Fackliga och politiska förvecklingar.

Badkarsfabriken var nog den del av företaget som mest liknade en vanlig verkstadsindustri. Den kunde lika gärna ha legat i Bergslagen.
Inom verkstadsindustrin var arbetarna ofta radikalare än vanligt.
Det här tilldrog sig i skiftet mellan 50- och 60- tal, långt före 1968. Kommunister var normalt arbetare och de var ganska många på Badkar.
Företaget var som störst vi den här tiden och facket hade en egen avdelning i Gustavsberg. De olika fabriksenheterna hade sektionsstyrelser inom avdelningen.
Min Pappa var välkänd, helnykterist, ordningsvakt, ivrig medlem i Konsum och kunde föra sin och andras talan. Vid ett årsmöte gick Badkarsfabrikens kommunister mangrant dit och valde honom till sektionsordförande.

STOR SKANDAL!

Man hade fått in en orm i paradiset.
Inget blev bättre av att det fackliga tydligen gick ganska bra. Såhär kunde det bara inte få fortsätta.
Badkarsfabrikens fackliga arbete kunde inte längre styras med hjälp av en klatschande partipiska. Jag kan tänka mig att det hölls många överläggningar och att man ivrigt gnuggade geniknölarna på avdelningsstyrelsen.

Men problem är till för att lösas.
Man kallade till ett avdelningsmöte på biografen. Alla pålitliga medlemmar påmindes om sitt ansvar att närvara och delta i den demokratiska processen.
På mötet meddelades att man kommit till den insikten att någon särskild sektion på badkarsfabriken inte längre behövdes.
Mötet föreslogs att lägga ned badkarssektionen. Detta förslag bifölls välvilligt av mötet. Sektionsledningen behövdes i och med detta inte längre och upplöstes därför.

Så var ordningen återställd. Revolutionen skulle i varje fall inte starta på Gustavsbergs badkarsfabrik. I hemmet roade vi oss ändå även fortsättningsvis med att titulera pappa ”Ordförande Tage”.

Om sociala mönster på BKF

Den första gången jag kom upp i BKF:s matsal var jag tidigt ute och satte mig bara vid första bästa bord. Det gick en ängel genom rummet och strax efteråt blev jag kraftfullt och bestämt hänvisad till ”kommunistbordet”.
Där rådde en sträng uppdelning mellan borden.
Det fanns bord för kortoxar, för idrottsentusiaster och för alla möjliga sorters intressegrupper, däribland fanns alltså även ett kommunistbord. Här satt jag nu bland några allvarliga och tanketyngda politiska stortänkare.
Just denna dag höll en av dem en kontemplation över vilken STOR man Josef Stalin hade varit då han efter de katastrofala nederlagen i början av andra världskrigen offentligt erkände att partilinjen hade varit felaktig.
Ett märkligt tema såhär tio år efter hans död och sju år efter ”tövädret” i Sovjet.
Jag undrar om föredraget var särskilt tänkt för mina öron.
Jag har förresten i min ägo en kassabok som min Pappa fört. Det står inget om syftet med den, för det kände väl alla berörda till. Boken innehåller noggrant noterade bidrag från ett antal personer och är reviderad årsvis.
Pengarna har uppenbarligen använts till prenumerationer på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. För vems räkning de köptes framgår inte. Möjligen var det fråga om en solidarisk kassa efter principen: av var och en efter förmåga och till var och en efter behov.
Bland de kända kommunisterna fanns även Ida Goldman. Hon var en virrig gammal ungersk Judinna som de flesta kände till. Jag lade först märke till henne när jag arbetade i Konsum. Tanten brukade komma in och handla men det blev mycket att hon ondgjorde sig över de erbarmliga grönsakerna och alldeles särskilt över våra torra och ömkliga paprikor. När jag årtionden senare såg paprikor på plats i Ungern insåg jag att hon hade haft rätt.
Hennes bidrag till kassan kom oregelbundet och var rörande små, uppenbarligen bokstavligen efter ”fattig förmåga”.
På grund av hennes virriga sätt och myckna pratande på bruten svenska kom hon att bli ett skämt bland oss tonåringar. Detta var illa tycker jag.
Min pappa var ju gammal boxare och helnykterist så han gick ibland som ordningsvakt i folkparken. Ida kunde då dyka upp, det här var vid en tid när även vuxna gick till dansbanan, och med sina ungerska vanor var hon då inte alltid nykter. Ordningsvakterna hade en benägenhet att gå hårdhänt tillväga, men pappa brukade leda hem Ida. De måste ha varit ett omaka par.
Även om jag senare hört att hon varit virrig redan hemma i Ungern före kriget så tycker jag att den som överlevt förintelsen och sedan hamnat i exil i Gustavsberg hade rätt att vara annorlunda.

