SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN - 9

Intervju -8

Mr Harold Fletcher, Pensionär och innehavare av en internationellt verksam modellörsfirma.

"It is remarkable that a company of Gustavsbergs size can not produce a standard piece."

År 1979 blev Harold kontaktad av Företagets ledning.
Han började arbeta med Arkipelagserien i sin verkstad i England och samarbetade med bland andra Raimo Iivonen och produktionsfolk på Företaget. Detta trivdes Harold med.

Harold fick sitt material i form av ritningar från Rolf Herrström och noterade att det verkade som om Rolf inte hade tillräckligt och/eller fullödigt underlag för sitt arbete, vilket så gott som alltid ledde till onödiga ändringar i efterhand.

Harold uppfattade det som att ledningen på modellörssidan underlät att ge ett fullgott stöd åt utvecklingssidan i syfte att senare kunna påvisa svagheter i deras arbete. Harold var annars mycket nöjd med det ritningsunderlag han fick.

De modellproblem som senare uppstod vid byte till snabbare ugn menar Harold berodde på att ledningen inte ville/kunde förstå att snabbare bränning medför större/annorlunda krav på modellerna, och alltså lät sig överraskas av något som borde varit lätt att förutse.

Harold försökte introducera skrivna instruktioner för formgjutning, gjutning och bränning, men mötte ingen som helst förståelse från ledningen.
När Harold försökte tala med kvalitetschefen om produktionsförluster fick han veta att det inte fanns några problem. När man i mitten av 80-talet kallade in en framstående utländsk expert för att analysera situationen tog denne upp problemen med dåliga gjutformar. När Harold försökte driva den frågan fick han veta från kvalitetschefen att några sådana problem fanns inte.
Från den stunden är Harold övertygad om att ledningen uppfattar sådana problem som en naturlig företeelse i produktionsprocessen.
Harolds uppfattning om gipsgjuteriet runt 1980 var att man tekniskt sett låg 30 år efter sin tid och hade extremt hög personalomsättning och kvaliteten på formarna var därefter.

Även de formar som göts ur Dick Wallgrens plastverktyg var dåliga. Dick fick skulden men Harold anser att Dick fick halvfärdigt material att jobba efter.
Konsekvensen blev att vid varje nyuppsättning av formar i ett batteri måste modellörer gå efter och och justera formarna. Ett meningslöst arbete som accepterades som nödvändigt av ledningen.

Harold anser att han tillsammans med Bo Sundqvist 10) lyckades förbättra situationen radikalt under första hälften av 80-talet.
Under detta arbete lyckades Harold och Dick Wallgren utveckla verktyg i gummi som möjliggjorde en dittills aldrig uppnådd kvalitet på gjutformarna.

Ett problem i arbetet var det passiva men effektiva motstånd de stötte på från den närmaste arbetsledningen.

Harold mötte ett positivt intresse, samarbetsvilja och en uppmuntrande kunskapstörst från utvecklingsavdelningen, men såg tyvärr hur produktionsledningen lät sig skrämmas av oombedda förespråkare för modellörerna till att hålla fast vid allt gammalt.
Detta lät sig göras eftersom det verkar som om den högre ledningen , efter Bertil Dahllöf, har mycket ytliga keramiska kunskaper.

Bertil Dahllöf var också den enda person ur den högsta ledningen som Harold någonsin sett besöka modellverkstaden och med kunnighet och intresse ta del av arbetet där.
Enligt Harold fick de lärlingar och nya modellörer som arbetade på modellverkstaden under 80-talet aldrig något konkret stöd av sin närmaste ledning, men däremot alltid skulden om något gick fel.

Chefen kunde inte gärna ha någon skuld för han var alltid på sammanträde.

I övrigt har inte Harold särskilt höga tankar om modellörskunnandet på företaget men han anser att detta inte ska lastas på de enskilda personerna utan på ledningen som låtit situationen gå dithän

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN-8

Intervju 7

Dick Wallgren, verktygsmakare född 1938 i Gävle.

"Jag fick inget gehör för mina idéer."

Dick är den typiske "uppfinnarjocken" han har jobbat med olika yrken, men kom tidigt in på gjutteknik och därmed förenat modellmakeri. Dick arbetade med precisionsgjutning till bl. a. radarantenner. Som en följd av detta har Dick varit mycket i "frontlinjen" när det gäller yrkeskunskaperna.

Dicks personliga engagemang och ansvarstagande i arbetet gjorde att han till sist blev arbetslös. (Det låter som en paradox, men är inget ovanligt öde för kreativa människor.)

I mitten av 70-talet blev Dick mer eller mindre av en tillfällighet anställd på Företaget. Dick hamnade på gipsavdelningen.
Han blev förundrad över att inget gjordes för att ta hans kapacitet i anspråk. Dick kom snabbt fram till att den tekniska kompetensen och ambitionsnivån var undermålig, men rönte ingen förståelse för sina förslag till förändringar.

Situationen löstes genom att Dick började arbeta med plast och gummimaterial på en annan avdelning.
Dick ställer sig frågan varför han och andra nödgas göra verktyg och formar som är uppenbart otillräckliga för de krav som de ska uppfylla.
Dick tror att detta beror på att man har alltför bråttom i modell och moderformsstadiet och inte ger sig tid att konstruera formarna och ta tillvara ny erfarenhet och möjligheterna hos nya material.

På grund av jäkt och "dumsnålhet" i början av utvecklingsprocessen blir så småningom konsekvensen att gjuterierna hänvisas till att arbeta med glappa och otäta formar, vilket omöjliggör för gjutaren att göra ett så gott arbete som han skulle vilja och kunna.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN -7

Intervju -6

"Ingen har frågat efter min kunskap."

Raimo Iivonen, Provgjutare född 1941 i Lahtis Finland.

Raimo jobbade i Finland på byggen "det är roligt att se vad man har gjort".
Han kom till Gustavsberg 1966 och började som gjutare på företaget. I början av 80-talet började Raimo med provgjutning. Raimo har "startat" varje nytt batteri som satts upp och har sedan lämnat över till gjutfolket. Det var stora problem i början, men så småningom har Raimo fått det hela att gå bra.
Ingen har efterfrågat Raimos kunskap för att på lång sikt dokumentera hans erfarenheter. Alla utgår från att Raimo ska komma och ge direktiv när problem redan har uppstått, men enligt Raimo är man förvånansvärt ointresserade av att ta reda underliggande orsaker. Raimo har under de senaste tio åren ägnat sig enbart åt provgjutning och problemlösning.
Raimo Iivonen har under dessa år , när tre stora produktserier dragits fram igenom utvecklingsprocessen, aldrig blivit tillfrågad från början om sina åsikter innan produkten redan var färdigkonstruerad. Först när det (i normalfallet) visat sig att det inte gått bra, har Raimo kallats fram för att "trolla" fram några provexemplar, vilka fått ligga till grund för den (i normalfallet) långa räcka av försök vilka till slut lett till producerbara modeller.
Raimo anser att han själv skulle ha lätt för att i en grupp av yrkesfolk diskutera en modell han aldrig sett över en sats med vanliga ritningar. Raimo anser att detta vore ett rationellt och bra sätt att börja arbetet på. Raimo ser inte med några stora förhoppningar på att ett nytt arbetssätt skulle kunna etableras på företaget.
I övrigt trivs Raimo med sitt arbete och finner det framför allt intressant.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN -6

Intervju -5

"Samarbete med en konstruktör är mycket värdefullt."

Raimo Heikkinen, Modellör född 1937 i Finland.

Raimo kom till Gustavsberg 1959 och arbetar som modellör på Företaget sedan 1977. Han har arbetat sig fram genom processens olika led och på så sätt skaffat sig en gedigen erfarenhetsgrundad kunskap om den keramiska processen.

