Piphuvudet.

Med tiden kom det att bli så att jag fick hålla i ärendena när vi legotillverkade för andra industrier. Vid ett tillfälle ville något sort verkstadsföretag ersätta en stos för uppsamling av hydraulolja på skogsmaskiner. Stosen satt undertill på maskinerna och såg ut ungefär som ett piphuvud men i storlek som en tjock kaffemugg. Den hade tidigare gjorts i gjutjärn men nu ville man ha den gjord i amidplast (nylon). Jag vet inte om det här var någon bra idé, men vi skulle ju bara tillverka enligt deras spec. Det intressanta var att jag lyckades bevisa att man kunde uppnå häpnadsväckande goda resultat med enkla medel om man bara var ihärdig nog. Maskinkonstruktörerna hade nämligen angett att stosens innerdiameter skulle hålla H-tolerans, något som utvecklats och standardiserats för metaller och är alldeles för noggrannt för plaster. Amidplasten däremot är ökänd för att den ändrar mått inte bara beroende på hur varm den är utan även på den omgivande luftfuktigheten. En sådan här detalj är ju över 100 grader varm och har mycket lågt fuktinnehåll när den spottas ur formen. Sedan kan det ta upp till en månad innan den har stabiliserat sig. Man skulle få spruta fram hela beställningsvolymen innan man fick svar på om måttet var rätt. Jag valde att göra en serie tolkar med olika mått vilka skulle användas under körningen. Måtten skulle tas vid noggrant bestämda tidpunkter dels vartefter bitarna svalnade och dels efter att de legat i vatten någon vecka och till sist sedan de fått torka och stabilisera sig på vårt lager i ca 14 dagar. Resultatet blev att vi efter en halv timmes körning kunde avgöra om maskinen var rätt inställd för att biten skulle hålla det specade måttet en månad senare när den levererades. Tänkesättet kom som en fullständig överraskning för chefer, arbetsledning och produktionspersonal. Såhär noggrant och målinriktat hade man aldrig arbetat tidigare. De flesta tyckte nog att jag var besvärlig. Jag misstänker att det fuskades när jag vände ryggen till, men systemet fungerade och många förstod nog ändå tänket. Varför tar jag upp denna banala historia? Det kommer att framgå när jag berättar om hur det gick till på sanitesfabriken 10-20 år senare.

Att veva hem.

Vi fick kontakt med en pensionerad kommunalingenjör från Nacka. Han hade varit delaktig i bygget av den andra Skurubron på femtiotalet. Det är egentligen två identiska broar bredvid varandra (kategori onödigt vetande). Nuförtiden åkte han ofta i sin ägandes motorkryssare och funderade på olika problem. Han hade därvid uppfunnit en ny typ av skotvinsch för segelbåtar. Likt alla uppfinnare presenterade han sin idé i form av en tillyxad prototyp. Lättimponerad som jag är blev jag överförtjust. Uppfinningen hade samma geniala enkelhet som baknavet på en trampcykel. Ett mycket högt betyg. Nu skulle PO Landgren och jag göra en fungerande produkt av denna idé. Det blev en av de bästa manicker vi gjort tillsammans. Vi fick prototyper tillverkade och monterade på PO´s båt.

Provseglingen på Baggensfjärden var lyckad och det mest bestående intrycket för min del var att PO och Rolf Häggbom satte spinnakern en stund. Detta var första gången för min del och de vana rävarna trodde att jag blev rädd av de stora krafterna som kom igång. I verkligheten njöt jag i fulla drag. Vinscharna fungerade som tänkt. Jag såg för min inre blick hur jag satt på sjökortet, för att det inte skulle blåsa bort, med ett barn på ena knäet, rorkulten i en hand, kaffemuggen i den andra, storskotet i den tredje och skulle justera fockskotet med min fjärde hand. I det läget skulle denna lättmanövrerade vinsch vara guld värd. Häggbom skrev testprotokollet. Han gjorde den helt korrekta iakttagelsen att vid kappsegling skulle två samtrimmade och muskelstarka gastar kunna gå över stag mycket snabbare med konventionella kapstanvinschar. Projektet lades ned. Det stupade på samma fenomen som gör att man ofta ser familjebilar, fulla med barnstolar och matkassar, som har hjul och däck gjorda för att fungera som bäst i farter över 200 km/tim. Ibland är de inte ens trafiksäkra i farter under 100 km/tim. Jag undrar om barnens mödrar vet om detta och vad det kostar.

Att hålla fast.

När det stormar här i Sverige får man ofta se folk klättra i ledningsstolpar med stolpskor.

