Emigranten

Vi gifte oss vintern 67 och direkt efter ingenjörsexamen flyttade jag till min fru i Åbo där hon bodde och studerade vid universitetet. Det var inte fråga om något tillfälligt utan jag emigrerade på riktigt och tänkte stanna där.
Detta skedde vid en tid då en tsunamivåg av finska emigranter drog över Sverige. Jag var en märklig fågel när jag anmälde mig på arbetsförmedlingen. Alla blev lite förvånade men jag måste tillstå att jag blev anständigt behandlad.
Med hjälp av arbetsförmedlingen, privata kontakter och egna initiativ lyckades jag få olika påhugg.
Det var mest fråga om kroppsarbete.
Mot slutet av året fick jag löfte om jobb som VVS-ritare på ett byggföretag med svenskspråkig ledning.
En morgon vaknade vi vid beskedet att regeringen hade devalverat valutan med nästan hälften. Dessutom hade man dragit tillbaka alla statliga beställningar som gick att dra tillbaka.
Det hördes inget från byggföretaget så jag tog kontakt. Ägaren var mycket generad. Han hade lovat mig anställning på grund av något offentligt kontrakt, men nu var det snarare fråga om att säga upp folk. Det blev inget jobb för mig.

Thorildsplan

När jag hade muckat önskade jag inget hellre än att på kortast möjliga tid få ett yrke så att jag kunde försörja mig. En lumparkompis hade tipsat om en snabbutbildning till maskiningenjör på Thorildsplans gymnasium. Kursen var tänkt för dem som hade yrkeserfarenhet eller studentexamen. Jag hade ju bådadera så jag kom in. Det var först senare som jag förstod att det var samma skola och i princip samma kurs som min storebror hade gått.
Vi var ett brokigt och glatt gäng som började höstterminen 1965. Här lade jag mig till med en av mina fördomar, nämligen den att maskiningenjörer är särskilt intresserade av musik.
Flera av kompisarna var hel- eller halvproffs som musikanter, ett par var klubbägare, några var amatörer och själv hängde jag med i gänget som en sorts ”hangaround”.
På håltimmar och luncher brukade vi dra till ”Tords musikinstrumentverkstad” vid Kronobergsparken och jamma lite.
Tord tycktes road av våra täta besök. Han hade själv tidigare varit yrkesmusiker och turnerat med flera av de stora musikartisterna.
När jag skriver detta 2011 pågår en debatt om läraryrkets innehåll och utövande. Tanken har framförts att lärare borde betraktas som konstutövare snarare än distributörer av faktakunskaper.
Jag håller med.
Några av lärarna var speciella talanger när det gällde att fånga intresset och att förmedla kunskaperna. Jag har tyvärr glömt namnen men vår fysiklärare hörde till den gruppen.
Läraren i ritteknik gjorde en minnesvärd entré. Det var en kort äldre herre som gick med käpp. Han led troligen av svår psoriasis. Han var oklanderligt klädd i en dubbelknäppt kostym vilken gav begreppet kritstrecksrandig en ny och djupare dimension eftersom han var dammig av krita från svarta tavlan.
Han öppnade med att säga att han inte tänkte lära upp oss till ritare eftersom konstruktionskontoren redan hade sådana anställda. Vi skulle i stället få lära oss tillräckligt mycket för att kunna leda ritarbetet.
Vare sig han eller vi i klassen hade en aning om hur dramatiskt vårt yrke skulle komma att ändras och hur snabbt det skulle ske.
Sommarlovet 1966 jobbade jag för sista gången som allt i allo på badkarsfabriken.
Vid den här tiden träffade jag kvinnan i mitt liv. Det blev dåligt med nattsömnen och jag gjorde mig bemärkt på ett mindre smickrande sätt.
Min kanske viktigaste uppgift var att jag skulle komma först av alla till fabriken på morgonen och vrida om en strömbrytare på den första pressen, dragpressen. Sedan skulle jag gå upp i matsalen och sätta på kaffe för det första gänget som skulle gå på.
En morgon försov jag mig. Pappa eller förmannen ringde och väckte mig med hårda ord och inga visor. Jag undrade om jag skulle gå ned och blev tillsagd att det skulle jag banne mig och det i rykande rappet.
När jag kom ned fick jag reda på varför jag skulle vrida om strömbrytaren på morgonen. Det var uppvärmningen av den klibbiga dragoljan som var nödvändig för att man skulle kunna pressa karen. Eftersom man inte kunde börja pressa som planerat hade hela dagens rytm kommit i olag och det blev färre kar gjorda än planerat. De vilka hade prestationslön fick dessutom lägre lön den dagen.
Jag låg väldigt lågt resten av sommaren. Mest sov jag på en trave kartonger i källaren där jag inte störde någon eller kunde ställa till med mera ohägn.