Någon utbildning värd namnet anser sig Raimo inte ha fått. Han lärde sig modellörsyrket genom att gå som lärling hos Gianni Pizzoni. De båda dryftade ofta och ingående de konstruktiva problemen samtidigt som Gianni gav handgripliga instruktioner.
Ett litet antal korta kursavsnitt utanför företaget i t. ex. kroki och gipskurs samt prototyptillverkning och keramikerskola anser inte Raimo gör skäl för beteckningen modellörsutbildning.

Under tiden tillsammans med Pizzoni arbetade de efter Rolf Herrströms ritningar.
Herrström följde personligen arbetet och kompletterade ritningsunderlaget med anvisningar. I övrigt bestod arbetet mest av ständiga ändringar i jakten efter produktionsförbättringar.

Gianni Pizzoni dog tragiskt nog i förtid.

Första gången efter Giannis bortgång som Raimo upplevde någon positiv förändring i arbetet var när en ny avdelningsorganisation infördes i slutet av 80-talet.
De ansträngningar som då gjordes inom avdelningen för att skapa ett samarbete mellan ritare och modellörer, och det aktiva intresse och delaktighet från avdelningsledningen som modellörerna upplevde var ett yrkesmässigt lyft.
Det fylligare underlaget och dialogen över ritningarna var ett värdefullt bidrag till ett bättre utfört arbete. denna process bröts tråkigt nog vid sammanslagningen av de två utvecklingsavdelningarna 1991.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN-5

Intervju 4

"Datorer utan kunskap är värdelösa."

Rolf Herrström, designer SID

Rolf började arbeta med sanitetsporslin 1975. Hans första stora uppdrag på Företaget var att designa ett lyxprogram, Arkipelag.
Senare kom Rolf att som fristående designer även utforma serien Arctic.

Under Rolfs tid som anställd designer (slutet av 70-talet) formulerades uppdragen noggrant med en specifierad kravlista som gåtts igenom med utvecklingschefen och produktrådet.

När Rolf senare under 80-talet arbetade som fristående konsult upprätthölls kontakten med uppdragsgivarna av en kontaktperson (utvecklingschefen).
Rolf upplevde att det under dessa år fanns en designfilosofi som gick på att design var viktigt och att detta var sanktionerat av VD.

Rolf skaffade sig sin keramiska kunskap genom att delta i företagets internutbildning samt genom någon månads praktiskt arbete.Detta kunnande byggde sedan Rolf vidare på i sitt samarbete med företagets modellörer.
Rolfs arbetsmetod var att han gjorde förslag till hur produkten skulle se ut och sökte samarbete med kunnigt folk runt dessa.
Rolf har inte anlagt "tekniska" synpunkter utan överlåtit detta åt t. ex. modellören.
Rolf var självklart delaktig i de problem som uppstod och släppte inget förrän det var klart.
Under denna process anser Rolf att han fick sådan feedback som han behövde.
Rolfs kommunikationsmedium med modellörerna var detaljritningar och volymmodeller.
Modellerna var viktiga eftersom förståelsen för ritningar var dålig.
Modellörernas yrkesmässiga status var hög, särskilt Eric Svenson hade pondus.
Detta förstärktes av tekniske direktörens (Dahllöf 9) tanke att skapa en särskild modellverkstad för utveckling i början av 70-talet.
Rolf har inte lagt märke till att det skulle finnas mycket till designfilosofi runt sanitetspjäserna.
De senast årens försök att lösa detta på hemmaplan ser Rolf som mycket kortsiktigt.
"Det är fullständigt vansinnigt att inte ha yrkesdesigners anslutna till arbetet med produktsortimentet. Datorer utan Kunskap är värdelösa."

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN  -4

Intervju 3

"Modellörverkstaden är all keramisk produktions vagga."

Jan Landqvist, designer SID

Janne anställdes på Företaget 1967. Avsikten var att man ville skapa ett helt nytt standardprogram. redan från början fanns en produktutvecklingsgrupp som innehöll alla viktiga kompetenser och som i princip var uppdragsgivare. Eric Svenson var en självskriven ledamot.
Senare bröts detta ned när all utveckling på företaget samlades till ett tekniskt centrum som mer fungerade som en sorts intern "konsultbyrå".
Janne formulerade själv koncepten till de olika projekten/detaljerna. Janne lade t. ex. ned ett år på att utforma konceptet till den nya standardklosetten, han gjorde bl. a. tills. m. Eric Svenson transparenta klosetter för att se hur de fungerade och gjorde omfattande studier av sittandets fysiologi.
Begreppet Design Management var ännu inte känt. Man hade en filosofi som gick ut på att helt enkelt vara bäst på design. Ledarprofilen var "Dicken" Hald 7). Janne "smög"under resans gång in en sorts familjelikhet hos produkterna. Sin egentliga utbildning i keramik fick Janne under arbetet tillsammans med modellörerna. Som sista jobb på företaget unnade Janne sig själv att göra modellen till ett tvättställ, 625-3
Under själva det formskapande momentet i arbetet prövade Janne alla sätt att få ut maximalt värde av dialogen med modellörskollegorna om möjligheter och förutsättningar, Han "utmanade" även modellörerna att göra sådant som var svårt.
Överväganden och beslut av "teknisk" natur som godstjocklekar etc. talade man igenom redan på skisstadiet.
Jannes bidrag var ofta av mer principiell natur, som t. ex. en dricksfontän kunde få lov att vara svår och dyr att tillverka eftersom den även utgjorde en sorts skulptur i rummet och det gick att sälja övrigt porslin m. hj. av detta.
Janne var alltid väl medveten om de svårigheter som tillverkningsfolket hade att kämpa med. Kommunikationen med modellörerna gick ut på resonemang kring problem och förutsättningar. Det var ett bollande med ritningar och modeller. Janne gjorde ofta 3-D modeller i t. ex. frigolit. Modellörerna hade åren runt 1970 en hög social och yrkesmässig status.
Alla som var yrkeskunniga respekterade modellörschefen (Eric S.).
På 50-talet fanns en allmän keramisk utbildning "Porslinsskolan" i övrigt skedde utbildningen som lärlingsgång hos en mästare ex. Gianni Pizzoni 8) hos Eric Svenson och Raimo Heikkinen hos Gianni Pizzoni. Eric Svenson ansåg vid denna tid att något borde göras åt utbildningen, men fick inget gehör hos ledningen.
Man satsade i stället på "stjärnköp" från annat håll och slapp så engagera sig djupare i frågan.

Forts. Följer

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN  -3.



Intervju 2.



"Modellören var i allra högsta grad respekterad."

Carl-Arne Breger, Innehavare av Breger design AB.

Carl-Arne började jobba med design av sanitetsporslin på Företaget 1954, han fick i uppdrag att  "göra något fritt" när det gällde tvättställ.
Detta resulterade bl. a. i något som för många blev sinnebilden för tvättställ, nämligenTvättställ 525.

Carl-Arne uppfattade inte att det skulle ha funnits någon sorts Design Management eller motsvarande vid denna tid på Företaget.
Den källa till kunskap om materialet och processen som stod till buds var att tala med modellörerna.

Själva formgivningsarbetet skedde i samband med "goda dialoger" med modellörer där modellören stod för de tekniska/keramiska delarna. Carl-Arne tog till 100% del av de problem som en ny produkt medförde i produktionen.

Som medium för kommunikationen med modellörerna använde Carl-Arne bl. a. skisser och modeller.
Modellören var vid denna tid en "i allra högsta grad respekterad" yrkesman.

Såvitt Carl-Arne vet var den enda lärogången för modellörer vid denna tid att gå som lärling i 7 år.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN

Intevju 1

"Maktspelet berövade mig arbetsglädjen."

Eric Svenson, pensionerad modellör. Född 1911

Eric började på företaget 1924 som springpojke.
Vid denna tid var modellörerna sociala status mycket hög, de gick t. ex. alltid till arbetet iförda stärkkrage och fluga.

