Lön för mödan.

Under hela mitt yrkesliv har jag aldrig tjänat över genomsnittet för en maskiningenjör, men ofta släpat under.

Detta var huvudsakligen mitt eget val.

Jag har oftast varit så road av mitt arbete att jag upplevde det som sin egen belöning. Dessutom satte jag familjens tillvaro före en egen karriär.

Detta är jag nöjd med.

Jag tror att mina arbetsgivare uppfattade mig som en envis och ihärdig löneförhandlare för andra men det gav inte så bra utdelning för mig själv.
Hur ”bigshots” bland designers och produktutvecklare på Gustavsberg betalades vet jag inget om. Några hade säkert egna avtal.

På sjuttiotalet hade Gustavsberg emellertid ett föredömligt system för extra ersättningar till oss vanliga dödliga.
Principen var att om något bedömdes kunna mönsterskyddas eller patenteras så skulle detta prövas.
Det fanns en bestämd taxa för mönsterskyddsansökan, beviljat mönsterskydd, patentansökan och beviljat patent.
För mig innebar detta, enstaka lyckliga år, summor som kunde motsvara en extra månadslön.

När ansökningarna skulle lämnas in fick jag skriva under en kvittens på att jag hade sålt min uppfinning för en summa pengar.
Summan var vanligtvis en krona, eller i förekommande fall en dollar. Likviden betalades aldrig ut.

Detta såg jag inte som något konstigt. Jag hade ju fått en given arbetsuppgift och gjort den på betald arbetstid.
Jag lekte ibland med tanken på att jag skulle be att få ut den uppgivna summan i klingande mynt men det blev tyvärr aldrig av.
Såhär efteråt när jag ser hur människor med bättre PR-sinne än jag, ihågkoms eller själva kommer ihåg sina storverk, så önskar jag att jag hade varit mer påstridig.
Det skulle ha varit roligt att ha kvar designpriset som företaget slarvade bort, eller att ha en liten tavla på väggen med några uppmonterade enkronor och silverdollar.

Jag får följa det finska talesättet; Vem ska hålla upp kattens svans om inte katten själv, och knackar vidare på min berättelse.

Kraften från ovan

Jag såg häromdagen en gammal vän i golvet på en offentlig lokal.
Det var en brunn för anslutning av El och Tele.

Sjuttiotalet var ju de stora greppens tid.

Nu ville KF bygga ett nytt huvudkontor intill Slussen i Stockholm.
Alla tänkte stora tankar om öppna landskap långt före Ulf Lundell.
Varifrån skulle då kraften och kontakten med verkligheten hämtas när det inte fanns några väggar att sätta kontakterna i?
Man vände sig till vännerna i Gustavsberg för att få ett svar.

Rolf Curlow som titulerades marknadsutvecklare ,tror jag, kom till mig med tankar och idéer.
Vi satsade på en lösning där kraften skulle komma från grunden, golvet alltså.
Jag tänkte inte mycket på saken då, men Gustavsberg gjorde ju också de rör som ledningarna skulle dras i så det skulle bli mycket plast sålt.
Vi gjorde den tillsammans och blev rätt nöjda även om verkligheten sedan skulle visa att jag grovt hade underskattat den omilda behandling som brunnslocken kom att utsättas för.
Vi var till slut rätt nöjda med oss själva och fick dessutom en designutmärkelse.

När det nya KF-huset var färdigt fick vi anställda på företaget åka skärgårdsbåt från Gustavsberg till Stockholms ström för att se huset lysa i kvällsmörkret. Det var en anslående syn, och en trevlig afton.

Upplevelsen förmörkades något av att man till slut hade valt att hämta kraften från ovan i KF-huset.

Där sprack hela referensprojektet och jag tror inte att särskilt många golvbrunnar till slut blev sålda. Sanningen är att den brunn jag såg häromdagen inte var vår, utan en förbättrad kopia.
Det här var en förbannelse som följde oss genom hela 70-talet. Vi var ofta först, och mest kreativa, men de som kopierade oss gjorde vinsterna.

Att gripa efter mycket.

En dag visade Julle mig en märklig tång.

Jag blev alldeles betagen.
Det var en tång avsedd för att hjälpa dem som hade begränsad räckvidd som t.ex. rullstolsburna.
Tången var tänkt att fungera som en förlängning av armen.
Den hade ett par gripklor i spetsen och denna främre del kunde böjas ned och upp som en handled. Dessutom kunde gripdelen rotera som en hand till dess att man grep om något då den låstes.
Det var helt uppenbart att denna tång kunde underlätta livet för många.
En stor fördel jämfört med andra tänger var den ergonomiskt korrekta utformningen av handtaget och möjligheten att montera ett stöd mot underarmen som avlastade handleden och gav bättre precision.