Emaljen

Badkarsfabrikens emaljavdelning kallades kort och gott för Emaljen.

Det var väl Pappa som beslöt att jag var mogen för att försöka där. Det var ju klart bättre betalt än att gå som sommarelev. Jag kände mig smickrad och stolt. Det här var ett jobb som även en del vuxna karlar drog sig för.

Ugnen, och sprutboxarna för grund- respektive vitemalj var strategiskt utplacerade så att conveyrarna (de löpande banden) gick omlott med varandra på en öppen yta. Badkaren hängde i galgar likt djurkroppar i ett fryshus. Här gällde det nu att hänga upp, hänga över och ta ned karen i den ordning som processen krävde. En dagsproduktion pågick från tidig morgon till sen kväll, och de olika gängen droppade in och gick hem vartefter som badkarsmängden vandrade igenom systemet. Ett stressmoment var att ugnsconveyorn aldrig fick stanna. Ett stopp innebar att galgarna kroknade i värmen, karen föll ned och man hade ett långt och dyrt haveri.
De olika momenten hade olika karaktär.

De betade plåtrena karen kördes in på vagnar i stort antal. Där gällde det att rycka upp karen ur traven och hänga upp dem på de rörliga galgarna. Ingen varsamhet var av nöden men det var väldigt bråttom eftersom detta var dagens sista jobb. Ju fortare man var klar desto längre kunde man gona sig i omklädningsrummet sedan.
Hurså? Undrar kanske läsaren.
På Gustavsberg gällde under alla de mer än 40 åren som jag känt företaget regeln att man bytte om duschade och läste tidningen på betald arbetstid.

Att hänga över var inte lika fysiskt. Man höll sin ända av ett sling i den ena handen, lade detta i samklang med kompisen under karet, och tog med den andra handen ett fast tag om badkarskanten. Så häktade man av karet och gick i takt med kompisen över till nästa conveyor där man lika varligt hängde upp karet. Problemet här var att aldrig fumla med greppet eftersom man då förstörde den obrända glasyren och karet måste bättras.

Det farligaste momentet var att hänga av karen. Man tog emot karen vid ugnsöppningen och lade upp dem på ett rullband för vidare transport till avsyning och packning. Man stod alltså i värmen från ugnsmynningen och karen var långt över 100 grader varma. Att slinta eller tappa greppet här gav ofelbart allvarliga brännskador. Företaget höll med skyddshandskar men de gick inte att använda. Man skulle fått händerna kokta. I stället hade vi lösa ”grytlappar” av tjockt gummi i händerna.
En gång när jag plockade ner galgar där för att rengöra från emalj fick en kille på avdelningen ett i hans tycke lustigt infall. Han tog en galge direkt vid mynningen när jag inte såg det, gick fram till mig och räckte över den. Jag lärde mig då att brännskador vid mycket höga temperaturer lämnar svarta sår.

Arbetet var alltså tungt och jag undrar såhär i efterhand vad de killar tyckte som fick jobba med mig de första dagarna. De fick ju lov att styra inte bara karet utan också mig. På kvällarna när jag gick hem var jag alldeles omtöcknad av trötthet, och jag åt grabbnävar med magnecyl mot värken i armar och axlar.

Tanken var nog att man skulle ha jobbat i ett makligt tempo men önskan om rast/vila gjorde att man jobbade i ett hektiskt tempo för att sedan springa ut och vila i gröngräset medan karen gled fram längs conveyorn. Varje ”attack” blev cirka fem kvart och de inarbetade rasterna ca en kvart.
En gång togs en bild av Pappas och brorsans fötter vid en sådan paus. Den bilden kom i Gustavsbergaren sedan.