År 1934 blev Eric gipsgjutare, och år 1939 flyttade Eric på order från Hjalmar Olson 1) till "Nya fabriken", som sanitetsfabriken kallades när den byggdes.
Där blev Eric modellör.
Chef på modellverkstaden var en av Eric mycket högt uppskattad tjeck vid namn Benda 2). Benda tog fram "Urklosetten", 304, vilken Eric senare vidareutvecklade.
Såväl Benda som en tysk vid namn Knobloch 3) försvann ur bilden (troligen p. g. av kriget) och 1943 blev Eric chef över modellörer och gipsgjutare.

Denna post innehade Eric sedan i tre decennier.

Utvecklingsarbetet gick i början till på så sätt att Eric konstruerade och designade pjäserna själv efter bilder ur utländska facktidskrifter som han fick av VD Hjalmar Olson. Eric provspolade de nya klosetterna och hade själv konstruktionsansvar för de modeller han tog fram.
Produktionschefen doktor Altman 4) samrådde  med Eric och var nöjd med att Eric stod för den keramiska kunskapen. De olika herrar chefers bidrag till sanitetsmodellerna var enligt Eric så gott som ingenting.

Enligt Eric är det ett grundläggande fel att dela upp denna typ av arbete i flera små delar och på flera personer, detta gick dåligt redan för 50 år sedan.
Så småningom, efter årtionden, hade Eric så stor erfarenhet att han kunde kompensera modeller från början.
Begreppet design gjorde en tragikomisk entré i arbetet. Stig Lindberg 5) hade gjort några försök att formge sanitetspjäser och till slut, med Erics hjälp, fått fram ett tvättställ. När så nästa produktkatalog kom fram visade det sig att endast ett enda tvättställ (Lindbergs) var designat, alla övriga produkter var modellerade (av Eric).

Vid mitten av 50-talet kom Carl-Arne Breger "han var trevlig att jobba med" och han etablerade ett gott samarbete med Eric.
Breger gjorde ritningar/skisser och sedan diskuterades modellen fram under många och långa dialoger. Vulster och kompenseringar mm var Erics verk.
När Janne Landqvist dök upp gick arbetet till som med Breger.
Under dessa år hade Eric god kontakt med den tekniske direktören Artur Teglund 6). Han var "en hyvens människa" som förstod vad Eric sysslade med, talade med alla och skapade en god stämning.

Ibland försökte produktionsledningen ta egna initiativ till ändringar för att få upp produktionsvolymen, men de ville inte inse att de inte hade kunskaper nog om hur viktig modellen och dess kompensering är.

När Eric i mitten av 70-talet gick i pension hade han ledsnat på företaget, det maktspel och den ledarstil som tagit över efter honom hade berövat honom arbetsglädjen.

fortsättning följer

Kursändring

Jag trodde att jag skulle kunna fortsätta skriva i kronologisk ordning, men inser att jag inte orkar.
Jag blev rätt illa bränd under mina brända år och såren svider än.
Jag får i stället ägna mig åt ett episodiskt berättande och göra nedslag i verkligheten.

När nu sanitetstillverkningen är bortflyttad, fabriken utriven och skrotad och myten ändras så att nyinflyttade ska fås att tro att hela denna anläggning tillverkade konstgods så vill jag publicera en uppsats jag skrev vid högskolan i Falun/Borlänge 1994.
I slutet ska jag berätta om hur uppsatsen mottogs och vad den ledde till. Det är ganska många sidor.

Håll till godo.

SANITETSPORSLIN FÖR SVERIGE, I TIDEN.

Utkast till en strategi för Företagets långsiktiga överlevnad som tillverkande industri i Sverige, baserad på kunskapskapital och en därmed förenad satsning på produktutveckling.

Elevuppsats av Per Bjurling vid kursen; Produktdesign och produktionsmiljö, vid högskolan i Borlänge  1993-1994.

Till min familj: Jag vill tacka er alla för att ni stått ut med att jag nödgats använda fem semesterveckor till denna kurs.

Till intervjuoffren: Utan er skulle uppsatsen vara meningslös. Tack ska ni ha, ni är alla lika viktiga! Jag tror ändå att ni förstår mig när jag erkänner att jag känner mig särskilt hedrad över att Eric Svenson ville ställa upp.

En tanke även till Marie Simonsson som gav mig incitament till att skriva uppsatsen.

SUMMARY

PROPOSAL FOR A STRATEGY FOR THE COMPANY´S LONG-TERM SURVIVAL
AS A COMMODITY-PRODUCING INDUSTRY IN SWEDEN,
BASED ON KNOWLEDGE-CAPITAL AND PRODUCT DEVELOPMENT.

The Gustavsberg plant as it stands is not worth much more than the scrap worth of the equipment without the skill and experience of the people working there!
Due to a number of historical events and decisions during the company´s half a century long sanitaryware-production, the ability to develop new products and maintain an acceptably high output level is now at a very low level.
My point is that the way out of this predicament is to rely on our own resources. The key to the solution is to gather competent personel and form a nucleus of company specific knowledge and skill.
This is not easily done since many of the competent people already, one way or another, have left the company, and those still in the company are scattered and frustrated.
Nevertheless they all would not wish anything better than being given the opportunity to do a good job. I believe that this is proven in the interviews.
What is needed is that a decisive will is demonstrated from the management side and that management realizes that knowledge is the backbone of the company and now is the time to care about it.

Nothing is too late yet, it is only a matter of brave decisions.


INLEDNING

I Sydamerikas djungler har forskare funnit spillror av indianstammar vilka på grund av extrem isolering lyckats överleva "utrotningskriget" mot dem. Vid studiet av dessa små grupper har man gjort följande intressanta iakttagelse. När en isolerad grupp, icke läs eller skrivkunniga människor, blir tillräckligt liten till antalet så börjar gruppen bokstavligen "tappa minnet" av det enkla skälet att enstaka individer som besatt viss kunskap eller information helt enkelt dör.
Hur otroligt det än kan låta så har man t. ex. funnit stammar som inte längre vetat varför eller hur kvinnor blir gravida.
Detta har lett till allmän inavel och till slut till stammens utplåning.

Min tes är att sanitetsporslinsutvecklarna på Företaget i allmänhet och särskilt modellörerna hotas av ett liknande öde. Alltså; kunskapsutarmning på grund av isolering vilken hotar att leda till hela gruppens utplåning.

Vad angår då detta resten av världen?

Jag menar att  detta är ett allmängiltigt problem i en värld av snabb teknisk utveckling.
Allt fler grupper av yrkesutövare, inte minst produktutvecklare och designer, får i dessa dagar se hur deras bas krymper och hur specialiserad kunskap och färdigheter förlorar i värde när avnämarna (industrierna) dels minskar i antal och dels tenderar att satsa på kortsiktiga "tekniska" lösningar.
Lika allvarligt som detta är för utvecklarna som individer och grupp, lika allvarligt är detta för de företag vilka i förtvivlans mod griper efter snabba enkla lösningar.

Den som vill vara med efter krisen måste se om sitt hus nu.

Jag tror att ett recept för gemensam överlevnad och utveckling för såväl företag som produktutvecklare innehåller två viktiga komponenter, dels ett breddat kunnande hos utvecklarna ( alltså, vidare horisonter, mer kreativitet fler färdigheter) och dels ett seriöst samlande av genuin, för den aktuella verksamheten specifik, kunskap hos företagen.
Den samlade kunskapen på en tillverkande industri är värd otroligt mycket mer än all teknisk utrustning.

 Detta kan man lätt se på första bästa exekutiva auktion.

