag jobbade vidare med uppfinningen.
Vi var inte särskilt framgångsrika men jag hade ändå nöjet att konstruera och designa en bautastor version som var tänkt att fästas på räddningsselar för snöskottare och dylikt. Jag fick en prototyp tillverkad och är själv fortfarande mycket nöjd med den.
Den finns på Porslinsmuseet.

Försäljningen gick dåligt. Produkten var dyr.
Det hade inte varit helt gratis att ”fixa till resten” och den lilla produktionsvolymen gjorde ingenting bättre.
Till yttermera visso gjorde en del konsumenter reflektionen: ”Vad är det för fel på en knut?”
Själv använde jag dem mest till att hänga upp skidor och cyklar i garagetaket. Det gick jättebra!
Rättighetsägaren skulle ju ha sin provision, och det blev inga stora pengar på det här sättet.

En varm sommardag i Juli när hela fabriken låg öde och alla var på semester damp ett brev från Schweiz ned i brevlådan. Turligt nog hade företaget jour för brevöppning.
Brevet innehöll en stämning från rättighetsägaren och målet skulle upp inför en lokal rätt i någon kanton på en avlägsen bergstopp i Schweiz nu i Juli.
Han var tydligen väl informerad om hur grundligt man firar semester i Sverige. Kanske chansade han på Walk-over.
Nåväl, min kollega marknadsutvecklaren fick ta på sig finkostymen och, likt Stenbocks kurir, spränga iväg på en löddrig häst till bergets topp.
Där gjorde han så entré när målet ropades upp.
Det visade sig att Gustavsberg hade förbundit sig att betala royalty enligt budget i stället för efter försäljningsvolym. Dessutom fanns det ingenting i avtalet om hur man skulle säga upp det.
Allt löste sig till slut såvitt jag förstått, men inte gratis.

Flamma stolt mot dunkla skyar.

Båteri har alltid varit intressant i Gustavsberg.

Man har hållit sig med båt i relation till sina resurser.

På 1800-talet höll godsägaren åtminstone under en period med en båt som vanliga dödliga fick disponera. Ja de allra vanligaste och dödligaste kom nog inte i första rummet.

I mitten av 1900-talet fanns det rätt många båtar och de drogs upp lite där det föll sig. Flertalet var nog ändå medlemmar i den lokala båtklubben. På vintern drogs många båtar upp på Kattholmen.

Där var ett liv och ett kiv. När det var dags att fernissa båtarna smög gubbarna omkring och spanade på varandra. Om någon hade oturen att få rinningar i fernissan möttes han av breda leenden och vänliga kommentarer om sina nya vårgardiner. Åtminstone vid ett tillfälle lär en båtägare ha slipat ned hela skrovet och fernissat en extra gång.

Många båtar sköttes föredömligt. Det fanns ju gott om verkstäder och yrkeskunnigt folk inom bekvämt gångavstånd. Ett visst svinn av rostfria rör o. dyl. förekom också.

I början av 70-talet flyttades småbåtsverksamheten till en nybyggd anläggning i Mölnvik.

Inför invigningen av denna erinrade sig ”Ingenjörn” Hjalmar Olson att han hade ett gammalt flaggspel i källaren. Han erbjöd gentilt båtklubben att få överta detta.

När flaggspelet skulle hissas i Mölnvik visade det sig att det fanns en del flaggor med ett märkligt format kors i mitten.
Det här flaggspelet måste ha kommit till användning under de hektiska åren före 1940 då företaget köpte på sig utrustning och råmaterial inför det krig som man räknade med skulle komma.

Det påstås att åtminstone vid ett tillfälle anlände ett sällskap med Tyska prominenser till bryggan nedanför Strandvik med ångbåt. Ingenjörn sägs då ha fått underliga ryckningar i högerarmen när han hälsade de Tyska gästerna.

Om nu detta är sant så får det kanske skrivas på kontot för ”Nöden har ingen lag” när det gällde att säkra fabrikens fortlevnad.

Själv köpte jag en ny plastbåt samma år som Mölnvik togs i bruk. Jag var inte ensam om detta. Segelbåtar såldes i stora antal och detta skapade naturligtvis en marknad för båttillbehör.

Vi på plastsidan gjorde flera försök att erövra en del av denna marknad.
Under tiden flammade såvitt jag minns den vanliga svenska flaggan stolt mot skyarna i Mölnvik.

Vart det påstådda flaggspelet tog vägen har jag ingen aning om.

Rättelser och kommentarer mottages gärna.