En annorlunda sommar

Jag jobbade på fabriken varje sommar fram till ingenjörsexamen med undantag av lumpen. Det var obligatorisk militärtjänstgöring på den tiden.
Sommaren 62 hann jag med ett mellanstick som ungdomsledare för en grupp svenska barn på ett pionjärläger i den Tyska Demokratiska Republiken.
Det fanns ju ingen pionjärorganisation i Sverige men de fick en dekal att sätta på skjortan.
Jag var 18 år och fick tillsammans med en 15 årig flicka ansvaret för ett tiotal barn i olika åldrar.
Detta var första gången någon av oss varit utomlands. I lägret fanns det barn från alla länder i östeuropa.
Det var egentligen inget fel på lägret. Barnens hälsa övervakades och man hade olika aktiviteter av scoutkaraktär. Våra barn var uppenbarligen helt utan ”Scoutrutin” så de vantrivdes åtminstone periodvis.
Jag hade fått en medelålders kvinnlig politruk som skulle hålla koll på mig och samtidigt hjälpa mig till rätta. Hon påminde inte så lite om mina tysklärarinnor i skolan hemmavid.
Jag framförde många önskemål om aktiviteter som jag trodde skulle roa barnen. De flesta beviljades men sannolikt inte utan diskussioner inom ledningen. De tyckte nog att både jag och mina barn var odrägliga.
Många av de andra ledarna var jämnåriga med mig och hade detta som sommarjobb. De gjorde ingen hemlighet av att de tyckte att min naiva öppenhet och frispråkighet var intressant. För att vi skulle kunna tala ostört tog en kille och jag bussen till närmaste stad. På bussen var jag dum nog att högt och ljudligt dryfta mina tankar om den då nyuppförda Berlinmuren.
Jag ville köpa grammofonskivor. Det fanns inget att köpa i butiken. Inne på ett kafé valde han ut ett lugnt hörn och så satte han igång att berätta om verklighetens Demokratiska Republik.
Det var väl där som min egen intervjuteknik tog sin början. Det var inte läge för kontrollfrågor och kommentarer.
Efter hemkomsten blev det förhör hos politruken. Jag vidhöll att mitt enda syfte med stadsresan varit att köpa skivor med rysk sångkultur.
Dagen efter fick jag tre skivor i present med hälsningar från den sovjetiska armén. Fin musik. Jag har skivorna kvar.
Vid avfärden fick jag en hälsning från politruken att framföra till kamraterna i Sverige.
De ville inte ha besök av några fler sådana grupper som vår.
Vid det här laget hade jag till fullo förstått vad jag redan länge anat, nämligen att kommunism och kommunism kan se lika olika ut som stadsmissionen i Stockholm och spanska inkvisitionen vilka båda så vitt jag vet kallar och kallade sig kristna.
Jag har ofta undrat om någon av mina nyfunna vänner hamnade i klistret för min skull. Jag var mer än lovligt naiv och frispråkig.
Lägret var förresten uppkallat efter Kim Il Sung.

Jag upptäcker kommunalpolitiken.