Jag kommer inte ihåg varifrån projektet kom eller hur det hamnat hos oss. Det kan ha varit Julles eget projekt.
(År 2018 fick jag veta att den ursprungliga iden kommit från Henrik Wahlforss.)
Nu skulle vi göra en säljbar produkt.
Det var inte fråga om någon tillverkningsduglig prototyp som vi hade att utgå ifrån.
Det var snarare ett typiskt exempel på de illustrationsmodeller som uppfinnare och kreatörer tar fram för att kunna demonstrera sina tankar för investerare och exploatörer.
Jag skulle komma att jobba med många sådana modeller under mitt yrkesliv.
Här fick jag nu för första gången ge mig i kast med att möjliggöra alla dessa goda idéer.
Som jag minns det så höll Julle i projektet.
Jag löste de tekniska problemen och skapade ett adekvat underlag för tillverkningsprocessen och PO Landgren deltog med stöd, råd och dåd.
Vi hade tydligen mycket fria händer och kunde jobba helhjärtat med projektet.
När det blev dags att konstruera formverktygen fick jag vara spindeln i nätet som följde konstruktionen av dessa och tydliggjorde för konstruktörerna funktionssätt och syfte med de olika detaljerna så att de kunde göra adekvata formar.
Det här var en av de allra roligaste perioderna under hela mitt yrkesliv.

Jag gjorde i ungdomligt oförstånd och driven av entusiasm några misstag under resans gång, men med tanke på de tekniska svårigheterna och de högt ställda kraven var de inte så konstiga och jag fick tid att göra om tills det blev bra.

Julle stod givetvis för de ergonomiska och designmässiga aspekterna men utan vårt goda samarbete skulle det inte ha blivit någon produkt.
Det gjordes några patentansökningar på mina lösningar och det blev visst åtminstone två patent.

Tången anmäldes som kandidat till designpris och vi fick utmärkelsen tillsammans med varsitt stiligt diplom.
Mitt exemplar sattes upp på porslinsmuseet och är sedan dess försvunnet.

Här kan man se hur Gustavsbergs VD tar emot priset medan Julle och jag tittar på.
Samtidigt kan den modeintresserade se hur den habit såg ut som provocerade en äldre kollega till barska kommentarer om opassande klädsel för en ingenjör.

Till slut skulle tången demonstreras för Hans Konungsliga Majestät vid en utställning på Nationalmuseum. Det kändes lite fånigt och Julle ville inte gå, men jag var så ivrig att få demonstrera den för vem som helst så jag tog på mig jobbet.

Hans Majestät lyssnade inte särskilt intresserat.

Det här projektet är ett bra exempel på att det inte alltid är lätt att vara först. Så vitt jag förstått blev det ingen försäljningsframgång. Tängerna blev alltför dyra och folk förstod sig inte på dem.
Det är ändå tydligt när man ser på dagens tänger att de som gjort dem har tittat noggrant på vår ursprungsmodell.

Det är kul att ha varit först!

Efterord.

Det är lätt att vara efterklok såhär nästan 40 år efteråt.
Jag borde ha tänkt på min svärmor som, gammal och värkbruten, skötte ett hushåll vid en nordlig älvstrand utan någon annan modern bekvämlighet än elektrisk belysning.
Hon hade ett alldeles utmärkt hjälpmedel med vilket hon kunde öppna spisluckan, flytta föremål, knuffa upp kärvande dörrar, gräva upp potatis ur landet, slå ihjäl mullvadar i potatislandet, röra om i bykgrytan, peka åt mig och dessutom hade hon den att stödja sig på när hon gick.
Det var helt enkelt en lagom grov och lagom lång käpp gjord av en barkad trädgren.

Den fantasi som vi använde till att designa vårt redskap använde hon till att ta ut det bästa av sin käpp.

VEM VAR KLOKAST AV OSS??

LIC-servisen.