Företaget ses av många som en institution i samhället Gustavsberg. Företagets historia och utveckling har beskrivits av såväl historiker som memoarförfattare.
Mitt enda bidrag på denna punkt är att påminna om hur viktigt det varit från 1939 till 1987 att företaget haft två stora keramiska verksamheter, såväl hushållsporslin som sanitetsporslin, och dessutom konstgods, emalj och tekniskt gods.
Detta har möjliggjort en bredd i tillgängligt kunnande, kontaktnät, rekrytering och inte minst karriärmöjligheter vilket nu är en skugga av vad det varit.
Sanitetsporslinsutveckling har aldrig varit glamouröst.
Så länge som Företaget hade sina berömdda konstnärer anställda så var det självklart att dessa skulle "haussas upp", inte minst av kommersiella skäl.

De människor vilka dragit fram olika sanitetsprodukter har aldrig synts på samma sätt, och ändå är just detta arbete ett sällsynt vackert exempel på vad designarbete går ut på.
Få, om ens någon, industriprodukt förenar i sig  så omedelbart och oupplösligt funktion med form, och är så bunden av framställningssättet som en sanitetspjäs.

Jag vill nu försöka visa hur detta yrke (sanitetsporslinsutvecklare) har vuxit fram, hur det förändrats genom åren, delats upp på olika aktörer, och hur de ansvariga har styrt och/eller inte styrt denna utveckling fram till dagens situation. därefter tänker jag beskriva mitt förslag till hur man skulle kunna få till stånd en nystart som skulle ge oss en möjlighet till långsiktig överlevnad och framgång.

För att få underlag till min historiska exposé och även för mina resonemang har jag intervjuat alla de relevanta personer jag kunnat få kontakt med.
Några av intervjuoffren känner jag sedan länge som t. ex. Eric Svenson som jag hade tillfälle att följa i hans arbete några år i början på 70-talet då vi delade arbetslokal, medan jag bara tillfälligtvis haft kontakt med Carl-Arne Breger.
Med alla de övriga har jag haft ett, ofta mångårigt, gott samarbete.
Jag är medveten om att det är omöjligt att skriva om en så liten grupp och i ett enda företag utan att människor kan komma att känna sig missförstådda, felciterade och orättvist behandlade.
För att överhuvud taget kunna skriva har jag valt att göra ett par distinkta avgränsningar och ett grundläggande antagande.

Avgränsning nummer ett: Den grupp bland produktutvecklarna, som jag skriver om  är personer som handgripligen deltagit i utvecklingsprocessen, vare sig handen gripit om en penna eller en sickling, och som aldrig stadigvarande varit chefer.
Undantag : Eric Svenson.

Avgränsning nummer två: Alla som har, eller varaktigt har haft, en chefsroll kallas här med några få undantag kollektivt LEDNINGEN.

Antagande: Chefer verkställer alltid ägarnas vilja och utövar alltid deras makt.

Intervjuoffren är, som alla kreativa personer, inga dussinmänniskor.
Detta och vår ofta mångåriga bekantskap har gjort att intervjuerna blivit både långa och personliga. Det har inte varit meningsfullt att styra upp alla intervjuerna med något formulär även om jag använt i förväg nedskrivna frågor i de fall jag funnit detta praktiskt.
Det jag här redovisar är, i varje enskilt fall, en resumé av en längre intervju och jag tar med sådant som jag finner intressant i detta sammanhang.
Jag presenterar intervjuerna i en sorts historisk tidsordning så gott det går.

Fortsättning följer.

Bubblan som brast.

I samma stund som man började dra in vatten och avlopp i hus så skapades förutsättningarna för vattenskador. En grundregel är att om något kan gå fel så kommer det att göra det. En kille vid namn Billy Jaquet hade listat ut att om man alltid håller bostadens huvudkran stängd så uppstår inga utströmningsskador. Problemet var att kranen måste öppnas och stängas automatiskt närhelst någon människa eller maskin tappade vatten. Om vatten bara droppade eller sipprade ut någonstans, eller om ett rör brast, så skulle ventilen stänga av och larma. Gustavsberg och Folksam tyckte att detta lät bra och ett utvecklingsprojekt drog igång. Man engagerade ett företag som kunde bygga elektronik och arbetet började. De här experterna kunde sina saker och man fick fram en maskin. Problemet var att den inte var helt tillförlitlig och att den inte gick att anpassa till de boendes behov. Jag fick i uppdrag att försöka komma vidare med projektet. Efter att ha satt mig in i problemet, efter förmåga, insåg jag att den här apparaten nog skulle ha prytt sin plats i en flygmaskin från 1950-talet. Den kunde ha fungerat med omsorgsfull och kunnig övervakning och skötsel. Mina försök att hitta komponentleverantörer visade att den skull bli okristligt dyr. Det är i en sådan här situation som man lätt gör felslut av typen att bygga färdig regalskeppet Vasa. Mycket pengar, förhoppningar och prestige var ju redan satsat. Jag hade vänner på Transistor och de hade redan vana vid att utveckla och bygga datoriserad styrteknik för försvaret. Kraven på dessa produkter var stor tillförlitlighet och litet underhållsbehov. Jag frågade min vän Christer Oliveby till råds och han presenterade en datoriserad lösning som dessutom gick att enkelt programmera efter husets behov. Det var hemskt obehagligt att presentera mitt förslag. Skulle jag bli trodd? Om jag blev trodd så skulle jag ta ifrån elektronikföretaget deras jobb. Det gick vägen! Projektet var redan stort och nu sköt det fart. Aktiebolag med Gustavsberg och Folksam som huvudägare bildades. Affärsutvecklaren Per Lindstedt agerade VD och jag började jobba deltid på Gustavsberg och deltid på Watector som företaget hette. På så sätt kunde jag överskrida övertidsreglerna. Vi jobbade vidare med programmeringen, sökte och fick patent, valde underleverantör, och Per raggade flera samarbetspartners. En första provserie kom fram och jag fick den monterad bland annat hos mig själv och hos andra intressenter. En finess i systemet var att man enkelt kunde begränsa duschtider. Detta tyckte jag var särskilt intressant eftersom jag hade två döttrar i puberteten. Programmet var förlåtande om man gjorde avbrott till ex. medan man schamponerade och/eller tvålade in sig, men om man överskred maxtiden, som snåla pappa hade ställt till 8 minuter, så stängdes vattnet av och man blev tvungen att gå ut ur badrummet till kontrollpanelen och trycka på en knapp. Det hördes avgrundsvrål från badrummet och snåljåpen fick lov att vika sig och ställa på längre tid. De här provmontagen gav mig ett typiskt exempel på den speciella företagskulturen på Gustavsberg. Det verkade ganska naturligt att montera en läckagevakt i Verkställande Direktörens schangdåbla residens. Jag vände mig till företagets underhållsavdelning och bad om hjälp med detta. Ingenting hände. Jag supplikerade och ödmjukade mig inför avdelningschefer och rörmokare. Man ville inte ens lyssna. Till slut tog jag mig orådet före och ringde upp VD, försökte beskriva problemet, och bad om hjälp. Han blev skitförbannad! Att jag bara hade panna att störa honom med en sådan skitsak! Däremot kommer jag inte ihåg att han antydde vart jag skulle vända mig. Min egen överraskning och upprördhet gör att jag inte minns hur läckagevakten till slut kom på plats. Nu hade vi kommit till en punkt som många nya projekt måste passera. Det behövdes en kraftig investering för att få igång massproduktion till låga priser. Ett exempel på hur det kunde gå är när de som uppfunnit den moderna kopieringsmaskinen behövde hjälp. De bad IBM om pengar, men dessa svarade att även om de konkurrerade ut all försäljning av karbonpapper så skulle projektet inte bli lönsamt. Per laddade inför dragningen som skulle ske inför Folksams styrelse. Ordförande var vid det här tillfället en man som blivit känd för att han diskuterat fiskstim med sin chaufför. När Per just kommit igång, kom någon in och viskade i ordförarens öra. Han ursäktade sig och uppmanade Per att fortsätta medan han gick ut. Fler droppade av och kretsen minskade, snart talade Per inför ett sällskap av honorärmedlemmar utan inflytande på någonting. Vad som hade hänt var att den första fastighetsbubblan hade spruckit just där och just då. Alla fick kalla fötter och storägarna ville lägga ned. Nu hör det till saken att vi hade fått möjlighet att köpa aktier. Själv köpte jag för motsvarande en månadslön och lika mycket till mina syskon (för deras pengar). Storägarna erbjöd sig att köpa tillbaka aktierna till halva priset om de fick behålla patenten, annars skulle de försätta oss i konkurs. Jag var beredd att sälja, men mina kollegor var stoltare än jag och vägrade släppa patenten, så det blev konkurs, Jag skäms ännu inför mina syskon, men vi trodde ju alla att det skulle bli succé. När jag sitter här och skriver kommer jag på att jag så vitt jag förstår fortfarande har del i patenten. Man skulle haft ett stiligt patentbrev att tejpa upp på väggen.