I folkskolans lägre klasser i norra Hagunda kommun fick jag alltid med mig ett smörgåspaket av Mamma. Jag tänkte inte särskilt på det.
Mina tankar kretsade mest runt den stora orättvisan att somliga kunde glassa med vetebullar och sockerdricka medan jag måste äta stora smörgåsar med vändstekta ägg och/eller skivor av falukorv. Till detta nödgades jag dricka mjölk.
Det vattnas i munnen när jag skriver detta.
I realskolan i Sala måste jag köpa läroböckerna. Jag tänkte inte särskilt på detta heller, förutom den gången föräldrarna fick en faktura på en roman från bokhandeln. De ringde klassföreståndaren och fick bekräftat att den ingick i kursen och så var det inte mer med det.
Nu hade jag kommit in på gymnasiet i Nacka och gjorde en intressant upptäckt.
Medan skolkamraterna från Nacka var invecklade i ett ivrigt bytande och förhandlingar om köp av begagnade böcker fick vi från Gustavsberg bokstavligen gå till ett dukat bord och ta för oss.Böckerna var gratis för oss.
Nu hade jag tillvuxit så mycket i förstånd att jag insåg att detta var en lättnad för föräldrarna. För första gången besinnade jag då det faktum att de politiska besluten i kommunen direkt påverkade våra levnadsvillkor.
En annan effekt av kommunalpolitiska beslut, som kunde iakttas mycket påtagligt var när man byggde avloppsreningsverket.
Mamma som satt i kommunalfullmäktige när beslutet togs sade att det var skrattretande hur beslutsprocessen gick till. Beslutet klubbades på någon minut. Allt var förberett medan Mamma och doktor Bellander i varsin utkant av det politiska spektret hållits utanför. De två gillade förresten varandra oberoende av politiska skillnader.
Resten av fullmäktigemötet hade ägnats åt uppsättningen av ett cykelställ utanför kommunalhuset.
Personligen märkte jag anläggandet av reningsverket på ett annat sätt. Det vanliga och billiga söndagsnöjet att beskåda och begrunda lördagens skörd av begagnade kondomer vid Farstavikens allra innersta hörn försvann.

En fatal skönhet.

Den nattliga kanotutflykten gav mersmak och Leif talade mycket om långa kanotturer med camping. Jag tyckte att detta lät lockande och fick nys om en kanot till salu.
Det var en riktig skönhet. Jag köpte den direkt, till ett förvånansvärt billigt pris.
Den var uppbyggd som en kravellbyggd båt, med många spant och bordläggning i ytterst tunn fernissad mahogny. Ingen bakad kryssfaner här minsann. Kanoten hade långa raka linjer. Den var en underbar skönhet och i mycket gott skick. Den var så vacker och förmedlade samma känsla av styrka och grace som en fin fiol.
Jag var helt på det klara med att detta var en gammal tävlingskanot av yppersta kvalitet som av någon anledning fått åldras i skönhet.
Det är anledningen jag ska komma till.
Redan från början hade jag stora svårigheter att komma i kanoten och ut från stranden utan att välta.
Andra ville pröva med lika dåligt resultat. Bengt Forssman kom liksom jag själv inte ut på vattnet utan att slå runt.
Jag kunde ändå paddla när det var spegelblankt, om än med hjärtat i halsgropen.
Paddlingen var en ren njutning. Stäven skar som en kniv i vattnet och kanoten gled lätt och ljudlöst fram.
Leif och jag kom överens om en campingtur runt Ingarö till en början.
När dagen kom så hade det blåst upp och det gick vågor redan i Farstaviken. Vi paddlade ut i rak motvind och min kanot gick som ett spjut lika mycket under som över vattenytan. Jag hade ju packning och var klädd i min skinnjacka från mopedåkandet till skydd mot vinden. Jag hade ingen flytväst. Sådana var väl nätt och jämnt påtänkta för kanoter vid den här tiden.
När vi kom ut på Baggen gled Leif vant över vågorna i sin kajak, medan jag intog rollen av ubåtskaptenen som håller utkik från sitt torn. När vi kommit så långt ut att det var dags att börja runda Tjustviks udde fick vi vågorna från sidan. Leif paddlade före och red likt en eskimå i sin kajak över vågorna medan jag gjorde krampaktiga försök att hålla balansen. Det behövdes inte många vågor förrän jag gick ikull. Jag kom upp ur vattnet och började, likt så många andra har gjort, att simma mot land. Innan jag hann mer än något simtag kom Leif upp vid min sida och skrek åt mig att lägga en arm över bakändan av hans kanot. Med Leifs hjälp fick jag upp den andra armen över min egen kanot som flöt uppochned på den innestängda luften. Först då fick jag känna på att vågorna faktiskt var ganska höga. Det slet i armarna när kanoterna flöt upp och jag hängde där emellan.
Efter en ganska plågsam och kall simtur kunde jag till slut stelbent kravla mig upp på den steniga stranden. Där väntade redan en sommarstugeägare på oss. Han måste ha gått ut på sin brygga när han såg oss och sade att han hört mitt kraftiga andetag när jag gick runt. Min pappa dök upp, han hade tydligen cyklat ut för att titta på oss när vi stack iväg.
Det är helt klart att jag har Leif att tacka för att jag lever. Jag skulle aldrig ha orkat simma iland själv. Jag var nog rätt omtöcknad för jag minns inte mer än att jag fick åka bil hem med sommarstugeägaren. Det var ju fint att få åka bil.
Kanoten bytte jag senare mot en racerbåt utan motor och den bytte jag mot en roddbåt.
Roddbåten var även den en skönhet men på ett helt annat sätt. Det var en hundraårig blekingseka som såg ut därefter och just därför var underbart vacker på sin ålders höst.
Skönheten sitter ju i betraktarens öga.