Fotogen.

Före mitten av 1800-talet hade vanligt folk knappast något annat lyse i hemmet än ljuset från den öppna spisen. Det blev inte så mycket läst på kvällarna men många barn blev gjorda.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.

Lumpen

Vid den här tiden skulle alla av mankön, som inte hade laga förfall, göra lumpen i 304 dagar.
Brorsan sade att: ”Det är ingen fara, du tål mer än du tror och mycket mer än vad Mamma tror.”
Jag tror att Alexander Solsjenitsyn har beskrivit artilleriet som en intellektuell oas i det militära komplexet. Han syftade då på den första halvan av 1900-talet. Nu var vi inne i den andra halvan.

Ändå kan det ligga något i resonemanget.
Vi åkte normalt i bil och ägnade oss mycket åt att traggla rutiner. De stackars infanteristerna däremot fick slita hund. Vi var en blandning av alla sorter, men kanske fler studenter än i folkgenomsnittet. Atmosfären var ganska bra och det blev utrymme för samtal och åsiktsutbyte.
Jag var då ännu mer naiv än nu och nästan barnsligt troskyldig. Som den pricipiella pacifist jag var gormade jag på något underbefäl om varför han hade valt att bli yrkesmördare. Mina klokare kamrater tillrättavisade mig och menade att jag inte skulle tracka honom när jag inte kände till hans situation.
Jag tog till mig råden och önskar idag att jag hade lagt dem mera omsorgsfullt på minnet än jag gjorde.

När vi muckade sade kompisarna att de flera gånger hade räddat mig undan konsekvenserna av min lösmynta obetänksamhet.
Jag tror dem.

Vad lärde sig då den naive artilleristen av lumpen?
Följande.
Med en noggrant inövad rutin kunde vi utan att vara överdrivet engagerade, och med haubitsar (kanoner) som redan var gammalmodiga, placera fyra spränggranater på rätt plats i bredd i trädtoppshöjd cirka en halv mil bort.
Min poäng är att det är möjligt att utföra till synes omöjliga uppgifter med hjälp av planering och ett visst mått av god vilja.
Att det just var granater är en annan sak.
Jag frågade förresten om jag fick fotografera övningen men fick nej.
De närvarande utländska koryfeerna däremot applåderade resultatet men inte med händerna utan med sina kameraslutare. Det lät som om en hagelby drog förbi över läktaren där de satt.

Muck var en märklig och lite tråkig erfarenhet. Jag upplevde det som att vi hade varit ett bra kompisgäng. När vi bytt till civila kläder (vi hade ju inte fått gå civilt klädda ens på ledigheten) så gick vi inte att känna igen längre.
Gemenskapen var upplöst och vi träffades inte igen.

Studenten.

Jag tog studenten 1964.
Den moderna läsaren tänker kanske: So what? Big deal!
Detta tilldrog sig emellertid vid en tid när man måste söka och bli antagen till gymnasiet, och examen var på riktigt. Man kunde faktiskt bli underkänd.
Jag hade inte varit någon mönsterelev. Det mesta var roligt men jag pluggade nog mest sådant som roade mig. Resultatet blev ojämna betyg.
De sista veckorna före examensdagen skulle vi själva läsa in och repetera vad som brast. En av killarna i klassen hade en rullbandspelare (dyrt och exklusivt vid den tiden) och sådana fanns i vissa av klassrummen. Det var nu jag kom i kontakt med jazz och blues. Kompisen brukade banda Klas Dalgrens musikprogram från New York och dem lyssnade vi igenom i stället för att repetera våra kurser.
Jag var ändå medveten om mina brister, så när jag köpte studentmössan vågade jag inte prova den. Mössan har alltid varit något för liten för min tjocka skalle.
På examensdagen blev vi tenterade av ett antal censorer. I dag skulle man väl kalla det kvalitetskontroll. En censor höjde till min häpnad och stolthet mitt betyg i svenska. Först därefter skrevs betygen ut.
Medan kollegiet satte betygen togs ett foto av några av oss.