Stolpskor är väldigt praktiska men fungerar bara på runda trästolpar.
I utlandet är inte alls alla stolpar av trä, och runda är de inte heller.
På de brittiska öarna använder man stegar för att klättra upp.
Det känns säkert otäckt att stå där uppe. Därför har de en repstump fästad på stegen som de lägger runt stolpen.
Nu har kanske inte alla engelska linjearbetare ett förflutet som boyscouts så det behövs ett enkelt sätt att fästa repet.
Någon kom på att om man gör en V-formad knap med räfflor i V-et så går det lätt att fästa och ta bort repet på ett säkert sätt.

Knapen blev en industriprodukt och kunde dessutom lanseras för båtbruk. Designern hette Colin R Cheetham och knapen fick heta Clamcleat.

Gustavsberg och Cheetham träffades och tycke uppstod. Vi skulle tillverka och sälja på vår marknad.
Samarbetet gick bra och Gustavsberg skulle bidra med åtminstone två nya modeller. En mellanstor som följaktligen fick heta Midi, och en förtöjningspollare som fick heta Bollard.

Detta hamnade på mitt bord. Jag fick en designskiss för pollaren och dessutom en bibba papper med en utredning från en teknisk högskola i Stora Brittannien.
Sådana där pappersbuntar är vanliga skrytobjekt när The Big Guys gör affärer.
Ingen läser dessa utredningar, möjligen kollar man hur tjocka de är och vilket fint namn som högskolan har.
Jag har ibland undrat om beställaren vid sådana här uppdrag betalar den fattige studenten efter vikt.
Nu är ju jag inte riktigt normal utan jag läste in mig på texten.

Det var en riktigt bra utredning som handlade om relationen mellan de olika krafterna i knapen och repet.
Till min stora förtjusning kunde jag utifrån detta skapa två diagram som på ett enkelt och tydligt sätt illustrerade hur knapen fungerade.
Med hjälp av detta kunde man utifrån det tänkta användningsområdet välja utformning av vinklar och räfflor.
När jag tillämpade diagrammet på knapen och pollaren visade det sig att de vinklar och räfflor som tillämpades på alla Clamcleats var direkt olämpliga för dessa två nya produkter.
Jag utgick från diagrammet när jag ritade upp Midin och på den syntes inte mina ändringar vid första anblicken.

Så över till pollaren.
Designskissen var gjord av Rolf Häggbom.
Vid den här tiden gällde kantighet.
Det var nu som Volvo fick namnet Sossecontainer.
Den mest populära segelbåten hette Maxi och var lika kantig den.

Jag tyckte att jag visste hur en pollare skulle se ut och ritade den efter mitt huvud, mera rundad än hans skiss alltså.
Ingen fäste något avseende vid mina hyss.
The Big Guys hade väl viktigare saker för sig än att hänga över min axel.
De visste dessutom att jag blir så långrandig när jag vill förklara något som jag kommit på.

Larmet gick när pollaren skulle provgjutas.
Jag vet inte hur det gick till för jag var inte där, men ett jävla hallå blev det.
Om någon enda pollare blev gjuten så såg jag i alla fall inte den.
Verktyget gjordes om,så att knapen blev som Häggbom tänkt.
Hur det blev med Midin vet jag inte.
Konstigast av allt är att det inte blev några repressalier. Det måste ha svurits många och långa eder över mig, men ingen hade kollat ritningarna innan de gick till tillverkning. Jag antar att det var därför som jag kom undan.
Rolf Häggbom fick i alla fall designpris för pollaren till slut när den blivit tillrättad.

Lite lustigt är det att de pollare som nu, mer än 30 år senare, tillverkas ser ut som en korsning mellan Häggboms och min version.
Så kan det gå.

Att nypa tag.

Företaget hade fått kontakt med en Schweizisk entreprenör som sålde projekt.
Han hade rätten till en uppfinning som innebar att man trädde en repända genom en rörformad hållare och låste fast den med en kil

Den fungerade faktiskt riktigt bra och gjorde det möjligt att fästa upp rep och enkelt justera deras spänning på alla möjliga sätt.
När den nådde mitt bord var redan verktyget (formen) till den hylsformade delen färdigt. Nu återstod ”bara” som vanligt att fixa till resten.
Det är en avgrundsdjup skillnad mellan beslutsfattares och konstruktörers sätt att värdera resursbehov. Jag lärde mig nu detta, men fick dessutom tillfälle att bekanta mig med modell- och verktygsmakare utanför företaget och ta del av dessa steg i utvecklingsprocessen.
Jag kom att fatta tycke för modellfirman Fager och Nordqvist och lade under resten av mitt yrkesliv ut jobben på dem om de hade tid. Detta var ju före datorernas intåg och modellmakeriet var helt avgörande för slutresultatet.