MATRIS

MATRIS

Innan plasten blev allmänt använd gjordes eldosor, strömbrytare och dylikt av porslin. Jag vet inte när Gustavsberg började med sådan tillverkning, men man hade haft en sådan tillverkning och den kallades för TPF. Tekniska Porslins Fabriken. Vid tillverkningen pressades massan till sin rätta form och formarna kallades matriser. Dessa matriser var detaljrika och måste vara måttriktiga. Porslinsmassan slet på matriserna så de måste göras av hårt stål. Det här var ingen enkel tillverkning utan företaget hade inrättat en särskild verkstad för detta och den kallades helt enkelt: Matris.
När plasttillverkningen tog sin början fick verkstaden börja tillverka formar även för detta. Plastformarna var större och krävde stor måttnoggrannhet och noggrant polerade ytor. Dessutom tillkom rörliga delar, kyl- och värmekanaler med mera. Verkstadens storlek och kompetensnivå växte med tiden.
Det är möjligt att skiftet från tekniskt porslin till plasttillverkning hade skett för åratal sedan men verkstadens namn levde kvar när jag gjorde min entré en sommar i början av 60-talet.
Ännu en ny spännande värld att upptäcka! Detta var årtionden innan datorerna gjorde sin entré. Här verkade ett sällskap av kunniga yrkesmän bland sin park av avancerade mekaniska maskiner.
Verkmästaren fick en tjock bunt med pappersritningar, och fördelade arbetsuppgifterna på svarvare, fräsare, arborrare med flera. När alla de ingående delarna var tillverkade samlades de hos filaren som byggde ihop delarna till ett fungerande verktyg. Därefter lämnades verktyget till poleraren som polerade formytorna till spegelglans. Han var en man med ett oerhört tålamod och stor noggrannhet. Han kunde sitta timmar och dagar och putsa med örontops och tändstickor doppade i diamantpasta tills man kunde spegla sig i ytorna. Ve den som stövlade in i hans rena rum och hostade över en öppen form. Det kunde betyda timmar och dagar extraarbete för honom. Han var verkligen rätt man för jobbet för hans egen gräsmatta var lika fin som den allra finaste golfgreen.
Innan allt detta kunde börja så fick jag i uppdrag att leta fram det specificerade stålet, såga upp det i lämpliga bitar och att sedan grovhyvla bitarna i en kipphyvel. När det ansvarsfyllda och avancerade arbetet sedan pågick fick jag sopa golvet runt proffsen och deras maskiner.
Här stötte jag för första gången på en av företagets verkligt svaga sidor, nämligen bristen på kontroll över processen. Mer om detta senare.
Man monterade ett vackert glänsande ankarmärke i toaletternas lyftknoppar. Märkena passade inte i lyftknopparnas försänkningar. Typiskt för företaget var att i stället för att se till att knopparna tillverkades med rätt mått så lät man ynglingen på Matris svarva om varenda knopp.
När jag uttryckte åsikter om detta fick jag till svar av den gladlynte cykelhandlaren,som likt mig var medlem i IOGT, att: ”Man får inte vara dum , för då kan man bli chef”.
Till min stora förtjusning visade det sig att han var bas när jag kom dit nästa sommar.
Jag fick nu själv uppleva något som min bror berättat om tidigare, nämligen njutningen i att ha flyt. Brorsan hade kört en brotsch i ett tempo så att verktyget glödde.
Själv fick jag så bra flyt när jag svarvade att blå rök steg upp ur svarvens elmotor. Ingen brydde sig
Jag lugnade mig ändå för röken stack så illa i halsen