Fotogen.

Före mitten av 1800-talet hade vanligt folk knappast något annat lyse i hemmet än ljuset från den öppna spisen. Det blev inte så mycket läst på kvällarna men många barn blev gjorda.
Från mitten av 1800-talet började järnspisarna komma. De var en enorm lättnad för alla som skulle skaffa ved och för dem som lagade mat. Men det fanns en baksida. Det blev mörkt i huset.
Talgdankar var dyra och osade och finare ljus hade man bara råd med till jul.
Rovoljelampor blev åtkomliga och skingrade mörkret, men det stora lyftet kom när fotogenet (en ny petroleumprodukt) dök upp. Det är knappast någon tillfällighet att detta skedde ungefär i samma tidsepok som dagstidningar och föreningsliv började ta fart i landet.
Fotogen blev en allmänt tillgänglig handelsvara i hela landet i slutet av 1800-talet.
När de första förbränningsmotorerna dök upp runt sekelskiftet, så var de ofta gjorda för att gå på fotogen, eftersom det var det bränsle som fanns att köpa.
Det är säkert ingen tillfällighet att en av de första personbilar som dök upp i Stockholm, en Scania Vabis, ägdes av en apotekare (Otto Bjurling). Personbilar kördes helst på bensin eftersom de då var mer lättstartade.
Bensin fanns vid den tiden bara att köpa på apotek.
Tyngre fordon som t. ex. traktorer kördes även fortsättningsvis på fotogen. De måste startas med bensin från en liten tank. När motorn blivit varm bytte man till fotogen genom att ställa om bränslekranen. Med tiden delades fotogenet upp i en finare kvalitet för belysning och en mustigare kvalitet som fick heta motorfotogen.
Elektricitet kom och tog över belysningen och bensinen blev allmänt tillgänglig men de två fotogentyperna levde kvar. Jag sålde ju själv fotogen på 60-talet.
När andra världskriget tog slut så slutade alla som kunde, att köra med gengas. Gengasen var krånglig. Man fick ha timslång framförhållning om man ville köra. Det var smutsigt och omständligt och gasen var livsfarlig.
Pappa berättade att om man fick riktigt stora bestar till råttor i sin fälla så gick man ut när mjölkbilen kom och höll buren framför aggregatets skvallerrör medan mjölkkusken lastade på mjölkflaskorna (50 liters). När mjölkbilen sedan åkte vidare var råttan död.
När bensinen kom tillbaka var den dyr och svår att få tag på. Motorfotogen däremot var lägre beskattad och tillgänglig för dem som hade nyttofordon. En svart marknad uppstod och många konverterade sina fordon till fotogendrift vilket naturligtvis var förbjudet. Detta gjorde att poliserna utvecklade ett skarpt luktsinne för fotogendoft.
Pappa hade en fotogendriven Harley Davidson motorcykel. Den var särskilt väl lämpad för detta eftersom det som ser ut som bensintank bara är en kåpa och under den gick det att gömma den lilla extratanken för startbensin. Motorn var dessutom så gammalmodig att den hade förlustsmörjning vilket gjorde att den hela tiden luktade bränd motorolja och i denna stank drunknade fotogenlukten.
Svartabörshajarna stod inte direkt vid vägkanterna för att sälja sina produkter, men man behöver ju inte vara fördomsfull. Det gick bra att köra på kemtvättmedel vilket såldes flaskvis hos den lokale handlaren. Det kemtvättades mycket i stugorna i slutet av förtiotalet.
Så sent som i början av sextiotalet hade jag en skolkamrat på Nacka gymnasium som hade en Fiat 500 ”Topolino” vilken han körde på fotogen.
Under femtiotalets sista skälvande år fick min storebror lov att jobba dagskift på Badkar så att han kunde läsa till ingenjör på Thorildsplans gymnasium på kvällarna. Det var dyrt att åka med Wallenbergs Björknäsbussar, och dessutom ingen övergång till SS i stan. Som om inte detta räckte så gick det bara en enda tur mitt i natten. Detta höll inte, så Brorsan skaffade en ”spånkorg”. Så kallades en DKW med dukklädd träkaross och tvåtaktsmotor.
Jag kommer inte ihåg om bilen hade någon kupévärme, men om så var fallet var den nog bara symbolisk. Det var tungt för brorsan att efter en full arbetsdag på BKF och fyra timmar i skolan sätta sig i en utkyld bil i sena vinternatten.
Brorsan köpte en fotogenkamin, tog bort högerstolen och skruvade fast kaminen i trägolvet. Nu kunde han stiga in i en varm bil när det var dags för hemfärd.
Jag tror att han släckte kaminen under färd.
Allmän bilbesiktning förekom inte utan poliserna ruvade vid vägkanterna och gjorde flygande besiktningar. Ett favoritställe var utanför Gustavsberg ungefär vid Östra Ekedal. Där blev Brorsan stoppad. Polisen gör ju än idag så att de drar ett extra djupt andetag när de ber att få se på körkortet för att utröna om föraren luktar sprit. Den här polisen fick en uppenbarelse när han kände den mättade stanken.
Fantastiskt, en skurk som fortfarande körde på fotogen. Här skulle rättvisa skipas!
Brorsan hade ett besvärligt göra att förklara för den lagkunnige om än inte så tekniskt kunnige polismannen skillnaden mellan fyrtakt och tvåtakt och att att tvåtaktsmotorer inte lämpar sig för fotogenkonvertering. Polisen fick ge med sig till slut och dessutom kände han tydligen inte till något lagrum som förbjöd folk att ha en släckt fotogenkamin fastskruvad i golvet. Brorsan fick åka vidare för att sova ut inför nästa dagskift på BKF.