Projektet framskred och det var dags att döpa den nya produkten. En företagsintern pristävling gav resultatet Linex. Alla var glada och penningbelöning utdelades till förslagsställaren. När det så var dags att gravera in namnet i formen anmärkte någon ”Messerschmitt” att nästan alla linjaler i huset var märkta så.
Produkten fick i stället namnet REPTIL och produktionen rullade igång.

En av marknadsutvecklarna (jag har skam till sägandes glömt vem) och jag jobbade vidare med uppfinningen.
Vi var inte särskilt framgångsrika men jag hade ändå nöjet att konstruera och designa en bautastor version som var tänkt att fästas på räddningsselar för snöskottare och dylikt. Jag fick en prototyp tillverkad och är själv fortfarande mycket nöjd med den.
Den finns på Porslinsmuseet.

Försäljningen gick dåligt. Produkten var dyr.
Det hade inte varit helt gratis att ”fixa till resten” och den lilla produktionsvolymen gjorde ingenting bättre.
Till yttermera visso gjorde en del konsumenter reflektionen: ”Vad är det för fel på en knut?”
Själv använde jag dem mest till att hänga upp skidor och cyklar i garagetaket. Det gick jättebra!
Rättighetsägaren skulle ju ha sin provision, och det blev inga stora pengar på det här sättet.

En varm sommardag i Juli när hela fabriken låg öde och alla var på semester damp ett brev från Schweiz ned i brevlådan. Turligt nog hade företaget jour för brevöppning.
Brevet innehöll en stämning från rättighetsägaren och målet skulle upp inför en lokal rätt i någon kanton på en avlägsen bergstopp i Schweiz nu i Juli.
Han var tydligen väl informerad om hur grundligt man firar semester i Sverige. Kanske chansade han på Walk-over.
Nåväl, min kollega marknadsutvecklaren fick ta på sig finkostymen och, likt Stenbocks kurir, spränga iväg på en löddrig häst till bergets topp.
Där gjorde han så entré när målet ropades upp.
Det visade sig att Gustavsberg hade förbundit sig att betala royalty enligt budget i stället för efter försäljningsvolym. Dessutom fanns det ingenting i avtalet om hur man skulle säga upp det.
Allt löste sig till slut såvitt jag förstått, men inte gratis.

Flamma stolt mot dunkla skyar.

Båteri har alltid varit intressant i Gustavsberg.

Man har hållit sig med båt i relation till sina resurser.

På 1800-talet höll godsägaren åtminstone under en period med en båt som vanliga dödliga fick disponera. Ja de allra vanligaste och dödligaste kom nog inte i första rummet.

I mitten av 1900-talet fanns det rätt många båtar och de drogs upp lite där det föll sig. Flertalet var nog ändå medlemmar i den lokala båtklubben. På vintern drogs många båtar upp på Kattholmen.

Där var ett liv och ett kiv. När det var dags att fernissa båtarna smög gubbarna omkring och spanade på varandra. Om någon hade oturen att få rinningar i fernissan möttes han av breda leenden och vänliga kommentarer om sina nya vårgardiner. Åtminstone vid ett tillfälle lär en båtägare ha slipat ned hela skrovet och fernissat en extra gång.

Många båtar sköttes föredömligt. Det fanns ju gott om verkstäder och yrkeskunnigt folk inom bekvämt gångavstånd. Ett visst svinn av rostfria rör o. dyl. förekom också.

I början av 70-talet flyttades småbåtsverksamheten till en nybyggd anläggning i Mölnvik.

Inför invigningen av denna erinrade sig ”Ingenjörn” Hjalmar Olson att han hade ett gammalt flaggspel i källaren. Han erbjöd gentilt båtklubben att få överta detta.

När flaggspelet skulle hissas i Mölnvik visade det sig att det fanns en del flaggor med ett märkligt format kors i mitten.
Det här flaggspelet måste ha kommit till användning under de hektiska åren före 1940 då företaget köpte på sig utrustning och råmaterial inför det krig som man räknade med skulle komma.

Det påstås att åtminstone vid ett tillfälle anlände ett sällskap med Tyska prominenser till bryggan nedanför Strandvik med ångbåt. Ingenjörn sägs då ha fått underliga ryckningar i högerarmen när han hälsade de Tyska gästerna.

Om nu detta är sant så får det kanske skrivas på kontot för ”Nöden har ingen lag” när det gällde att säkra fabrikens fortlevnad.