Del två : Mina brända år.

När jag en dag i mitten av åttiotalet började min sista och längsta anställning på Gustavsberg, så var det lika odramatiskt som de föregående gångerna. Jag gick ned på fabriksområdet och letade rätt på utvecklingsavdelningen. Jag fann dem i badkarsfabrikens gamla lunchrum där jag tjugo år tidigare hade kokat kaffe i svinottan åt det första arbetslaget för dagen. Det var ett glatt återseende och de flesta av de nya arbetskamraterna var gamla bekanta från sjuttiotalet. Några nya kollegor hade tillkommit. Vi var cirka ett dussin proffs.

”Det låg ett skimmer över Lingens dagar Kamratligt, vänligt, proffsigt om du vill, Men det var sol däri, och, hur du klagar, Var stodo vi, om de ej varit till? All bildning står på ofri grund till slutet, Blott barbarit var en gång fosterländskt; Men vett blev pantat, blev av makten brutet. Med guran stämd och livet mänskligt njutet, vi hade kul ändå. Gläds du! Om du det förnam.

Vi brukade ha ganska speciella samkväm på avdelningen. Här förenades musikutövning, sång och berättarkonst med lekamliga nöjen. De här tillställningarna inföll när det kändes rätt och platsen valdes efter omständigheterna. Jag kan icke räkna dem alla, de fester som vi voro på. De hade ett särskilt mönster som vi aldrig tröttnade på att upprepa. Det började med att avdelningens verkstadstekniker gjorde praktiska förberedelser. Dit hörde naturligtvis att ordna med förtäring. Viktigast var ändå att ombesörja lämplig dryck till nästa punkt på programmet, nämligen att stämma instrumenten. Det kulturella detachementet, under kraftfull ledning av kapellmästare PAJ (även känd som Arne Johansson) samlades. Ständiga ledamöter var undertecknad och avdelningschefen. Han stod högst i rang i kraft av att han spelade medelst ett plektrum som han emottagit som gåva direkt ur Jimi Hendrix och Elton Johns hand. (Samtidigt?) Längre fram tillkom även en yngling vid namn Mikael. Nu vidtog ett ivrigt fiskande ur minnenas djupa brunn efter lämpliga kulturella blommor att sprida till kollegornas välbehag. För detta ändamål behövdes riklig tillgång till väl kylda drycker, dels för att hjälpa minnet och dels för att läska torra strupar inför de kommande kraftproven och skönsången. Något skruvades även på stämskruvarna. Alldeles i början överskattade jag kollegornas kulturella mognad och medförde därför min violin i avsikt att hålla nivån på högsta nivå. Sedan åhörarna gruvligen skändat mitt instrument med grova anklagelser om falskspel och spridande av dålig stämning, vägrade fiolen att någonsin mer låta sig utsättas för pöbelns spott och spe; detta alldeles särskilt sedan de döpt min vän till Åsneskriet. När alla samlats utbröt ett livligt musicerande, ätande och återberättande av historier om vad som sig tilldragit i vår krets och på företaget genom åren. Historierna var helt ocensurerade. De kunde återberättas hur många gånger som helst genom åren utan att någon tröttnade. Stor vikt lades vid ett bra framförande. Storartade diktepos mötte här en entusiastisk och välkomnande åhörarskara. Jag minns bara ett brottstycke ur ett verk av avdelningschefen där han skaldade om en kollega "han skumpar i bussen mil efter mil,men i deklarationen där åker han bil. Hyllningstalen var sällsynta och ägnades inte i förekommande fall till maktens män. Den sångskatt som vi utövade var hämtad helt ur den folkliga själens djup. Där framfördes verk av sådana som Bellman, Taube, Ruben Nilsson, Dan Andersson m. fl. Framförandena blev friare i formen och samtidigt gärna kraftfullare ju mer välsmorda struparna blev. Det är kanske lite förmätet men jag avstår inte från att likna oss vid Bacchi bröder.

Stradivarius kollega i Gustavsberg.

Ja jag vet att det heter Stradivarii i genitiv, men folk söker inte på den böjningsformen.
Min ungdomsvän kanotisten Leif, han som räddade mitt liv en gång, spelade fiol.
Hans pappa, som var byggnadsarbetare, hade till hobby att reparera och nytillverka fioler och andra stränginstrument. Han hade den minsta snickeriverkstad jag någonsin sett. Det var ett städskåp och en smal bänk i köket.

Gustavsberg var inte större på den tiden än att de som spelade fiol visste att man gick till Håkansson när man behövde hjälp. Det hände att folk kom med söndersuttna fioler eller andra sorters vrak och undrade om inte Håkansson kunde göra om dem till mästarfioler.

En gång kom någon med ett gammalt vrak som tydligen hittats i ett uthus någonstans i Sverige. Leifs pappa berättade själv att han blev sittande en hel vaknatt grubblande över fyndet. Man kan tänka sig som en sentida kollega till den grubblande mästare som många fiolbyggare, likt Håkansson själv, hade på väggen i sin verkstad.

Efter moget övervägande kom Pappa Håkansson fram till att han råkat få en äkta Guarneri i handom! Jaha? tänker kanske den moderne läsaren. Det fanns många fiolbyggare i Cremona vid den tiden när den idag kända fiolen utvecklades. De hette sådant som Stradivari, Amati, Guarneri mm. Att just Stradivari numera anses vara Non Plus Ultra har kanske mer med modern marknadsföring från kända auktionsfirmor att göra än något annat.

Pappa Håkansson tyckte sig förstå att han i detta vrak hade funnit vissa speciella knep och hemligheter som kunde förklara den höga kvaliteten på fiolerna från den här epoken. Jag vet inte vart den unika fiolen tog vägen. Troligen fick ägaren den tillbaka i speldugligt skick.

Håkansson ägnade sedan sitt snickrande åt att försöka återskapa mästarfiolen. Som ett resultat blev ett antal experimentfioler gjorda. En av dessa som han hade snott ihop av lite gamla rester ansåg han själv var ett misslyckande. För att ändå få ut något av experimentet använde han fiolen till att testa ett egenkomponerat lack. Håkansson var inte nöjd med detta heller, men fiolen fick hänga kvar bland de andra.

Där såg jag fiolen och föll för den kraftigt mörkröda lacken. När jag gav uttryck för mina tankar sade Håkansson att jag kunde få missfostret. Jag blev naturligtvis både glad och tacksam.

Såhär snart 50 år senare kan jag förstå Håkanssons åsikt i frågan, men vi passar bra ihop min fiol och jag. Sådan fiol går bra ihop med sådan spelman. Jag tänker inte ta med mig fiolen i graven men vi ska inte skiljas åt innan dess.

När jag på 2000-talet jobbade på Musikmuseet i Stockholm fann jag Håkansson i deras register över svenska fiolbyggare. Hans märke heter CWH Nöjdo. Om du kära läsare har en dylik i din ägo så var rädd om den. Det kanske är en kopia av en Guarneri och det finns inte många, kanske bara några enstaka.