Lumpen

Vid den här tiden skulle alla av mankön, som inte hade laga förfall, göra lumpen i 304 dagar.
Brorsan sade att: ”Det är ingen fara, du tål mer än du tror och mycket mer än vad Mamma tror.”
Jag tror att Alexander Solsjenitsyn har beskrivit artilleriet som en intellektuell oas i det militära komplexet. Han syftade då på den första halvan av 1900-talet. Nu var vi inne i den andra halvan.

Ändå kan det ligga något i resonemanget.
Vi åkte normalt i bil och ägnade oss mycket åt att traggla rutiner. De stackars infanteristerna däremot fick slita hund. Vi var en blandning av alla sorter, men kanske fler studenter än i folkgenomsnittet. Atmosfären var ganska bra och det blev utrymme för samtal och åsiktsutbyte.
Jag var då ännu mer naiv än nu och nästan barnsligt troskyldig. Som den pricipiella pacifist jag var gormade jag på något underbefäl om varför han hade valt att bli yrkesmördare. Mina klokare kamrater tillrättavisade mig och menade att jag inte skulle tracka honom när jag inte kände till hans situation.
Jag tog till mig råden och önskar idag att jag hade lagt dem mera omsorgsfullt på minnet än jag gjorde.

När vi muckade sade kompisarna att de flera gånger hade räddat mig undan konsekvenserna av min lösmynta obetänksamhet.
Jag tror dem.

Vad lärde sig då den naive artilleristen av lumpen?
Följande.
Med en noggrant inövad rutin kunde vi utan att vara överdrivet engagerade, och med haubitsar (kanoner) som redan var gammalmodiga, placera fyra spränggranater på rätt plats i bredd i trädtoppshöjd cirka en halv mil bort.
Min poäng är att det är möjligt att utföra till synes omöjliga uppgifter med hjälp av planering och ett visst mått av god vilja.
Att det just var granater är en annan sak.
Jag frågade förresten om jag fick fotografera övningen men fick nej.
De närvarande utländska koryfeerna däremot applåderade resultatet men inte med händerna utan med sina kameraslutare. Det lät som om en hagelby drog förbi över läktaren där de satt.

Muck var en märklig och lite tråkig erfarenhet. Jag upplevde det som att vi hade varit ett bra kompisgäng. När vi bytt till civila kläder (vi hade ju inte fått gå civilt klädda ens på ledigheten) så gick vi inte att känna igen längre.
Gemenskapen var upplöst och vi träffades inte igen.