Nu var det tidigt 70-tal och allt var stort. Till exempel byggdes ”Babels hus” vid denna tid.
Det behövdes nya grepp för att förse sjuklingar med maten för dagen. Storkök var ordet sa Bill såväl som Bull.
Landstingets Inköps Central, vände sig med förtroende till Gustavsberg för att få hjälp med att distribuera mat till tusentals patienter innan den kallnat. Gustavsberg satte till sitt starkaste kort för att lösa problemet.
Nu var ju Stig Lindberg inte direkt någon ingenjörstyp. Han ritade och målade upp sina designer och så fick andra verkställa.

Jag har hört från en som var närvarande att när han för första gången såg ett provkott av termosflaskan TERMIC så höll han upp den framför verkstadsfolket och utropade med stor emfas: ”Den här har ni FULLSTÄNDIGT MISSLYCKATS MED!”

Jag kommer ännu ihåg när Stickan första gången gjorde entré på ritkontoret.
Han svepte in och ropade hurtigt: ”Tjänare grabbar!”.
Ett mått på min lantlighet var att jag tyckte det var konstigt att han bar halsduken utanpå överrocken.
Både min Mamma och befälet i lumpen hade lärt mig att den inte värmer då.

Min kollega Börje höll just på med att rita upp den serveringsbricka som LIC skulle ha. För att den skulle vara lättarbetad för sjukhuspersonalen skulle den ha urtag för händerna i brättet. Sådant går inte att forma helt fritt när man formsprutar plast, men Börje hade gjort så gott han kunde.
Nu fick vi som tjuvlyssnade intill se andra sidan av ett gammalt talesätt på ritkontor.
”Ju mer erfaren och proffsig man är desto hårdare ritstift använder man. Själv ritar jag med passarspetsen.”

Stickan tog fram ett ritstift som mest påminde om de ritkol man använder när man skissar tavlor och ritar kroki. Med detta ritade han så upp hur han ansåg att brickan skulle se ut direkt på Börjes original. Dagars och veckors möda förstördes på ett ögonblick. Börje som var en försynt person teg och led trots att han var en både erfaren och kunnig yrkesman.

Brickan blev till slut bra, men jag har märkt att den numera ibland tillskrivs PO Landgren.

Nåväl, maten hålls ju inte varm av en bricka allenast, men här kom ännu en tillämpning av vår nya och oprövade ”dubbelmuggsteknik” till pass.
Vi skulle göra en oval soppskål i ultraljudssvetsad plast och på den skulle ett plastlock ligga som var så utformat med en kant att det precis kom att rymma en limpskiva. Dessutom skulle vi göra ett plastlock till mattallriken liknande de som man nuförtiden använder i microvågsugnen.

Sagt och gjort, verktyg (gjutformar) konstruerades, ritades upp och sändes till underleverantörer för tillverkning.
Att göra ovala skålar var inget nybörjarjobb precis vi denna tid när datorstyrda maskiner bara var en våt dröm hos tekniknördarna.
Här skulle det göras två stycken olika som skulle passa ihop på pricken vid svetsningen.
En nyetablerad verktygsmakare i landets västra delar tryckte på Hagelin om att få ett jobb för att visa vad han kunde. Han erbjöd ett så lågt pris att det verkade alltför bra. Vi talar här om motsvarigheten till inköpspriset för en riktigt fin ny bil.
Lennart tog budet i tron att killen tyckte det var värt ett förlustjobb för att bli leverantör till Gustavsberg.
Efter mycket tjat och påtryckningar kom till slut leveransen. Detaljen som göts fram såg för jävlig ut och kunde inte användas. Formtillverkaren erkände då: ”Jag trodde den var rund.”
Här kom bekräftelsen på något som jag hade trott var ett skämt.
Jag hade frågat kollegorna om det inte drog mycket tid och blev kostsamt för presumtiva underleverantörer att göra kalkyler på alla förfrågningar de fick.
Rurik Kamb sade då att man vägde ritningsbuntarna på brevvågen.
Jag trodde så klart att han skojade med mig men lärde mig nu att man brukade vika upp det första ritningsarket där stycklistan med alla detaljer stod uppräknade, sedan vägde man bunten och höftade till priset. Vid det här tillfället syntes det inte att skålen skulle vara oval förrän på nästa ark i bunten.

Tillsammans med problemen att svetsa tätt ledde detta i slutändan till att skålen blev gjord i porslin. Den blev snygg men höll naturligtvis inte värmen så bra som planerat.
Det hela såg inte alls illa ut när brickan var färdigdukad .
Stickan fick hedersomnämnande för designen.

Den uppmärksamme läsaren undrar kanske vart den andra delen av skålen tog vägen.
Man ökade godstjockleken och försökte sälja den som enkelväggig skål.
Jag vet inte vad LIC tyckte men hittade just ett exemplar som jag förvarat skruvar och muttrar i.