Själv köpte jag en ny plastbåt samma år som Mölnvik togs i bruk. Jag var inte ensam om detta. Segelbåtar såldes i stora antal och detta skapade naturligtvis en marknad för båttillbehör.

Vi på plastsidan gjorde flera försök att erövra en del av denna marknad.
Under tiden flammade såvitt jag minns den vanliga svenska flaggan stolt mot skyarna i Mölnvik.

Vart det påstådda flaggspelet tog vägen har jag ingen aning om.

Rättelser och kommentarer mottages gärna.

Lön för mödan.

Under hela mitt yrkesliv har jag aldrig tjänat över genomsnittet för en maskiningenjör, men ofta släpat under.

Detta var huvudsakligen mitt eget val.

Jag har oftast varit så road av mitt arbete att jag upplevde det som sin egen belöning. Dessutom satte jag familjens tillvaro före en egen karriär.

Detta är jag nöjd med.

Jag tror att mina arbetsgivare uppfattade mig som en envis och ihärdig löneförhandlare för andra men det gav inte så bra utdelning för mig själv.
Hur ”bigshots” bland designers och produktutvecklare på Gustavsberg betalades vet jag inget om. Några hade säkert egna avtal.

På sjuttiotalet hade Gustavsberg emellertid ett föredömligt system för extra ersättningar till oss vanliga dödliga.
Principen var att om något bedömdes kunna mönsterskyddas eller patenteras så skulle detta prövas.
Det fanns en bestämd taxa för mönsterskyddsansökan, beviljat mönsterskydd, patentansökan och beviljat patent.
För mig innebar detta, enstaka lyckliga år, summor som kunde motsvara en extra månadslön.

När ansökningarna skulle lämnas in fick jag skriva under en kvittens på att jag hade sålt min uppfinning för en summa pengar.
Summan var vanligtvis en krona, eller i förekommande fall en dollar. Likviden betalades aldrig ut.

Detta såg jag inte som något konstigt. Jag hade ju fått en given arbetsuppgift och gjort den på betald arbetstid.
Jag lekte ibland med tanken på att jag skulle be att få ut den uppgivna summan i klingande mynt men det blev tyvärr aldrig av.
Såhär efteråt när jag ser hur människor med bättre PR-sinne än jag, ihågkoms eller själva kommer ihåg sina storverk, så önskar jag att jag hade varit mer påstridig.
Det skulle ha varit roligt att ha kvar designpriset som företaget slarvade bort, eller att ha en liten tavla på väggen med några uppmonterade enkronor och silverdollar.

Jag får följa det finska talesättet; Vem ska hålla upp kattens svans om inte katten själv, och knackar vidare på min berättelse.

Kraften från ovan

Jag såg häromdagen en gammal vän i golvet på en offentlig lokal.
Det var en brunn för anslutning av El och Tele.

Sjuttiotalet var ju de stora greppens tid.

Nu ville KF bygga ett nytt huvudkontor intill Slussen i Stockholm.
Alla tänkte stora tankar om öppna landskap långt före Ulf Lundell.
Varifrån skulle då kraften och kontakten med verkligheten hämtas när det inte fanns några väggar att sätta kontakterna i?
Man vände sig till vännerna i Gustavsberg för att få ett svar.

Rolf Curlow som titulerades marknadsutvecklare ,tror jag, kom till mig med tankar och idéer.
Vi satsade på en lösning där kraften skulle komma från grunden, golvet alltså.
Jag tänkte inte mycket på saken då, men Gustavsberg gjorde ju också de rör som ledningarna skulle dras i så det skulle bli mycket plast sålt.
Vi gjorde den tillsammans och blev rätt nöjda även om verkligheten sedan skulle visa att jag grovt hade underskattat den omilda behandling som brunnslocken kom att utsättas för.
Vi var till slut rätt nöjda med oss själva och fick dessutom en designutmärkelse.

När det nya KF-huset var färdigt fick vi anställda på företaget åka skärgårdsbåt från Gustavsberg till Stockholms ström för att se huset lysa i kvällsmörkret. Det var en anslående syn, och en trevlig afton.

Upplevelsen förmörkades något av att man till slut hade valt att hämta kraften från ovan i KF-huset.

Där sprack hela referensprojektet och jag tror inte att särskilt många golvbrunnar till slut blev sålda. Sanningen är att den brunn jag såg häromdagen inte var vår, utan en förbättrad kopia.
Det här var en förbannelse som följde oss genom hela 70-talet. Vi var ofta först, och mest kreativa, men de som kopierade oss gjorde vinsterna.