Studenten.

Jag tog studenten 1964.
Den moderna läsaren tänker kanske: So what? Big deal!
Detta tilldrog sig emellertid vid en tid när man måste söka och bli antagen till gymnasiet, och examen var på riktigt. Man kunde faktiskt bli underkänd.
Jag hade inte varit någon mönsterelev. Det mesta var roligt men jag pluggade nog mest sådant som roade mig. Resultatet blev ojämna betyg.
De sista veckorna före examensdagen skulle vi själva läsa in och repetera vad som brast. En av killarna i klassen hade en rullbandspelare (dyrt och exklusivt vid den tiden) och sådana fanns i vissa av klassrummen. Det var nu jag kom i kontakt med jazz och blues. Kompisen brukade banda Klas Dalgrens musikprogram från New York och dem lyssnade vi igenom i stället för att repetera våra kurser.
Jag var ändå medveten om mina brister, så när jag köpte studentmössan vågade jag inte prova den. Mössan har alltid varit något för liten för min tjocka skalle.
På examensdagen blev vi tenterade av ett antal censorer. I dag skulle man väl kalla det kvalitetskontroll. En censor höjde till min häpnad och stolthet mitt betyg i svenska. Först därefter skrevs betygen ut.
Medan kollegiet satte betygen togs ett foto av några av oss.

Själv står jag till höger och jag tror att Ulla Gestblom står till vänster. Skam till sägandes är jag inte säker på de övriga två och vill gärna bli rättad på den punkten.
Firandet var något annorlunda än nuförtiden. Hos oss blev det en stor helnykter familjefest på Farstaborg.
Så stod man där med en examen som gav rätt att söka högre utbildningar, men med betyg som inte räckte till de flådigaste institutionerna som KTH eller Chalmers.

Storm på Badkarsfabriken

De olika fabriksenheterna hade sina egna service- och underhållsavdelningar. Redan från början lärde jag mig att på Gustavsberg gällde inte, som inom flyget, att maskiner och utrustning skulle hållas i topptrim under hela sin livslängd.
Det förekom kanske ansatser till periodiskt underhåll, men jag såg det inte. Istället körde man efter principen att ”Vi kör tills något går sönder och då lagar vi.”
Detta förhållningssätt förutsatte att man hade tillgång till mångkunniga reparatörer vilka inte var rädda för några som helst uppdrag.
På badkarsfabriken hade man Storm. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn. Han framstod inte som något yrväder en aprilafton utan mer som stormen själv. För egen del var jag lite småskraj för honom.
När hydrauliken i pressarna var så sliten att man inte kunde fortsätta fick Storm och en kumpan i uppdrag att renovera pressarna.
Ganska snart låg en stor bröte med rör, ventiler och kopplingar till synes utan minsta ordning på fabriksgolvet. Många undrade hur det skulle gå.
Plåtverkstadens förman Olle Forssman kunde inte behärska sitt skämtlynne. Tillsammans med en sammansvuren tillverkade han en udda rörbit som ytligt sett verkade höra hemma i röran.
De smugglade in biten bland de övriga och väntade på resultat.
Det blev resultat.
Storm stormade in till Olle och slängde rörbiten framför honom rytandes att; Den här hör inte hemma på pressen.
Tji fick alla som hade trott att han inte hade koll på sina röriga rör.