Skiljas utan tårar.

Jag sökte naturligtvis själv jobb och fick till slut napp på Transistor i Stockholm. När jag sade upp mig bad man mig att stanna ytterligare en tid som poolgeneral så att man kunde finna en ersättare. När detta var klart fick jag till avsked en extra lönegratifikation. Jag lämnade inte Gustavsberg på eget initiativ, men omständigheterna var OK och vi skildes utan tårar. Transistor var mycket annorlunda mot Gustavsberg. Det hela hade startat vid en föreläsning på KTH. Professorn hade kommit med en liten manick och berättat att detta var det senaste från USA och den kallades transistor. Med den här kunde man göra batteridrivna förstärkare. Jag kommer inte ihåg om de var en eller två tillsammans som kutade iväg till patent och registreringsverket och registrerade firmanamnet Transistor. Snilledrag! Det här var ju som om Volvo eller SAAB skulle ha registrerat varumärket Bil. Transistors mest offentliga produkt blev alla de hörstavar som finns i de flesta svenska kyrkor. De är så vanliga att många nog aldrig lagt märke till dem, men de är praktiska för den som är lomhörd. En annan produktgrupp var kommunikationsutrustning till försvaret. Jag antar att det var den officiella neutralitetspolitiken som fick försvaret att beställa skräddarsydda lösningar. Här var det tillåtet att vara kreativ och företagsam. Utvecklingsavdelningen var stor och där rådde en frihetlighet som inte liknade Gustavsberg alls. Jag fick jobba med mekaniken och fick nöjet att göra några designförslag . Elektronikkillarna kunde visa upp ett stort råttbo med sladdar på bordet, så tryckte de på en knapp någonstans och då tändes en lampa någon annan stans och så var utvecklingsarbetet klart. Så fick jag försöka att skapa en yttre ”förpackning” som människor kunde förstå och använda. Hörstaven hade sett likadan ut i årtionden och ansågs mogen för förändring. Företaget hade anlitat en nybakad designer som i tidens anda gjort ett designförslag. Förslaget var en platt svart metallstav som såg ut som ett etui för en exklusiv kam eller en dyr räknesticka. Ingenting gav den gamla lomhörda kyrkobesökaren någon tydlig signal att den var till för att lyssna i. Jag fick i uppdrag att göra färdig produkten utgående från metallstaven. Jag blev rätt nöjd med förslaget men har tyvärr ingen bra bild av den. Företagsledningen blev inte nöjda utan jag fick lov att göra ännu ett förslag efter mitt eget huvud. Jag tänkte att av alla de lomhörda kyrkobesökarna på 1980-talet var väl de flesta födda under första halvan av 1900-talet. För dem var nog en omisskännlig hörlur en tydlig signal att; här lyssnar man! Dessutom tänkte jag att bland dessa användare hade säkert många förvärkta och fumliga händer, jag har det själv nuförtiden. Därför gjorde jag manöverratten så stor och tydlig som bara var möjligt. Det här var ju inte alls i tidens anda, så jag tog till ett knep som jag lärt mig på Gustavsberg. Om du vill leda bort beslutsfattarnas uppmärksamhet från formen, ge då prototypen en braskande färg. De kommer att diskutera färgen och glömmer formen. Jag gjorde den röd och blå. Detta knep lyckades bara till häften. De underkände luren på grund av färgen och tji fick jag. Man kan vara alltför snillrik ibland. Det gick bra på Transistor. Jag trivdes och blev förtroendevald i facket. Jag fick adepter, först tekniske direktörens dotter, en klok och duktig tjej som tyvärr älskade hästar mer än teknik. Nästa adept var min brorson. Sådant kallas nepotism på italienska. Han är ovanligt tekniskt begåvad och läraktig. Med tiden började jag få lite långtråkigt. En gång under denna tid fick vi besök av en försäljare som ville sälja en dator. Den kallades för Auto-CAD och med dess hjälp kunde man göra ritningar. Fiffig men inte särskilt praktisk tyckte jag. En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och undrade om det var företaget som var för litet eller jag som var för stor så ringde telefonen. Det var en gammal kollega från Gustavsberg. Han berättade att han numera var utvecklingschef därstädes och att man sökte en ny ingenjör. Han föreslog att jag skulle söka jobbet. Jag gjorde så och fick jobbet.

I Poolen

Vi poolare var en brokig skara. Några få var attraktiva på arbetsmarknaden och försvann snabbt. När jag fick listan blev jag förskräckt. Några riktiga gamla prominenser fanns med. Jag frågade personalchefen vad han menade att jag skulle ta mig till med dem. Han förklarade att de stod kvar som anställda för att det skulle se fint ut på deras CV och visitkort. Han skulle själv på ett fint sätt förklara för dem att de fick sätta dit ett f. d. i fortsättningen. Undras om inte min gamla ”designerkollega” var en av dem. Bland oss dödliga var både ålder och kompetens skiftande. Många hade gått direkt från skolavslutningen till fabriken och hade ingen annan kompetens än att vara gamla i gården. Bruksmiljön hade gjort dem till förändringsovilliga trygghetsnarkomaner. Sorgligast var fallen när makar fick sparken och en hel familjs försörjning försvann. För att stötta gruppen hade företaget engagerat en ung nybakad socionom som skulle hjälpa upp moralen. Hon kallade till ett stormöte för att vi skulle få lätta på trycket. Det blev en olustig tillställning. Själv hade jag valt att rikta min besvikelse mot Boråstrakten och jag hörde inte till dem som hade det värst, men vart skulle det gamla gardet rikta sin besvikelse och känsla av oförrätt. Flickstackarn fick ta emot när de tömde sina vredes skålar över henne. Jag var inte så snäll när jag låg lågt, men tänkte väl samtidigt att hon skulle gå hem efter att ha fått en stark känsloupplevelse men jag skulle bli kvar med det här gänget. Företagsledningen syntes inte till. Livet gick vidare, jag stöttade och hjälpte till efter förmåga. Några av Poolarna ville inte ha med mig att göra, andra trodde att jag skulle lösa deras problem. Jag hade redan lagt mig till med en egen intervjuteknik och den fungerade bra. Jag lyssnade helt enkelt intresserat och lät folk tala färdigt. Några av dem med de sämsta framtidsutsikterna utsåg mig informellt till ”kurator” och jag tog på mig rollen så länge det varade. Själv fick jag till låns en första rudimentär ”persondator” för att öva på. Den kopplades till TVn och så kunde man skriva mycket enkla program, som att t. ex. få datorn att skriva en rad med X. Jag fann detta tämligen själsdödande. Roligare var att åka till Chalmers i Göteborg och få öva med något nytt, nämligen programmerbara datorchips. Vi höll på med att skriva program till en borrautomat en hel dag och när vi sedan tryckte igång programmet så ryckte det till lite i apparaten. Jag frågade handledaren vad som var fel och han svarade att; den har redan gjort programmet. Sedan dess har jag stor respekt för programmerare och valde bort den karriären. En lite lustig händelse inträffade under min tid som ”Poolgeneral”. Jag mötte den gamle ”Ingenjörn” på gatan och till min förvåning kände han igen mig. Han hade ju slutat som VD för ca tio år sedan ungefär samtidigt som jag började på företaget. Han drog med mig upp på sitt tjänsterum. Han nästan småsprang uppför trapporna på lätta fötter medan jag släpade efter med tunga steg. Lustigt att tänka på eftersom det sagts mig att hissen på husets baksida byggts enkom för honom. Han hade vid sin avgång fått behålla tjänstebostad, tjänsterum samt bil med privatchaufför. Chauffören tillhörde nu mina proselyter och var mycket bitter. ”Ingenjörn” berättade att han hade många kontakter inom keramisk forskning och övriga discipliner inom den akademiska världen. Han tyckte nu att jag kunde handplocka några personer ur min skara som kunde komma i fråga för sådana uppdrag. Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig ur situationen, antagligen inte särskilt stilfullt. Jag kunde ju kanske ha rekommenderat hans uppsagda chaufför.