Om dubbelhet och dåliga förbindelser.

Redan från början kom jag att arbeta nära tillsammans med Julle (Sven Erik Juhlin) och PO ( Landgren), för att inte tala om alla praktikanter och designstudenter.
Detta var inte organiserat på annat sätt än att våra arbetsuppgifter gick i varandra.
Det fanns plastmuggar att köpa som var vita inuti och färgade på utsidan. Julle visade mig en och vi enades om att de nog var gjutna i två steg, först innerdelen, och sedan den färgade utanpå. Julle ville göra något liknande men vi hade inte tekniken.
I sökandet efter lösningar på problemen med hopfogandet av Bregers vattenkanna hade företaget fått kontakt med ultraljudssvetsning.
Detta byggde på det enkla faktum att om man gnider händerna mot varandra så blir de varma. Om man gnider två plastbitar mot varandra så blir även de varma, och om man gnider tillräckligt intensivt så smälter de ihop.
Ett företag levererade utrustningen och Julle ritade upp ett helt program med dubbelväggiga produkter.
Muggar, kaffekoppar, tillbringare, salladsskålar, med tillhörande fat, lock och bestick såg världens ljus.
Grejorna var verkligen snygga och helt rätt i tiden.

Det fanns en liten hake.
Ultraljudssvetsning går bra om energin inte transporteras längre väg genom plastbitarna än vad materialet är tjockt. Vid de höga frekvenser som det är fråga om beter sig annars plasten som om man håller en våt tvättsvamp mellan handflatorna. Det blir inte så varmt som man önskar.
Mitt minne sviker mig men jag har för mig att åtminstone dubbelkannan och salladsskålen måste limmas.
Alla delarna var gjorda i högblank och färggrann plast. Muggen var mest speciell, med ett halvcirkelformat handtag. Folk tyckte om den, och när den gick upp i svetsen köpte man en ny likadan.
Om du kära läsare har en del i denna serie så var försiktig med den. Diska aldrig i diskmaskin och tappa den för allt i världen inte i golvet.
Jag hade min vana trogen läst på och insåg att svetsningen bokstavligt talat inte skulle hålla i längden.
Det fanns ett alternativ.
Om man bytte till en segare plast i ytterdelen så kunde man krympa fast den på innerdelen när den kom varm ur maskinen. Muggen skulle däremot inte kunna bli lika blank som den ursprungliga.
Jag kommer inte ihåg vem som tog beslutet, det var över min nivå, men vi gjorde ändringen. För att markera att det var en ny produkt gjorde då Julle om handtaget till en greppvänligare, men kanske inte lika elegant lösning.
När vi nu etablerat krymptekniken som gjorde muggarna slagtåliga, gjorde Julle en barnmugg och en barntallrik. Dessa kunde dessutom med fördel användas av fysiskt handikappade. Där gjorde han en pionjärgärning.

Plastbrickan som syns på bild har en egen historia. Kommer i nästa avsnitt.

Till tystnadens lov.