Mera om badkarspressarna

Jag var inte med till slutet med intrimningen av dragpressen men tror att det slutade med att man fick hålla tillgodo med att dra två gånger med mellanliggande extra smörjning med dragolja. Detta blev grisigt men var ändå ett jättestort steg framåt jämfört med att glödga karen mellan dragningarna.
När karet nu var draget såg brättet alldeles erbarmligt ut. Det måste klippas rent innan man kunde vika den vulst som vi ser i badrummet. Själva klippet var i princip inte annorlunda än när man stansar ut pepparkakor vid julbaket. Kakan var förstås större och degen var ersatt av plåt.
Som jag minns det så small det till så hårt att kaffekopparna i lunchrummet hoppade för varje kar som stansades. Mycket hoppa blev det.
En tysk dök upp och jag fick tolka åt honom.
Han berättade att han som hobby svarvade stötdämpare på fritiden. De såg ut som burkar av stål. Han mixtrade med burkarna och gjorde några inställningar. Så ställde han upp burkarna på tvåans pressbord och körde ned pressen. Jag spände mig inför smällen, men det enda som hände var att pressen råmade och skrotbitarna ramlade ned i skrotlådorna.
INGEN smäll!
Vad lärde sig nu vår yngling av detta?
1. Det duger inte att bara ge upp från början. Man får jobba tills man kommer framåt som trimmaren gjorde.
2. Ibland får man ändå hålla tillgodo med den framgång som blev möjlig och köra vidare därifrån.
3. Kaffekoppar måste inte fortsätta att hoppa i evighet bara därför att de gjort så i 15 år. Ibland kan man med intelligens och uppfinningsrikedom förändra verkligheten.

Pressarna

Badkarsfabrikens pressar var en i bokstavlig mening stor märkvärdighet.
Redan transporten till BKF var en begivenhet som skildrats ingående av andra.
För mig som aldrig sett något liknande var det en stor upplevelse att se dem i arbete.
Pressarna stod på rad i maskinhallen och badkaren langades för hand från press till press. Linen hade stor överkapacitet så det var inte nödvändigt att köra alla samtidigt. Man körde satsvis i de olika pressarna och arbetslaget flyttade med under resans gång. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många för att fortlöpande bemanna hela linen.
Vid prominenta besök samlade förmännen ihop allt folk och ställde upp dem längs linen. När högdjuren närmade sig gick larmet och så satte man igång med att köra hela linen. Så snart prominenserna lämnat avdelningen stängde man av och så fortsatte vardagslunken som vanligt.
Nu var pressarna redan 15 år gamla. Badkarsmodellen var svårpressad, djup i båda ändarna och med en vulst längs kanten. Man drog därför badkaren i två omgångar med glödgning emellan vilket var både tidsödande, arbetskrävande och drog mycket energi. Det var läge att göra något.

Jag vet inte var det nya pressverktyget var gjort. Jag kom in i bilden när alla gick på semester och det nya verktyget skulle trimmas in. Det var alltså det verktyget som skulle pressa ”Badkaret BADKAR” under flera årtionden i slutet av 1900-talet.
Jag kommer inte håg om trimmaren var Gustavsbergare eller möjligen Tysk. Jag pratade mycket tyska på jobbet den sommaren. Lustigt med tanke på mitt usla skolbetyg, men ”i de blindas rike är den enögde kung”.