Poolgeneralen.

Samtidigt med nedläggningen av plastfabriken genomfördes också en stor omorganisation av hela verksamheten i Gustavsberg. Många definierades som övertaliga vilket i klartext betydde att de sades upp. Sammanlagt 104 tjänstemän och många fler arbetare skulle lämna företaget. När det gällde plastfolket var det enkelt, de blev helt enkelt arbetslösa, men de övriga skulle utgå som en följd av en tänkt men ännu inte helt genomförd organisationsförändring. Detta kunde inte genomföras i ett slag, bland annat hade ju de flesta långa uppsägningstider och några besatt kunskaper och erfarenheter som man i åtminstone viss mån ville rädda över till den nya organisationen. Man ville dessutom ge folk lite tid för att ställa om. Lösningen blev poolerna. De övertaliga skulle få gå kvar på företaget och utföra arbetsuppgifter som inte stödde den nya organisationen. Den skulle ju klara sig själv. Samtidigt skulle de arbetslösa få stöd för omskolning och hjälp att söka arbete. Chef för arbetarpoolen blev ADB-chefen. Eftersom han var kvar i den nya organisationen hade han underställda för detta uppdrag. Själv blev jag tillfrågad om jag ville bli chef över de 104 tjänstemännen, varav jag var en. Detta var avsett att pågå några månader tills alla tjänstemännen funnit lösningar. Vad gör en plötsligt arbetslös barnafar? Jag tackade ja till det tillfälliga jobbet och blev ”Poolgeneral”.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 2

Nu stod man helt plötsligt med två plastfabriker. Det var åtminstone en för mycket. Var skulle man satsa? Någon fick en snilleblixt. Vi låter dem tävla om nästa verkligt stora uppdrag; vår nya toalettsits! Det var två olika kombattanter som möttes i ringen. Den ena erfaren men sliten och trött och intill nu alltid vänligt och försiktigt matchad av sin promotor. Den andra parten var klart medveten att hän kämpade för överlevnad och hade trimmats hårt i en hänsynslös serie matcher. Gustavsberg har ju alltid skrutit med tradition, hantverk, och traderad kunskap. Det fanns teknisk kunskap på hög nivå inom företaget men den respekterades inte alltid i produktionsledet och man drog sig för förändringar. Plastfabriken var som Gustavsberg i övrigt starkt präglad av bruksanda vilket satte sin prägel på personalstammens karaktär på gott och ont. Alltför många trodde helt enkelt att det var omöjligt att lägga ned plastfabriken. På Plastfabriken fanns en guru, Sixten Bauman, som hade allt i huvudet och kunde allt. Jag gjorde normalt de tekniska förkalkylerna på våra produkter och kunde förtröstansfullt luta mig mot hans bröst. Kanske inte bokstavligen men ändå. Jag inbillar mig att jag var initiativtagare till att börja dokumentera all denna kunskap och den kunnige konstruktören Egon Larsson började bygga upp en databas för produktionen. Så dog Sixten helt oväntat. När vi nu skulle ta itu med offerten var vi hänvisade till oss själva. Vi hade lång erfarenhet av att tillverka toalettsitsar på vårt sätt så vi gjorde en kalkyl på vår traditionella metod där man gjuter sits och lock som en uppslagen bok. Vi visste att det skulle vara billigare att gjuta sitsen som en ”dubbelmacka” men förkastade detta som alltför riskfyllt och oprövat hos oss. I Borås gjorde de en kalkyl på ”dubbelmackan” det blev billigare och som en konsekvens av detta påbörjades nedläggningen av plastfabriken i Gustavsberg. När formar och maskiner hämtades fick våra kollegor från Borås frågan om de inte skulle ta med den produktionsdatabas som vi hade byggt upp. De lär då ska ha svarat att de kunde yrket och inte behövde materialet. Senare har det berättats för mig att en sommardag under semestern när inga vittnen fanns kom en bil från Borås och man lastade in pärmarna. Till yttermera visso har det sagts mig att när beslutet om flytt väl var fattat så övergav man i Borås ”dubbelmackan” och gjorde så som vi hade planerat från början. Jaha, och vad är så viktigt med detta? Det kommer att ge sig när jag kommit ytterligare nästan 20 år framåt i tiden. Hänger man med tillräckligt länge får man se historien upprepa sig.

Nedläggning av plastfabriken i Gustavsberg. 1

Verklighet och sanning påverkas starkt av vem som upplever den. I skolan fick vi lära oss att vetenskaplig sanning i Heidelberg är bara ett gott skämt i Jena. Peter Englund har skrivit en bok om första världskriget där han skildrar olika personers upplevelser. Det ser ut som om de inte har varit med i samma krig ens. Jag gör inga anspråk på att, som i en amerikans domstol, ge: ”The truth, the whole truth, and nothing but the truth.” Jag vill nu dela med mig min upplevelse av händelserna. Det blir en ganska lång historia. Om du kära läsare vill tillfoga något eller rätta mig så blir jag bara glad. Ju flera vittnen desto närmare verkligheten kommer man. Here goes! Sjuttiotalet var en härlig tid, Framåt, Uppåt gick det. Julle och några andra yrkesdesigners, bl. a. före detta praktikanter från Gustavsberg, startade eget. I ett missionshus i Alvik startade de Ergonomi Design AB (EDAB). Där gjordes mycket nytt som satt sin prägel på vår livsmiljö. Utan särskild rangordning vill jag ändå nämna Bahcos ergonomiska designprofil. Ett annat av de projekt som de jobbade med var svetsutrustning för varvsindustrin. Att svetsa var ungefär lika enkelt som att söndagssegla som småbarnsfar. Man behövde ha en fyra fem händer för att hålla i all utrustning och hålla sig själv på plats. En demonisk designer, Henrik Wahlforss, från Helsingfors hade tänkt fram en skyddshjälm för svetsare som skulle lösa åtminstone problemen med visir och hörselskydd. Han hade kontakt med ESAB som var intresserade och nu behövdes en, mindre demonisk, ingenjör för att fila vidare på hjälmen medan Henrik förhandlade. Jag blev erbjuden jobbet och började jobba på kvällarna hos EDAB i Alvik. Jag nådde väl inte riktigt upp till projektledarens visionära ambitioner och det blev inte bättre av att han var så upptagen av förhandlingar med intressenterna. Hjälmen kom ändå tillräckligt långt så att det blev dags att tillverka prototyp och välja leverantör. ESAB hittade ett företag, Borås Konstharts, som man gick i clinch med. Företaget var tydligen till salu. Som jag förstod det köpte ESAB företaget och man gjorde ett prototypverktyg för hjälmen. Några exemplar sprutades fram och ett kom så på förstasidan i en facktidskrift som exempel på vad man kunde göra. Själv har jag aldrig sett den hjälm jag ritat i verkligheten och detta grämer mig något. Helt plötsligt slog varvskrisen till och ESAB fick kalla fötter. Hjälmprojektet lades ned och Borås konstharts blev till salu igen. Under tiden gick det bra för Lundbergs rör (Lubonyl) i Fristad ett helägt Gustavsbergsföretag. Det verkade vara en bra idé att köpa Borås Konstharts för att där tillverka rörkrökar och andra tillbehör till avloppsrören. Sagt och gjort. Bläcket hann väl knappt torka på kontraktet innan Gustavsberg fick ett riktigt dåligt årsresultat. För att rädda situationen måste man sälja något. Det enda som var säljbart var just Lundbergs rör och det såldes då till UPO. Det kan vara en tillgång att inte vara särskilt välkänd ibland. Jag hörde själv Gustavsbergs VD i förtroende säga till någon han litade på att han hade fått beröm för årets goda resultat. ”De skulle bara veta att det är för att jag har sålt Lundbergs rör.”