Själv står jag till höger och jag tror att Ulla Gestblom står till vänster. Skam till sägandes är jag inte säker på de övriga två och vill gärna bli rättad på den punkten.
Firandet var något annorlunda än nuförtiden. Hos oss blev det en stor helnykter familjefest på Farstaborg.
Så stod man där med en examen som gav rätt att söka högre utbildningar, men med betyg som inte räckte till de flådigaste institutionerna som KTH eller Chalmers.

Storm på Badkarsfabriken

De olika fabriksenheterna hade sina egna service- och underhållsavdelningar. Redan från början lärde jag mig att på Gustavsberg gällde inte, som inom flyget, att maskiner och utrustning skulle hållas i topptrim under hela sin livslängd.
Det förekom kanske ansatser till periodiskt underhåll, men jag såg det inte. Istället körde man efter principen att ”Vi kör tills något går sönder och då lagar vi.”
Detta förhållningssätt förutsatte att man hade tillgång till mångkunniga reparatörer vilka inte var rädda för några som helst uppdrag.
På badkarsfabriken hade man Storm. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han framstod inte som något yrväder en aprilafton utan mer som stormen själv. För egen del var jag lite småskraj för honom.
När hydrauliken i pressarna var så sliten att man inte kunde fortsätta fick Storm och en kumpan i uppdrag att renovera pressarna.
Ganska snart låg en stor bröte med rör, ventiler och kopplingar till synes utan minsta ordning på fabriksgolvet. Många undrade hur det skulle gå.
Plåtverkstadens förman Olle Forssman kunde inte behärska sitt skämtlynne. Tillsammans med en sammansvuren tillverkade han en udda rörbit som ytligt sett verkade höra hemma i röran.
De smugglade in biten bland de övriga och väntade på resultat.
Det blev resultat.
Storm stormade in till Olle och slängde rörbiten framför honom rytandes att; Den här hör inte hemma på pressen.
Tji fick alla som hade trott att han inte hade koll på sina röriga rör.

Mera om badkarspressarna

Jag var inte med till slutet med intrimningen av dragpressen men tror att det slutade med att man fick hålla tillgodo med att dra två gånger med mellanliggande extra smörjning med dragolja. Detta blev grisigt men var ändå ett jättestort steg framåt jämfört med att glödga karen mellan dragningarna.
När karet nu var draget såg brättet alldeles erbarmligt ut. Det måste klippas rent innan man kunde vika den vulst som vi ser i badrummet. Själva klippet var i princip inte annorlunda än när man stansar ut pepparkakor vid julbaket. Kakan var förstås större och degen var ersatt av plåt.
Som jag minns det så small det till så hårt att kaffekopparna i lunchrummet hoppade för varje kar som stansades. Mycket hoppa blev det.
En tysk dök upp och jag fick tolka åt honom.
Han berättade att han som hobby svarvade stötdämpare på fritiden. De såg ut som burkar av stål. Han mixtrade med burkarna och gjorde några inställningar. Så ställde han upp burkarna på tvåans pressbord och körde ned pressen. Jag spände mig inför smällen, men det enda som hände var att pressen råmade och skrotbitarna ramlade ned i skrotlådorna.
INGEN smäll!
Vad lärde sig nu vår yngling av detta?
1. Det duger inte att bara ge upp från början. Man får jobba tills man kommer framåt som trimmaren gjorde.
2. Ibland får man ändå hålla tillgodo med den framgång som blev möjlig och köra vidare därifrån.
3. Kaffekoppar måste inte fortsätta att hoppa i evighet bara därför att de gjort så i 15 år. Ibland kan man med intelligens och uppfinningsrikedom förändra verkligheten.