Den som har bott i ett flerfamiljshus före 1965 kommer kanske ihåg att om det bodde någon gubbe i samma trapphus fick man höra hur toaletten tjöt varje gång han var uppe och pinkade på natten.
Själva spolningen låter inte särskilt mycket. Det var flottörventilen som fyller på nytt vatten som hördes i hela huset.
Bertil Dahllöf på Gustavsberg gjorde en god gärning då han på 60-talet uppfann den tysta flottörventilen.
Det är inte han på bilden. Han hade svart hår såvitt jag minns.
Primus Sievert blev nog också glada åt att få tillverka ventilen eftersom efterfrågan på fotogenkök avtog när folk började få nya kök med elspis. Här fick man en ny storsäljare.
Tystspolningen gjorde att vi senare på det nya TEC fick ett jättefint ljudlaboratorium.
Plastmaterialleverantörerna började marknadsföra en ny plast, POM eller Acetalplast, som det nya ersättningsmaterialet för koppar i ventiler.
I reklamen hävdade de att man kunde tänka som om det vore metall. Alla om-en och men-en stod, som brukligt är i reklam, längre ned i texten.
Jag tror att det var konstruktionschefen som ritade den nya flottörventilen i plast.
Det var ingen dålig konstruktion, men han hade inte läst det finstilta i materialspecen.
Som jag minns det skulle en ventil tåla 100 000 öppningar vid 1 MPa (tio kilo) under tio år.
Jag kommer inte ihåg vilket öknamn ventilen fick, men det var av samma kaliber som BAHCO:s ”bilbrännare”.
Jag tror att det var i samband med att konstruktionschefen slutade som jag fick uppdraget att åtgärda ventilen.
Min vana trogen läste jag in mig på ämnet och insåg då att det krävdes helt andra godsdimensioner för att plasten skulle hålla i längden. Samtidigt upptäckte jag att maskingängor är direkt olämpliga i plastmaterial. Jag ritade ett ändringsförslag och var väldigt nöjd med mig själv.
Jag har all anledning att vara tacksam över mina äldre och mer erfarna kollegors kommentarer. De påpekade att mina egendesignade plastgängor skulle kräva investeringar i nya verktyg vid formtillverkningen.
Detta innebar stora kostnader. De skulle dessutom avsevärt försvåra eventuella senare förändringar.
”Den som lyder råd är vis.” Den här gången godtog jag råden och nöjde mig med riktigt grova standardgängor.
Det här blev min första konstruktion som kommit ut i mycket stora antal under flera decennier.
När ventilen började bli gammalmodig räddades den av att man i Belgien envisades med att även fortsättningsvis vilja ha just denna ventil.
Den portionerade inte ut vattnet i exakt lika mängd vid varje spolning men belgarna tyckte tydligen att den verkade säkrare mot översvämning och återsugning av förorenat vatten.
Det här uppdraget lärde mig något som verkar vara en naturlag.
Det är inte lätt att för första gången göra något som ingen annan har tänkt på.
Det är ofta den som kommer in som tvåa och bygger vidare på grundidén som får se produkten bli framgångsrik.

Vem, om någon, som sedan får ära och berömmelse är en helt annan sak.

N. I. H. – effekten.

När jag botaniserade bland trämodellerna som skulle köras till tippen, hittade jag bland annat två modeller till de ”våffeljärn” som har använts vid tillverkningen av de blå druvklasar som gett servisen ”Blå blom” dess namn.

Det finns olika uppgifter om hur druvklasarna tillverkats genom åren. Själv har jag för mig att de från början göts i pyttesmå gipsformar. Det finns foton av jättehöga travar av sådana formar från början av 1900-talet.

Fabriken elektrifierades 1896 och ett nytt elverk kom igång på Kattholmen strax efter första världskriget. Någon kom så på att man kunde göra klasarna i elektriska ”våffeljärn”. Det var modellerna till dessa våffeljärn som jag hittat.

Jag erinrade mig då ett annat av mina allra första jobb i början av 70-talet.
Vid det här laget hade alltså kvinnor suttit och stansat blå blommor i mer än femtio år. Jag vill helst inte tänka på hur det kan ha känts i armar och axlar efter några årtionden på det jobbet.

Briefingen inför jobbet var kortfattad som vanligt. ”Gör något åt det slitsamma jobbet” bör det väl ha låtit.

Idag skulle jag väl ha satt en luftcylinder på handtaget och sedan bett om ett ordentligt automatiseringsprojekt. Istället kastade jag mig entusiastiskt över uppdraget och gjorde en halvautomatisk manick som skulle ha tagit bort den tunga armrörelsen men som inte fick jobbet att gå fortare.

Ritningarna gick till verkstaden, apparaten tillverkades och levererades prompt till HPF.

Killarna på HPF:s underhållsverkstad kopplade till luften, tryckte på knapparna och stansen gick ned halva vägen och kilade fast. Sådant här är fullt normalt vid enstyckstillverkning. Det finns en särskild yrkesbeteckning för de betrodda och kunniga tekniker som i vanliga fall trimmar in nya maskiner. De kallas Filare.
I detta fall hade tydligen verkstadskillarna tänkt sig att underhållsteknikerna skulle fila in maskinen själva.
De tänkte annorlunda och flyttade in maskinen i ett mörkt och avlägset hörn av verkstaden där den fick stå ifred.

Jag var redan upptagen av andra jobb och fick veta vad som hänt först långt senare när jag frågade hur det hade gått. Underhållskillarna meddelade då att apparaten hade varit bra att ha att plocka delar från till annat så att man slapp beställa när det var bråttom.

Hur de blå ”blommorna” tillverkades de nästföljande trettio åren vet jag inte.
Detta var en erfarenhet som jag delar med många av mina yrkesbröder.

I klartext betyder termen: Not Invented Here!