Plåten vi använde kom från Belgien och var färskvara. Den fick inte åldras mer än någon eller några veckor. Sedan blev den för styv och sprack vid dragningen.
Verktyget bestod av en tjock stålplatta, dyna, stor som ett salsbord, med ett hål i mitten som angav karets form. Uppifrån kom en likadan platta, tillhållare, ned och klämde fast plåten. Sedan gick stämpeln ned. Det var en stålklump lika stor som badkaret skulle bli.
Vi smorde plåtarna med dragolja, oerhört klibbig, skickade in plåten på dynan och tryckte ned pressen. Sedan tyckte jag att jag upplevde ett skådespel som inte kunde köpas för pengar.
Tillhållaren klämde till så att man kände kraften medan pressen råmade, så gick stämpeln ned och började dra. Nu råmade inte pressen som en tjur utan långdraget som en ko, en VÄLDIGT STOR KO.
En lång utdragen råmning, medan plåten skrikande, kvidande, gråtande och jämrande drogs in mellan tillhållaren och dynan som ett lakan i mangeln.
Jag tyckte att det var en njutning lika stor som att se ett stort ånglok från Grängesberg starta ut med ett malmtåg från Sala station.
Det är märkligt att jag inte har något minne av hur det lät när plåtarna sprack, för det gjorde de.
Hur gör man då? Ja det är trimmarens sak att lista ut. Man kan ställa tryck och tider, och experimentera med dragoljan.
Det verkliga finliret är att shimsa.
Man lägger tunna mässingsplåtar under dynan och styr på så sätt hur hårt plåten kläms fast på olika ställen. Det kan tyckas märkligt att det fungerar eftersom dynan är av mycket tjockt stål och shimsen bara är någon eller några tiondels millimeter tjocka, men det fungerar faktiskt. Sådant här kräver kunskap, erfarenhet och tålamod och det tar tid, mycket tid. Dessutom hade vi en begränsad mängd färsk plåt att tillgå.
Varje gång som trimmaren skulle ändra shimsen hoppade han upp i verktyget och kröp ned i hålet där badkaren formades.
Pressen stod då och gick färdig för en ny pressning. För säkerhets skull fanns det fyra grova och tunga bockar som skulle lyftas upp på dynan så att tillhållaren gick emot dem om den gick ned.
Det var detta som var mitt jobb, att lyfta upp och ta ned bockarna. Problemet var bara att trimmaren var så uppe i arbetet att han inte väntade på mig. Det här kändes otäckt.
Vad värre var, var att hydrauliken läckte som den gör med tiden. Alla som någon gång har sett en Citroèn DS ligga ned på en parkeringsplats vet vad jag menar. Medan trimmaren labbade inne under pressens överdel så sjönk den sakta.
Den hackade ned med någon eller några centimeter åt gången. När överdelen så sjunkit något tiotal cm så röt pressen till och slet upp överdelen till utgångsläget igen.
Det vände sig i magen på mig varje gång, men trimmaren verkade inte bry sig.

Mer om kulturkrockar

Många av dem som kom från fastlandseuropa och frivilligt eller ej hamnade i Gustavsberg efter kriget undrade nog om de kommit till ett civiliserat land. Folk som varit vana vid Ungersk, Italiensk, Tysk eller Baltisk matkultur konfronterades här med Lapskojs, Pölsa, Bruna bönor med fläsk, Ärtsoppa och Saltsill. Till detta skulle det drickas mjölk eller svagdricka. Den alkoholhaltiga dryck som stod att få var renat, som var ransonerat och skulle drickas i, eller med kaffe. Alternativet var ett vattnigt öl. Vin var ett näst intill okänt begrepp.
Detta var en matkultur som endast sverigedemokrater drömmer sig tillbaka till i våra dagar.
En känd historia är ju den om de italienska grabbar som drog till stan för att äta och dricka gott på Gondolen. På nattkröken blev personalchefen uppringd och fick ta bil till stan för att lösa ut dem. Grabbarna hade inte haft en aning om vad god mat med lämplig måltidsdryck kostade i Sverige.
Med tiden löste italienska klubben detta genom att kontakta en importör, och köpa mat i lite större mängder.
Jag kommer ihåg vilket intryck det gjorde på mig när jag vi ett besök i källaren på Trallbanevägen för första gången såg detta överflöd av exotisk mat.
Bara alla varianter av pasta var märklig för en kille som bara kände till makaroner. Salami visste jag inte ens vad det var, och olivolja i dunkar var en sensation.
Något vin minns jag inte att jag såg där men vid bocciabanan stod det ibland vinflaskor längs banan. Om det hade varit svenskar eller finnar skulle väl brännvinsflaskorna ha legat gömda bakom någon buske.
Rolandos pappa råkade en gång i klammeri med rättvisan på grund av vinet.
Klubben gjorde med vinet som med maten. Man beställde hos nykterhetsnämndens ordförande på föreskriven blankett. Någon uppmärksammade beställningen på 100 flaskor och Bruno som signerat blanketten anmäldes för langning av rusdrycker.
När Bruno väl förklarat att det var fråga om måltidsdryck vid samkväm i slutet sällskap lades utredningen ner.
Mina föräldrar och jag blev en gång bjudna hem till Valentis och där krockade matkulturerna med besked. Först nu ett halvt liv senare har jag fått veta att värdfolket hade haft roligt åt svenskarnas exotiska bordsvanor. Det skrattet bjuder jag gärna på!