Fackligt arbete på sjuttiotalet

Jag har ju lärt mig och alltid ansett att man inte bara får, utan bör, ta del i samhällslivet. Jag kom in i facket som uppbördsman likt min far tjugofem år tidigare. Detta slitgöra rationaliserades turligt nog bort inom kort. Det var nog då som jag blev jämställdhetsombud. Företaget växte till koncern; det var då man gav ut den stolta broschyren ”Water is our concern” och man införde divisionalisering. Plastverksamheten blev division och skulle fungera som ett dotterbolag. Som chef anställdes en uppåtgående stjärna som, enligt vad som sades, hade lärt sig ledarskap i Tyskland. Han kunde konsten att peka med hela handen och visa var skåpet skulle stå. Vid den här tiden infördes de nya Åmanslagarna och företagsnämnd infördes på divisionen. Som jag minns det satt kollega Gerd och jag i nämnden. Vi hade förstått av briefing från facket att nämnden var ett organ för information, diskussion och överläggningar före beslut. Divisionschefen kände bara till den första delen, han tolkade den som; information om avsedda och eller redan tagna beslut. Man kan lugnt säga att dålig stämning uppstod i nämnden. I syfte att reda ut missförståndet höll chefen enskilda samtal med flera av oss förtroendevalda. Det kunde hända att kollegor kom in till PO och mig, vi hade som utvecklare eget kontor, och tog lugnande medel och fällde någon tår efter samtalen. En av chefens repliker vid sådana samtal var:"Jag ska knäppa dig som en lus." Jag fick också ett sådant samtal. Ämnet blev förvånande nog KGB:s framfart i det ockuperade Estland, och det lät som om jag hade del i ansvaret för detta. Jag brukar trösta mig med att jag gick upprätt därifrån, men sanningen är ändå att jag gick på knäna. Konstigt nog uppstod ett slags vapenvila efter detta. Om sanningen ska fram så var han i ett avseende en av de bästa chefer jag haft. Han kunde på ett tydligt sätt dela ut och eller avsluta projekt. Han delegerade ansvar och budget och detta har annars varit sällsynt i min yrkeserfarenhet. Abrupta avslut var kanske tråkiga men ändå raka besked. Chefens ”kontinentala” ledarstil sträckte sig även till hans sätt att se på våra kvinnliga kollegors uppgifter och särskilt deras skyldigheter. Detta var inte bra och SIF-klubbens styrelse diskuterade problemet med stort och uppriktigt allvar. Till slut kom vi fram till att koncernchefen måste informeras. Någon måste åta sig detta svåra och synnerligen obehagliga uppdrag. Som jämställdhetsombud var jag självskriven. Jag förstod vad detta kunde leda till, men mina kollegor hade valt mig och gett mig förtroendet. Jag representerade ju mina kvinnliga kollegor så jag gick till koncernchefen. Samtalet var vänligt och respektfullt, chefen var mycket seriös. En tid senare meddelades att plastdivisionens chef hade slutat på företaget.

SONAB

Carlsson med högtalarna hade lagt märke till att högtalare normalt utvecklades av tekniker i ljudlaboratorier. Resultatet blev att högtalarna fungerade bra i lyssnarstolen i laboratoriernas lyssningsrum. I skrivande stund är det inte direkt ovanligt med särskilda ljudrum i hemmen men vanligt är det inte heller. På sjuttiotalet lyssnade man vanligen på ljud i tätt möblerade små vardagsrum. Högtalarna fick vara hur dyra som helst men det lät inte särskilt bra ändå. Carlsson utvecklade en ny typ av högtalare. Till priset av att den krispiga stereoeffekten (den typiska pingpongmatchen där man tydligt hörde exakt var bollen studsade) mattades något, lyfte den ljudet så att det kunde njutas var som helst i ett möblerat rum. Staten gick in och stöttade och företaget SONAB bildades. Högtalarlådorna gjordes av spånplattor och blev tämligen komplicerade. Vinklar och vrår, kamrar och rör skulle monteras på ett noggrant sätt. Det skulle inte bli någon ”folkhögtalare” på det här sättet. Man sökte en tillverkare som kunde göra de komplicerade bafflarna billigare och i ett spånplatteliknande material. Här kom nu TSG väl till pass, och vi kunde tekniken. Hur Gustavsberg och SONAB fick kontakt vet jag inte, men kontakt togs och vi fick börja tillverka bafflar till kulthögtalaren OA 12. Den är hett åtrådd på begagnatmarknaden idag. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag var inblandad i detta, men jag skulle ta ut utfallsprover och granska kvaliteten. Glömsk som jag är glömde jag bort att kasta proverna i skrotlådan efter kontrollen. Jag byggde mig ett par högtalare av proverna men har aldrig ansett mig ha råd att köpa det rätta inkråmet. Ännu idag låter de bra trots de billiga elementen. I och för sig så hör jag bevisligen sämre nuförtiden, men det är roligt med souvenirer från flydda dagar. Om du kära läsare hittar ett par konstiga golvstående högtalare i ditt föräldrahem så kasta inte bort dem utan lägg ut dem på Tradera. Du kommer att bli förvånad.

Thermo Schaum Guss

Gjutning ser i förstone ut som ett tämligen enkelt förfarande. Man fyller en gjutform med ett flytande material. Där inne övergår materialet i fast form. Så öppnar man gjutformen och; hoppla, där har man en färdig detalj. Det finns dock ett litet aber. Materialet ändrar vanligen volym vid stelnandet. Vatten till exempel sväller. Detta vet de som fått sina bilmotorer sprängda när de slarvat med att kolla kylarvätskan. Vanligare är ändå att materialet krymper. Om formen är komplicerad kan biten fastna. Ett enkelt sätt är då att öppna formen innan detaljen krympt färdigt, men då kan detaljen bli skev och vind medan den krymper färdigt utanför formen. Detta har medfört en hel rad med besvärliga restriktioner vid utformningen av formsprutade plastdetaljer. En dag kom någon ihåg vad som händer när man öppnar en väl skakad champagneflaska. Den gasmättade champagnen sprutar som skum ur flaskan. Man provade med att mätta plastmaterialet med gas och, se där, skummet brusade in i formen och fyllde vartenda skrymsle och vrå men krympte mycket mindre än normalt. Fördelarna var många. Man kunde bygga större maskiner. Man kunde göra mycket större detaljer än förr och man sparade lite material på kuppen. En nackdel fanns det dock. Detaljen kom att få egenskaper som något påminde om spånplatta, och detta gällde även utseendet. Gasen som användes var nog ammoniak, åtminstone luktade den så. Gustavsberg köpte upp sig på en maskin och uppmanade Julle att rita något för att prova processen. Det blev en liten sandlåda för barn vars enda fördel var att den var så liten att man lätt kunde byta ut sanden när katterna gjort ifrån sig i den. Nästa produkt blev en blomlåda som väldigt många svenskar nog sett utan att tänka närmare på den. Den var mycket vanlig i alla sorts väntrum och entréer. Hopbyggd på höjden kom den även att smycka så gott som varje korvkiosk i landet som soptunna under en tid. Maskinen var så stor, och föremålen likaså, att man inte kunde lyfta ur dem för hand. Det blev nödvändigt att bygga en plockrobot. Idag skulle den nog inte godkännas som robot . Den var alltför enkel, men den var tillräckligt nymodig för att Hans Majestät skulle komma och viga in den. Majestätet var så gammal och skröplig att han kördes fram ända till roboten där han fick trycka på startknappen. Jag var inte själv närvarande, men apparaten lär ska ha fungerat. Nu var alla förutsättningar klara för att man skulle kunna tillverka den första mulltoaletten Bio-loo. Det gick inte så bra. Marknaden var inte mogen. Synd på en ganska bra tänkt produkt.